Känner mig så ensam

05.09.2018
Hej! Vad ska man göra om man känner sig ensam nästan hela tiden? Jag har en nära relation till alla i min familj och till några andra släktingar, och så har jag ett fåtal nära vänner. Ändå känns det som att jag snart ska gå under av ensamhetskänslor. Två av de här vännerna bor i utlandet och en ska flytta till Umeå i vår och plugga och vara borta i fyra-fem år. Min kusin som jag kan prata om allt möjligt med bor i en stad långt bort.

Jag saknar ett sammanhang där jag känner riktig samhörighet och kan vara uppsluppen och ha roligt. Några att hitta på roliga och inspirerande saker med. Har nyss påbörjat en universitetsutbildning men jag är ointresserad av människorna där. Tar kontakt och pratar men de intresserar mig ändå inte. Jag söker mig till föreningar och sådant, går på event, volontärjobbar på festivaler men hittar ingen jag klickar med. Känner mig totalensam fastän jag är mitt bland andra och känner hur jag tappar tilliten alltmer till människor; jag litar mindre och mindre på att jag ens är älskad av mina närmaste vänner.

Jag har projekt på gång för att vara kreativ: målar om min säng, håller på med sticklingar och skriver dagbok. Läser tidningen, följer samhällsdebatten. Ägnar mig åt konditions- och styrketräning varje vecka. Ingenting hjälper. Jag tar som sagt kontakt med nya människor och pratar, men jag känner mig ändå lika ensam och övergiven. Det förvärras av att jag är mer åt det introverta hållet och dessutom med ett rikt känsloliv som skiftar lätt.

Jag känner ingen motivation och knappt något hopp om att jag ska kunna leva ett lyckligt liv. Oroar mig hela tiden för framtiden.

Min mamma tycker att jag är för kräsen när det gäller vänner, vilket kanske stämmer. Men jag och ingen annan vet ju när jag trivs! Just nu känner jag mig dessutom extra ensam eftersom hon är överbelastad och inte orkar stötta mig längre, något hon gjort i hela mitt liv. Jag förstår ju, men avståndet till henne känns så långt nu. Ja, avståndet till ALLA känns långt! Jag är så rädd att jag kommer känna mig kroniskt ensam till slut, vilket jag faktiskt nästan gör nu!

Tvivlar på mitt utbildningsval, undrar om jag borde åka ut och resa istället för det är då jag känner mig som minst ensam. Men det är ju bara flyktbeteende. Klockan tickar.

Vad ska jag göra?? Jag mår verkligen inte alls bra. När ska jag hitta vänner som jag mår så där bra med, och som stannar? Hur råder jag bot på den här ensamheten innan jag misströstar och förlorar det lilla hopp jag har? Känner mig så frustrerad och ledsen :( Lillen
Oscar Lehtinen

Krisjouren för unga (Helsingfors) Oscar svarar

Ungdomsinformatören Liselott svarar

12.09.2018

Hej!

Tack för att du kontaktade oss. Känslan av ensamhet du beskriver är verkligen jobbig. Jag önskar att du talar med någon om detta. Det kan vara en vän eller en familjemedlem i första hand. Men jag tror också det skulle vara viktigt att du träffade någon professionell. t.ex. på studenthälsan kan du få kontakt med psykologer. Orsaken att jag tipsar om proffshjälp är att du verkar, utgående från din text, uppleva en känsla av depression. Och då kan man känna sig ensam och övergiven, känner en oro för framtiden och inte känner nått hopp för att leva ett lyckligt liv.
Dessa känslor är väldigt verkliga och därför är det lätt att glömma att det finns hopp, det finns en framtid som är ljus och lycklig. För detta tillstånd vara inte för evigt. Och bara genom att söka hjälp och prata med någon så är man på god väg till att börja må bra.

Ta hand om dig,

Hälsningar Oscar

Hej igen Lillen!

Äsch att du inte var nöjd med svaret – men jättebra att du skrev hit igen och sade det, så har vi ju en chans att göra dig nöjdare. Vi finns ju här för att hjälpa er, och även om vi inte alltid kan lösa era problem, så ska vi åtminstone försöka hjälpa en bit på vägen. Vi är dock alla olika, vi ungdomsinformatörer och experter som svarar på era frågor (och därtill både mänskliga och så har vi tekniken som kan strula – det här är tex mitt tredje försök till svar åt dig, eftersom vi haft två strömavbrott idag och programmen lyckas inte återskapa). Vissa svarar ofta kort och sakligt, medan andra, som tex jag, svarar ofta långt och ur många synvinklar med många funderingar i. Det verkar dock som att trenden i samhället allt mer går mot det korta och sakliga (”folk orkar ändå inte läsa”) så det var trevligt med en efterlysning på ett längre och mer ingående svar ;)

I sak håller jag ändå med Oscar, men jag ska försöka öppna upp lite vad jag tror att han menade i sitt svar. Se, hela din fråga andas lite tröstlöshet och lite melankoli, som kanske tar sig tydligast uttryck i ensamhetskänslorna. Rent objektivt verkar det inte vara något större fel med ditt liv, men ändå känns det inte bra. Rent objektivt verkar du dessutom göra precis allt rätt när det kommer till att hitta mening och sammanhang, ja helt enkelt skapa lycka åt dig, men ändå verkar det inte funka.

Kanske kunde man förenklat likna det med kroppslig kondition: du tränar och äter och sover precis enligt rekommendationerna, men ändå blir du inte starkare och friskare, snarare verkar det gå åt andra hållet. Skulle det gälla kroppen skulle du säkert snart gå till en läkare för att kolla att du inte har någon sjukdom som sänker hela ditt mående.

Naturligtvis borde vi alla i en sådan situation göra detsamma med vårt psykiska mående och söka hjälp för det. Om du drabbats av psykisk ohälsa - och i så fall vilken sorts - behöver ett proffs utreda, men visst låter det som att du har ett par tre av de vanligaste symptomen på just depression. Det är som Oscar säger, att känna sig ensam och övergiven, känna oro inför framtiden och inte ha hopp om ett lyckligt liv är vanliga tecken på depression. Skulle allt vara okej med dig, så skulle det exempelvis funka att få bra kontakt med människor när du försöker, du skulle kunna känna dig uppsluppen och ha roligt tillsammans med andra och du skulle kunna lita på att de tycker om dig. Vännen, jag tror inte att det är de andra som inte är bra vänner, och jag tror inte heller att någon supervän skulle kunna rädda dig ur den här ensamheten.

En annan orsak till att du borde söka professionell hjälp är att de flesta andra människor runt oss dels inte vet HUR man ska hjälpa en person som mår psykiskt dåligt, och dels inte har orken att göra det hur länge som helst. Varken vanliga kompisar eller föräldrar har vanligtvis kunskapen, metoderna och redskapen - eller professionaliteten och tålamodet för den delen - att kunna ANSVARA för att stötta, arbeta med, förklara osv i en persons tillfriskningsprocess. De kan och ska gärna vara med vid ens sida, men inte vara den som så att säga drar en uppåt. Till exempel nu din mamma har dessutom sina egna bekymmer, vilket alla inofficiella ”hjälpare” nog har, mer eller mindre, vilket gör det ännu svårare. Därtill brukar föräldrar, vänner osv ha en personlig koppling på sätt eller annat till den som mår dåligt, vilket kan ge dem känslor av skuld, misslyckande, skam, otillfredsställelse, obalans osv, vilket kan göra det ännu svårare att hjälpa.

För att återigen koppla till fysisk hälsa, så är det allmänt känt att ju fortare man söker hjälp när man upptäckt symptom, desto större chans har man att lida mindre och tillfriskna snabbare. Men typiskt nog, så är det vanligt hos nedstämda/deprimerade att just det här steget blir svårt och tungt. Att söka hjälp blir ofta nästan oöverkomligt just pga hur man mår, pga att det känns hopplöst, man känner sig värdelös, man litar inte längre på folk, man har olika svårigheter i sociala situationer, allt tar energi... Just det är ett symptom i sig! Ofta har man dessutom insjuknat så långsamt och eventuellt utan konkret orsak, så det blir ännu svårare att kunna avgöra själv hur dåligt man faktiskt mår. Lägg sedan till vår österbottniska inbillning att vi borde klara oss själva och inte ska ”pjasa” och ”knärra”, så kan tröskeln bli väldigt hög att söka hjälp – helt i onödan som bäst och med direkt farliga konsekvenser som värst.

Så nu, vännen: ja, vårt råd är att söka hjälp. Det är vad du ska göra. Det andra kommer att ge sig sedan när du mår bättre, ska du få se. Och precis som med andra sjukdomar, så kommer du att få av psykologen, terapeuten eller vem du sedan går till, att få råd om hur du kan ”sköta dig” sedan, så att du inte rasar neråt igen. Det är värdefull kunskap för resten av livet.

Kram, Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hejsan, jag kan inte fatta vad det beror på att akne(jag menar de gula finnarna ) bara växer i ansiktet fast jag äter gudis nästan alldrig, jag dricker inte mjölk, jag dricker te utan socker och jag f...
Läs mera

Jag ska försöka lära mig jogga. Jag har riktigt dålig kondition och kan knappast jogga ens en kilometer. Men jag har fått något ryck nu och sku vila börja öva på att springa. Tanken är att jag ska var...
Läs mera

Varför får/har jag så mycket stretch marks fast jag inte går upp i vikt eller växer på längden mera? Hur kan jag få bort dom?
Läs mera

Kk

Var kan man hitta en knull kompis?
Läs mera