Mörkerfobi

Hejsan,
Så länge jag minns har jag varit mörkrädd. När jag var liten kunde jag aldrig sova med lampan av, eftersom jag var rädd att någon skulle skrämma mig eller komma och ta mig. Jag sov alltid med en massa gosedjur som jag radade runt sängen som en mur kring mig och även kramade om en, för att de gav mig någon typ av trygghet. Sällan gick jag med föräldrarna och sov eftersom jag inte ville verka rädd och liten. Under sängen kunde jag checka flera gånger för att se att inga monster fanns där. Även när jag skulle hem gåendes i mörkret, var jag livrädd och ville allti springa hem snabbt, vilket jag aldrig gjorde för det gjorde mig endast räddare om jag sprang. Mina vänner fick alltid följa med mig halvvägs hem. Då tänkte man väl kanske att rädsla för mörkret är något som alla barn har, men även idag, när jag är äldre, är jag rädd och ångestfylld. Jag brukar alltid säga att "det är en ovana från när jag var liten och mörkrädd" när jag sover med lampan på. Men sanningen är nog ändå att jag har en så otrolig stor mörkerfobi. Även idag när jag går hem i mörkret kan jag känna hur ångesten stiger och hur livrädd jag är, hoppar alltid till när något rör sig och spänner mig nåt oerhört. Ser absolut inte på några skräckfilmer eftersom jag vet att de kommer skrämma mig när det sen blir mörkt. Ibland om nätterna bygger jag ett fort av ett extra täcke runt mig, på samma sätt som jag förr gjorde med mina gosedjur… fortfarande kan jag inte sova med någon kroppsdel utanför täcket… fortfarande kramar jag en kudde när jag sover, precis som jag gjorde med mitt favoritgosedjur förrut. Fortfarande får jag panik om jag ska försöka sova med lampan av, slutar alltid med att jag sätter på den för det är så himla jobbigt. Fortfarande hoppar jag mot sängen så att mina fötter inte ska vara för nära sängkanten, för att jag är så rädd för "monstrena under sängen", trots att jag som vuxen vet att det inte finns fysiska monster under min säng. Jag vill aldrig vara uppe själv mot kvällen, går min sambo och sova, skulle jag aldrig kunna lämna uppe i mörkret, eftersom jag blir skräckslagen av tanken att sitta själv i mörkret. När jag släcker lampor på kvällen, känns det alltid som att någon går bakom mig och ångesten stiger upp i halsen. Är jag stressad eller nervös inför något, blir min fobi oftast värre och den går i perioder beroende på mitt allmänna psykiska mående. Men det börjar bli så jäkla tungt… jag hatar min mörkerfobi och vill så gärna bli av med den. Vet att jag sakta men säkert borde avvänja och utmana den. Och jag försöker, men inte tillräckligt känns det som, tanken av mörker gör mig så ångestfylld. Nu under corona är min sambo alltid hemma och jobbar hemifrån, men när hen väl ska nånstans och jag lämnas själv får jag sånt obehag, även när det är ljust på dagen och även när hen endast ska bort en kort stund. I helgen ska sambon bort och jag kommer vara själv… och det känns så himla jobbigt att behöva vara själv, speciellt mot kvällen. Har bott själv före jag träffade min sambo, även då var jag rädd mot kvällarna, men jag var mycket vanare att vara själv då. Jag vill utmana mig själv och min fobi, men ja e så rädd å känner mig så himla liten och hjälplös, helt ärligt vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig vidare och våga trotsa min fobi. Med denna långa story vill jag nu fråga om ni har några råd eller tips på vad jag skulle kunna göra för att avvänja min fobi. Mira