nå hej

Hej!

Voj vännen, skulle vi vara gammaldags doktorer nu, så skulle vi ge dig diagnosen Tonåring och ordinera dig att räkna till 10 när du blir arg på dina föräldrar. Och faktiskt, så kanske den gamla doktorn inte skulle vara så långt ifrån sanningen, för det ÄR supervanligt att bråka och härja och gråta med sina föräldrar när man är tonåring. Nääästan så att det är obligatoriskt. Det finns en massa förklaringar och belägg för det både inom utvecklingspsykologin och neuropsykologin. Vi ska dra lite av dem på basen av de kurser vi gått och föreläsningar av experter vi hört - och av egna och alla våra vänners erfarenheter ;). För du är alltså inte alls ensam om att inte kunna diskutera sakligt med dina föräldrar - och ibland är det skönt att få höra lite tänkbara förklaringar till varför det blir så tokigt ibland.

Enligt utvecklingspsykologin, så kommer det för de flesta ett skede under tonåren då framförallt de egna föräldrarna (men ofta också andra auktoriteter i livet) nu bara känns som om de inte skulle fatta något alls och vara sååå oerhört gammalmodiga och konservativa och stränga och onödigt petiga. Det är bara man själv som förstår sig på sig själv och vet vad som är bäst för en själv. Och det här beror bland annat på att man är på väg mot ett självständigt liv och ska börja stå på egna ben och utveckla sin egen identitet och hitta sig själv. För att kunna göra det måste man ofta liksom knuffa bort de som man lutat sig mot tidigare, de som tagit ansvar för en. Det händer ofta helt omedvetet och man märker mest bara att man blir irriterad på dem, förbannad på dem, besviken på dem, känner sig hindrad och fängslad av dem osv. Föräldrar har ju ofta dessutom en tendens att inte alltid hänga med i den egna utvecklingen, kanske fortfarande se en som sin lilla flicka, tolka alla protester och krav på frihet som trots, "bortskämdhet" eller oförsiktighet och dumdristighet och vilja beskydda en mot alla tänkbara faror. De vill försöka vara så bra föräldrar som möjligt och göra allt "rätt". Det kan ta sig uttryck tex i att de vill att man ska sova minst 8 timmar - bland annat kanske för att de läste en artikel i Vasabladet om vad för lite sömn gör för tonårshjärnan. Och en massa i den stilen.

Enligt neuropsykologin så utvecklas olika delar av hjärnan i olika takt. Under puberteten blir känslohjärnan bak i huvudet ganska så färdig, så tonåringar KÄNNER mycket starkt, blir lätt upprörd eller känslosam, har inte mycket tålamod, överreagerar osv. Den här förmågan kan ge en de mest fantastiska upplevelser, som himlastormande förälskelse eller otroligt kul med kompisarna, men den "negativa" sidan med den kan bland annat vara att man så himla lätt kan bli irriterad tex på föräldrarna, brister ut i gråt, skriker osv. Det som lite fult kallas Teenage angst kan delvis förklaras med det här. Däremot är "förnuftshjärnan" framme i pannan, där sådant som logik, konsekvenstänkande, rationalitet, tålamod osv ska finnas, inte klar än, för den kan ta ända upp till 25-årsåldern på sig att bli helt färdig. Visst har man ändå ett visst mått av förstånd och uppfostran och konsekvenstänkande före det - och mamma har ju sagt tusen gånger att man inte måste bli så arg utan kan diskutera istället - men man kan ändå inte rå för att man blir så upprörd. Fastän man nog egentligen vet med sig att nu håller man på att brusa upp för en pyttesak så är känslorna så mycket starkare än självkontrollen. Och faktum är att det är "lättare" att hitta självkontrollen tex när det är en ytlig kompis som sagt något upprörande, för då vill man kanske inte visa sig sårbar och ledsen inför den bitchen. Men med mamma kan man vara mera sig själv och vågar släppa fram alla känslor direkt. Ibland till och med så att man tar ut annan sk*t som hänt en under dagen på mamma genom att gräla med henne istället för att säga det där sanningens ordet åt den där bitchen.

Summa summarum så blir det lätt bråk och skrik och tandagnisslan i tonåren. Det kanske inte tröstar att höra just nu, men det går över. Knepet tills vidare är kanske att hitta sätt att liksom överföra irritationen på annat istället och inte låta det gå ut så mycket över relationer som man kan skada, eller som åtminstone ansträngs av grälen. De gamla klassikerna hjälper faktiskt här, att räkna till 10, andas djupt tre gånger före man öppnar munnen, gå undan och slå på kudden istället, springa bort irritationen... Även vuxna kan ta till de här knepen för att ge självbehärskningen tid att hinna kicka in och rädda situationen. Och så är det ju inte nyttigt heller att hålla inne med alla känslostormarna och slipper de inte ut någon gång så nöter de på en innifrån. Rent biologiskt lagras adrenalin och annat stressande om man inte får utlopp för det.

Slutligen om sömnen så har vi mera matnyttigt att berätta från neuropsykologin. Det tjatas ju nog hela tiden om att växande hjärnor behöver tillräckligt med sömn, men här fanns beviset. Bland annat att när vi lär oss något under dagen, så börjar nya "armar" på nervcellerna bildas för att ta kontakt med andra nervcellers nya armar. Men om vi sover för kort under natten, så hinner inte de här armarna liksom växa sig stadiga, utan de skrumpnar bort igen. Och så minns man inte alls lika bra nästa dag vad det var man hade lärt sig. Under sömnen processas dessutom allt som vi upplevt under dagen som drömmar, så om vi inte sover ordentligt så kanske vi vaknar lite förvirrade och olustiga till mods, har lättare att känna oss stressade eller konfliktfyllda. Vår hjärna hann liksom inte riktigt med. Även vuxna behöver tillräckligt med sömn, men enligt neuropsykologin ska vi dessutom sova längre än 8 timmar som tonåringar, eftersom det händer så otrooooligt mycket i hjärnan just under tonåren - den ska ju inte bara processa allt som hänt utan dessuomt växa och utvecklas (dubbelt jobb). Helst 8,5-9 timmar alltså. Så tyvärr. Det handlar visst också om att orka stiga upp - men det här förklarar till en del varför tonåringar tycker så om att sova under helgerna ;) Så kanske om du skulle se det som en investering i din intelligens (som btw inte alls är förutbestämd vid födseln utan är en egenskap man kan träna upp!!!), kanske det inte skulle kännas så orättvist att du inte får knappra på telefon och se på film på nätterna?

Hoppas alltså att det här var lite tröstande <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och sommarjobbaren-storasystern Angelica