..

Hej (:)!

Ursäkta att du fått vänta någon dag extra på svar, här är full rulle nu när verksamheten kickar igång efter semestrarna. Hoppas att du haft tålamod med oss <3

Hur mår du nu? Har det dåliga kommit tillbaka eller hållit i sig,eller lättade det? För visst kan det, som du skrev, bara vara frågan om dåliga dagar och ingen egentlig depression, men det betyder ju inte att det var behagligt för det. Allt obehag, all ångest, all negativitet, all trötthet osv, oavsett hur länge eller kort tid den räcker sku man ju helst vilja vara utan. Och oavsett hur länge den hållit på, så är man alltid på något plan rädd att den ska bli för evigt, bli kronisk eller åtminstone bli värre. Vi har svårt att se förbi smärtor av alla de slag, även psykiska, utan smärtan gör att vi lever i nuet. Vi vet nog på något plan att allt från magsjuka till psykisk ohälsa högst troligen kommer att gå över i något skede, men vi har svårt att övertyga känslorna om det. När vi är mitt i det ser vi bara worst case scenarios och då känns blotta tanken på depression som en dödsdom. Med lite tur är det något vi fullkomligt glömmer bort sedan när det ljusnat igen, men medan man mår skit är det farligt att mata farhågorna och liksom förstärka allt det dåliga.

Och för det allra mesta så ljusnar det alltså igen. Idag kanske det bara talas så himla mycket om olika former av psykisk ohälsa att ord som tex depression ligger så nära till hands att tolka allt som. Men depression är en sjukdom, den ska så där officiellt hålla i sig i mer än två veckor för att den ska kunna diagnostiseras och med den följer ofta symptom som sömnlöshet, aptitlöshet/tröstätande, mindre ork för sociala kontakter osv osv osv osv osv. Men även derpression har sina bättre och sämre dagar, som om vågorna nog finns kvar med toppar och dalar, det bara sker lägre ner, som vid lågvatten.

Sedan är ju nog så att känslor som ångest, panik och stark nedstämdhet ofta är tecken på att allt inte är som det ska vara, en varning om att man antingen gör något skadligt eller befinner sig i en situation man vet att man inte mår bra av. Visst finns det en del som får psykisk ohälsa av genetiska orsaker, men de allra flesta gånger beror det på det liv man lever. De är liksom nästa allvarlighetsgrad från magkänslans "det känns inte bra det här". Visst borde vi alltid lyssna på vad vi känner innerst inne och ändra på våra liv för att slippa undan det som inte känns bra, men av olika anledningar kanske det inte går. Det kan vara pga allt från mobbning och dåliga hemförhållanden till utmattning och trauma. Och ibland kan det vara så att det är man själv som ställer de krav som egentligen är för höga för en själv, som man inte mår bra av tex för att de kraven kostar en för mycket. Det kan handla om allt från att kräva enormt mycket av sig själv inom den egna idrottsgrenen eller av sitt eget utseende (ätande, skönhet, vikt...), eller om skolprestationer, som det lite låter som i ditt fall.

När man kräver för mycket av sig själv handlar det ofta om att man är lite för målinriktad, för ambitiös eller för stolt för sitt eget bästa. Nyckelordet är alltså "för mycket", för de här egenskaperna - och målen i sig - behöver inte alls vara dåliga i sig. Alltihopa är fina saker, både att tex sträva mot bra betyg och att vara ambitiös, men too much är too much. Man kanske inte vill erkänna att man inte klarar det, inte orkar, kanske tror att andra blir så besvikna på en, vill inte bli besviken själv, har svårt att tåla egna misslyckanden eller har kopplat ihop sitt eget värde för mycket med sina prestationer... Det påstås att var femte finlandssvensk gymnasieflicka lider av utmattning, i många fall till och med burnout. Men just därför att "alla andra" också kräver så mycket av sig själv kan man ha svårt att inse när man själv gör det. Dagens unga peppras också med hot, "du måste ha jättebra betyg för att få något jobb sedan i framtiden i dagens dåliga arbetsläge...", som gör att många piskar sig själva ännu mer. Och inte vågar erkänna när det blivit för mycket. Dessutom gäller ju kraven oftast inte heller bara skolan, utan "duktiga flickor" ska även vara vackra, smala, ha framgång inom idrott, ha de rätta kompisarna, ha hittat den underbara pojkvännen, gå på de rätta festerna, resa och se världen, ha andra snofsiga fritidssysselsättningar, vara aktiva på allt från sociala medier till i olika åsikts-, intresse- eller livsstilsgrupper... Allt det här tar dessutom oerhört mycket tid, och rädslan finns hela tiden att om man prioriterar bort något av det, så faller man av den vagnen. Det här leder till att vissa till och med får ångest om de inte tvättar bort sminket på rätt sätt på kvällen med rätt produkter!

Så kanske var det här en stark signal om att du borde tagga ner lite nu under hösten för att orka. Mitt personliga råd är att se över din tidsanvändning, men också din energianvändning. För varje sak som vi lägger tid på så investerar vi ju också ork och engagemang och intresse och viljekraft i. Behöver du lägga så mycket av din själ i alla saker i ditt liv? Finns det något som du får mera energi av än vad det kostar dig att utföra den? Vi låtsas som exempel att du brukar fara på spinning en gång i veckan, men det känns jobbigt att passa tiden, ta sig dit, duscha med andra, fundera vad du har för träningskläder jämfört med andra osv, men kanske också för att du mäter dina framgångar där hela tiden? Kunde du då byta ut det mot yoga från YouTube, som inte kräver samma förberedelser, inte är någon tävling, och som ger mera meditiativa inslag? Abi-året är ett enda år av ditt långa liv, men orken ska du ha hela tiden. Du kan inte använda slut på allt du har nu och sedan tro att resten av livet tillbringas i hängmattan, utan du behöver fördela och spara och kompromissa redan nu. Den kunskapen kommer du att behöva resten av livet, men det tar en bit av ens liv att lära sig var ens personliga ork-gräns går, när man tagit på sig för mycket och när man behöver vila (och vilken typ av vila) för att orka. Sedan kommer det även att variera under livet, vartefter du förändras och ditt liv förändras kommer du att ha olika mycket ork, så knepet är att kunna lyssna på sig själv. Tro mig, det är livsviktigt (vet smärtsamt väl detta av egna erfarenheter)!

Så försök, försök, att lyssna på dig själv i första hand, inte på talet om studentskrivningarna eller din bild av hur du borde vara eller ens på vad kompisarna "förväntar sig" av dig. Vad behöver du för att må bra nu? Hur kan du få in det i ditt liv?

Stooooooooooor kraaaaaaaaaaaam

Liselott