stuck here

Hej!

Vet du, när jag läste din fråga, och satte mig tillrätta för att fundera på hur jag ska svara, så föll min blick på en fånig liten plansch, som vi har på väggen här. Säkert ska den vara en vink åt pojkvänner, men den har nog betydligt djupare mening än så, tror jag. Det står:

"If a girl is silent, it´s dangerous. She is either:
1. over thinking
2. tired of waiting
3. about to blow up
4. needs a hug
5. falling apart
6. crying inside
7. all of the above

Oavsett hur klyschigt det än lät, så kan jag nog koppla mina råd till dig ganska långt till dem, faktiskt. Om vi börjar från början: när man är eller känner sig ensam, så börjar nog de flesta av oss överanalysera, överreagera och övertänka vår situation. Känslorna förstoras i ensamheten och tankarna börjar snurra runt i samma hjulspår - ibland även in i mera ologiska eller överdrivna spiraler - och man har svårare att "återkomma till verkligheten", till normalläge. För att kunna göra det behöver man ofta en annan människa att bolla tankarna och känslorna med, någon som först och främst lyssnar (då behöver man kanske inte upprepa allt så många gånger för sig själv sedan) men även lite styr upp en mot verkligheten igen. Som säger "nämen vännen, så där hemskt är det kanske ändå inte om du tänker efter objektivt" eller som kan ge dig andra vinklar och versioner av saker och ting, som "jamen jag skulle tolka det som hände som så att..."

Då är ju din nästa tanke säkert att jamen du frågade ju just för ATT du är ensam. Och ja, ensamhet är både tungt och ohälsosamt - det finns forskning numera som påstår att ensamheten är den största folksjukdomen numera och roten till många fysiska sjukdomar. Men lösningen är egentligen så simpel att vi tenderar att glömma bort den. Svaren på frågan "hur får man vänner" är fortsättningsvis de samma som du skulle ge ett dagisbarn som önskar sig lekkamrater. Det blir egentligen inte alls svårare bara för att vi blir vuxna, vi bara inbillar oss det. Det går fortsättningsvis att stega fram till någon på ett café, på en kurs, på bibban, på lunchrasten och fråga om man får slå sig ner här. Det handlar fortfarande om att le och söka ögonkontakt, visa intresse för människan ifråga och våga öppna sig en smula och bjuda på sig själv en smula. Inte massor, ingen ber dig att berätta din livshistoria direkt. Och mänsklig kontakt kan lika gärna handla om att diskutera hur länge köpisbasilika brukar hålla innan man måste kasta krukan. Så småningom djupnar relationen till det läge där man kan tala om sin historia, sina problem osv, men första hjälpen mot ensamhet är just vardaglig, enkel kontakt.

Där kommer punkt 2. in: varför vänta? Varför sitter man ofta som ensam och väntar på att någon ska komma fram till en, se en, uppmärksamma en och vilja bli ens vän? Det här går lika väl att använda på jobbsökande som på sökandet efter kärlek: en arbetslös kan inte sitta hemma i soffan och vänta på att drömjobbet ska trilla ner i famnen på hen. Hen måste ut, måste våga prata med folk, måste våga berätta lite om sig själv osv. Så sök dig ut i världen, i staden/kommunen. Gå på föreläsningar, kurser, konserter, happenings, krogar, danser, köruppträdanden, varmansrallytävlingar - vadsomhelst egentligen. Om du aldrig varit på en varmansrallytävling så är det ju en ny upplevelse som kommer att berika ditt liv och vidga dina vyer, fastän du sedan kanske konstaterar att rally inte var din grej. Men folk träffar du där i alla fall. Och vill du ändå ha någon att gå med, så fråga någon annan som verkar ensam. Ta det att uppleva nytt som er nya gemensamma grej!

Nummer tre, att vara färdig att explodera, är ofta också en aspekt av att vara ensam och ha mått dåligt länge. Man kan till slut bli så fed up med situationen, så frustrerad på och trött av att älta på med samma känslor och tankar, att man skulle kunna skrika. Så skrik! Eller gör något som skakar om dig själv, ger dig själv en kalldusch på ett positivt sätt, som att klättra i en höghöjdsbana, ge dig hän åt musiken på en konsert, bjud ut killen du alltid haft ögonen på, boka en sista-minuten-resa någonstans - chocka dig själv ur de trådslitna fårorna. Få en nystart, ge dig själv nya perspektiv!

Nummer 4 är också viktig när man mått skit en längre tid, och enormt viktig när man är ensam: alla behöver vi närhet och beröring. En katt eller hund är en bra första hjälp. Igen säger forskning att de äldre som har en katt eller hund som de kan smeka och krama mår mycket bättre, är friskare och lever längre än de som inte har det. Varför skulle inte unga människor må bra av precis samma sak? Det handlar garanterat inte bara om endorfiner och oxytocin, utan om att bekräftas, känna våra egna konturer och att vi finns till för en annan människa. Och fungerar inget husdjur: hittar du någon du kunde krama? Någon vän, någon familjemedlem, någon KK, någon i samma livssituation som du? Har du tex kollat Tordsdagstolerans-gruppen? Där kommer man att förstå behovet av en kram! Sex kan också vara en nödlösning, men klart att det är en helt annan sak med någon som man bryr sig om och som bryr sig om en när det kommer till närhet.

Femman, att falla i bitar, är ofta vad psykiskt illamående går ut på - eller oftast försöker man undvika att falla sönder. Det är tungt. Så tungt att man oftast undviker krävande saker så som att träffa andra människor, när all kraft går åt till att hålla ihop sig själv. Men det är en del av sjukdomsbilden, att man önskar isolera sig själv för att man inte orkar med någon annan. Men dessvärre leder isoleringen och ensamheten bara till att man mår ännu sämre! Så fastän det tar emot, så MÅSTE man träffa folk även när man mår dåligt! Man måste!

Och sexan, att när man är ensam och mår skit, så måste man berätta det för någon. Folk som mår dåligt blir ofta bra på att dölja det för omvärlden, på att klistra på ett leende. Men det är den största björntjänst de kan göra sig själva, de skjuter sig själva i foten med det! Något slags självskadande stolthet. Innerst inne hoppas de ändå att någon ska märka och komma till undsättning - utan att inse att folk inte är tankeläsare och faktiskt inte snappar upp det dolda så lätt som vi tror när vi kämpar med att dölja det. MEN, om någon antingen får se eller veta att någon annan mår skit och känner sig ensam, så tänker nog de flesta vanliga människor att oj, nu borde jag nog kolla hur hon mår och göra vad jag kan för att hjälpa henne.

Samtidigt kan folk vara lite rädda för att den som mår dåligt ska ta hela handen om man ger lillfingret, att den som mår dåligt ska ta för mycket tid och energi av en själv. Och det händer ju nog tyvärr ibland, att den som mår dåligt liksom hänger upp sitt liv på den där ena vännen, blir livlina och psykolog och fritidssysselsättning och mamma allt i ett. Istället kunde man skapa mervärde i varandras liv genom umgänget, som att åka ut och göra saker tillsammans, utan krav eller förväntingar på att vännen ska "rädda en" eller vara ens terapeut i timtal. Klart att vänner i längden kan börja undvika det, både för att det suger energi och för att de helt enkelt inte är utbildade psykologer, vilket gör att de känner sig hjälplösa och inkompetenta. Det är ingen bekväm känlsa, så för att behandla sina problemområden borde man gå till professionellt folk. Men varken psykologer eller mediciner kan göra en helt frisk, till det behöver man den sorts friskvård som sociala kontakter och ett innehållsrikt liv ger. Igen, de enkla kontakterna kan vara de mest värdefulla, som att fara ut i skogen och plocka lingon tillsammans eller göra söndagsstorkok tillsammans. Vänskap behöver inte alltid vara att gå på kaffe eller fara på krogen tillsammans och den behöver inte ta timtal i anspråk eller kräva en massa arrangemang. Vänskap kan man göra som en naturlig del av vardagen medan man rastar hunden eller ser på veckans avsnitt av favoritserien. Då "inkräktar" inte vänskapen heller på den fritid man tycker man borde ägna sambon eller studierna eller motionen heller.

Nummer 7, all of the above, är oftast fallet när man inte mår så bra. Det finns inte en enda orsak och det finns inte en enda lösning. Men se, kanske poängen med livet är att man provar sig fram, ställs inför utmaningar och hittar lösningar, utvecklas, lär sig nytt - du vet det där om att meningen med livet inte är slutdestinationen utan själva resan? Men man kan inte bara hoppa på ett flygplan och så är man framme i paradiset, så egentligen är det en ganska dålig liknelse. Bättre då att tänka att livet alltid är halvfärdigt, som ett hus som man renoverar lite i taget. Emellanåt är man nöjd med ett rum eller en vrå och helst blundar för ett annat hörn, emellanåt lever man i byggkaos och emellanåt har man storstädat och njuter av mysbelysningen i soffan. Men livet är ändå det hus vi ska leva i och alla vet att det är småplockande och -städande som gäller, inte storstädning en gång i kvartalet ;) Huset kommer aldrig att bli perfekt, men vi kan få rutin på klädtvätten så vi undviker högar och fixa och ordna med loppisfynd och mysljus så att det blir riktigt hemtrevligt för det allra mesta!

Hoppas detta var till hjälp. Så, ut och söka sociala kontakter nu! Var inte kräsen heller, även ett par glada ord med kassatanten är ett tillskott i livet!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott