Vad ska jag göra?

Hejsan!

Jag förstår din rädsla över att berätta om självmordstankarna för din vårdkontakt. Om du tidigare varit inlagd på avdelning många gånger utan att du upplevt det förbättrat ditt mående så förstår jag att du skulle vilja lära dig hantera dessa tankar i din vardag istället.  Det är väldigt klokt tänkt tycker jag.

Du vet säkert att tankar kommer och går precis som molnen på himlen, även självmordstankar. Att ha självmordstankar innebär inte alltid att man även skulle ha planer på att avsluta sitt liv.  Det låter som att du mera tycker tankarna är jobbiga än att du skulle planera att skada dig själv i syfte att dö. Det är ändå allvarligt att gå omkring  och ha dessa tankar och samtidigt försöka hanka sig fram genom vardagen.  Ganska snart så får man då en annan känsla, "jag är värd att må såhär dåligt". Och ännu jobbigare blir det att bära på en rädsla  att inte våga berätta.

Hur skulle det vara om du bara skulle säga det eller skriva ett brev till din vårdkontakt där du beskriver dessa tankar.  Jag tycker också du skulle  berätta om ditt eget förslag, att du gärna vill fundera ut strategier på hur du kunde få en bra vardag trots dessa tankar.  Att du inte vill till sjukhus för det hjälper inte dig. Dina tankar låter väldigt förnuftiga och det kan ju vara så att dessa otaliga avdelningsvistelser också  på något sätt bekräftat för dig att du inte kan slippa från dessa tankar. Det är jättesvårt inom vården ibland att avgöra vem som kan ha nytta av att vara på sjukhus  och vem som inte har det i de fall där personen har självmordtankar.  Jag tror också att det vore bra att du tog en titt på vad som kan finnas bakom självmordtankarna, vilken känsla gör att tankarna kommer? Är det skam eller skuld så då borde du koncentrera dig på vad dessa i sin tur orsakats av och hela tiden ha en öppen dialog med din vårdkontakt.

Vänliga hälsningar

Camilla Pitkänen