Att fråga om hjälp har alltid varit svårt för mig, men när jag äntligen försiktigt frågar någon om hjälp känns de mera som att folk kollar skitigt på mej eller helt enkelt inte tror mig.
E detta vanligt?
Jag har lätt att sätta på "masken" och ignorera mina problem, ignorerar de så långt de går och så länge jag kan, ändå vet jag att detta inte funkar i längden.(testat, brakat ihop, testat pånytt..) jag trivs inte hemma, under helger vill jag varken vara med kompisar eftersom jag inte tål fulla människor, däremot hjälper de int att vara hemma eftersom att föräldrarna har en tendens att ta ett glas för mycket. Hatar att se dem fulla, men ids inte heller säga nått eftersom de bara uppsåt bråk känns det som.
Mina framtids planer föll samman efter att jag slutat med den sport jag ägnat mig åt i 12 år, förhållandet jag haft i över två år brast och här står jag nu och har absolut ingen aning om vad jag vill göra. Känns som om jag tappat mig själv totalt.
Jag trodde allt skulle kännas lättare under sommaren eftersom jag inte skulle behöva fundera på skolan och studenten jag skriver iår, men jag hade otroligt fel, sömnlösa nätter resulterar i långa funderingar över hur allt blev såhär. Över hur otroligt (ursäkta) idiotiska lärarna är då de ser elever sitta gråtande på lektionen men totalt ignorerar en, ger en irriterad blick och fortsätter lektionen som om ingenting skulle ha skett. Får de faktiskt bara ignorera elever sådär!? De e liksom inte bara en lärare som gjort detta. (Visst, sen finns de de lärare som ger en en kram och några stärkande ord, och det är jag otroligt tacksam för)
Vill så gärna ta tag i allt men jag orkar inte, har ingen lust att faktiskt erkänna att jag mår dåligt, ändå vet jag att det första steget i att må bättre e att acceptera.
Alternativet att gå till skol psykologen finns inte eftersom jag inte litar på henne, det gör ingen iof. Skvallrar är det första hon gör när hon kommer utanför rummet...det var dedär med tystnadsplikt jo.
Otroligt flummig och förvirrande fråga/förklaring men finns det nått jag kan göra? Känns rätt så hopplöst just nu. Sömnlösa nätter
Ungdomsliv.fi - Nuortenelämä.fi svarar
Hej!
Tack för din fråga. Du undrar om det är vanligt att man i något skede inte orkar vara stark och stödjande och bära på allas problem. Jo det är helt normalt, vanligt och det är så vi människor fungerar. Man ska inte orka bära på allt ensam och vara den sk skärpkorgen för allas sorger. Det är fint att du har reflekterat över det, och vågar säga det högt för dig själv. Varför dina vänner har svårt att förstå att du inte orkar med din roll som tröstare är också förståligt eftersom de har antagligen vänt sig till dig en längre tid och nu bryter du rutinen. Jag tycker att du ska tala med dem om saken riktiga vänner förstår nog att de inte kan hälla alla sina problem över dig.
Det där att fråga efter hjälp kan vara svårt men när man väl har kommit över tröskeln så brukar det vara en stor lättnad, det är ju så att vi alla behöver hjälp någon gång. Skolan erbjuder service för sina elever välbefinnande men du skriver att du inte vill prata med skolkuratorn det är helt okej det också. Som allternativ så skulle jag föreslå Folkhälsanas ungdomspoliklinik tillexempel eller Ungdomsstationen Klaara. Båda ställen är gratis och har ett brett val av olika service som de erbjuder.
Det brukar lätta när man kan prata ut med någon. Jag hoppas att du skulle våga diskutera med dina föräldrar om deras dryckesvanor som oroar dig. Du visar stor mognad och kurage när du vågar ta fram här din oro för dina föräldrars dryckesvanor, jag hoppas att din oro sk väcker också dem och de ska nog vara väldigt stolta över sin dotter .
Många ungdomar bär på oro om sin framtid vilket yrke de ska välja, hur det ska gå i studentskrivningarna etc. Du kunde diskutera saken med studiehandledaren de är proffs på att handleda i sådana här saker. Det finns massa med material om olika yrken tex. https://studieinfo.fi/wp/sv/
Du skriver också att läraren ignorerar att du mår dåligt, en lärare ska ju inte göra det utan de har också ansvar över studerandes välmående. Hoppas du har någon lärare som du kunde tala med och på det sätt få fram för lärarna hur du mår och vad du behöver stöd med.
Jag önskar dig en trevlig sommar!
Tiina – Reimari.info
Vår samarbetspartner Ungdomsliv.fi har svarat den här frågan. Frågan och svaret kommer att synas också på Ungdomsliv.fi Frågor -tjänsten.
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar