Oroar mig

Hej! Det är en intressant fråga du ställer och jag förstår att en sådan sak lätt kan oroa. Jag vill ändå börja med att säga att du kan vara riktigt lugnt. Det att det att det kan vara ärftligt, betyder långt ifrån att du skulle ha det. I och med att det är din kusin som har det, är ni inte så nära släkt att du skulle löpa någon större risk att det skulle gälla dig.

Jag funderade ännu här att hen fått diagnosen Asperger, som är en underkategori inom Autismspektrumtillstånden (AST). Det är en sådan diagnos, som kräver ganska tydliga drag av social nedsättning och annars medel- till hög intelligensnivå. Det betyder också att man ända sedan barndomen haft väldigt specifika intressen och agerat socialt avvikande och alltid haft utmaningar med förändringar. I din fråga nämnde du att det är medfött men kan komma i olika åldrar, det stämmer delvis. Det är mycket sant medfött, men det kan inte komma i senare ålder. Det kan dock vara så att det upptäcks först i senare ålder, men man har då ändå alltid haft dragen sedan barndomen. Symptomen för Asperger märks alltså redan tidigt i barndomen, så det kan inte komma senare i livet. Så om du inte nu riktigt fyller kriterierna för det är det inget du behöver vara rädd för att mitt i allt skulle dyka upp.

Sen är det så att nästan vilka som helt diagnoser som man kollar in på mer noggrant så hittar man delar som passar in på en själv, fast man inte alls skulle få hela diagnosen. Människor är så olika och alla diagnoser är liksom i ändor på skalor av hurudana människor är mer generellt, och är ett ord för att förklara när man har vissa egenskaper mer starkt än andra så det kan orsaka besvär i vardagen.

Det det finns väldigt många så att säga grader också av AST, och det behöver inte vara så märkbart, men det kan också vara mycket tydligt. Psykiska diagnoser skiljer sig en del från många fysiska och de är inte så definitiva. Många kan också ha slängar av Asperger och det stör inte deras vardagliga liv just alls. Det beror väldigt mycket på omgivningen också och vad som förväntas av en. Men i ditt fall, som sagt, skulle jag inte alls vara orolig för din egen skull. Det är bra att din kusin fått diagnosen, så hen kan få det stöd hen behöver och vill ha. Det underlättar för framtiden för hen att både förstå sin egen situation och vad hen och hens familj kan göra för att förbättra den, då hen fått en diagnos.

Men du behöver inte alls gå omkring och oroa dig för att du skulle ha det, risken är väldigt liten. Sköt om dig och dina nära och försök fokusera på det som är bra!

Psykolog Helena