...

Hej,

Jag förstår att det känns tungt. Alla de saker som tynger dig just nu är tunga separat, och givetvis ännu tyngre då du skall slåss mot dem alla samtidigt. Jag har ingen enkel lösning, som du säkert vet så finns det inte alltid någon enkel lösning till alla problem. Men jag har några saker då kan tänka på.

För det första det att ta emot hjälpen du får. Om du fortfarande är intagen på sjukhus, så är det precis där du skall vara. Jag fattar att du kan känna panik över saker du "missar" på utsidan, men alla de saker som det är meningen att du skall uppleva finns ännu kvar då du kommer ut, för de har inte inträffat ännu. Du måste börja må bättre först, så det lönar sig inte att försöka skynda.

Ätstörningar är knappast min spetskompetens, jag har främst bevittnat det från sidan då jag har haft vänner som gått igenom det under långa perioder. Och på många sätt har det påverkat dem som ett beroende, att de själva har tappat kontrollen och mist sin förmåga att fatta egna beslut, utan istället har ätstörningen dikterat hur det skall vara. Jag vet inte exakt vad det är som gör att det sedan vände för dem, kanske handlade det om att de släppte taget på något sätt och faktiskt tog emot hjälpen, istället för att låta ätstörningen bestämma. Jag önskar att du skulle vara helt ärlig mot dem som försöker hjälpa dig, för då är det lättast för dem att se vad som faktiskt behövs.

Ännu angående paniken du känner över att det är NU du borde leva och göra allting. Jag tror att de flesta unga människor känner så, medan långt ifrån alla faktiskt känner att de lever eller gör det de vill göra. Men bara du tar en sak i taget så kommer du att hinna göra allting. Livet försvinner inte någonstans och det finns ingen tidsgräns. Du måste bara fokusera på att ta en dag i taget och göra det du klarar av den dagen - och förhoppningsvis leder det framåt och uppåt på sikt, även om det inte går så snabbt som du skulle önska.

Kraft till dig.

Kram

Tessi