Är rädd för cancer

24.08.2017
Vill inte att någon ser min fråga Baraentjej
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

28.08.2017

Hej Baraentjej!

Lugn, vännen, det är inte farligt eller ovanligt att vara rädd för cancer. Jag skulle faktiskt tippa på att det är den största rädslan i Finland idag, nu när vi för tillfället inte behöver vara speciellt rädda för tex krig, naturkatastrofer eller andra "vanliga" rädslor. Dessutom är det väldigt normalt för tonåringar att vara rädda för döden och förluster under en period i utvecklingen. Jag ska försöka förklara närmare, bear with me.

Som sagt, så är det här troligen finländarnas största rädsla för tillfället. Ännu för några årtionden sedan var kanske den största rädslan krig, framförallt med ryssarna, men nu är nog Cancer fiende nr 1. Troligen beror det på att vi överöses med det ordet dagligen. Det handlar inte bara om att man i bybutikens kassakö får höra om nästa och nästa och nästa bekanta som fått cancer och ligger på sjukhus/får behandling/dött osv, utan kanske mer om att vi flera gånger om dagen hör om eller påminns om alla miljoner saker vi påstås kunna få cancer av. Man får cancer av allt från deodoranten under armarna till E-tillsatserna man äter, ja till och med av luften vi andas (avgaser, miljögifter osv). Ser man inte det aktivt och medvetet just precis nu, tex i form av en artikel om miljömärkt kosmetika någon delat på Facebook, så påminns man om det när skolbussen gasar iväg och släpper ifrån sig ett illaluktande moln. Eller så påminns vi om farorna genom att se åtgärder mot dem, tex reklam om att Vasa-bussarna nu går på biobränsle istället för på diesel. Eller så får vi höra om hur något ska skydda oss mot cancer, som tex hur vi borde undvika än det ena och än det andra eller äta massor av... ja vilket bär var det nu då som kunde skydda mot cancer? För hur i himmelens namn ska vi kunna hålla reda på vad som var vad - speciellt som en artikel kan påstå en sak och nästa påstå motsatsen.

Det är en del av den här skrämselpropagandan vi får höra varje dag, det här med att inget ändå verkar säkert. (Och ja, det handlar nog också om propaganda, eftersom så många kan tjäna pengar på cancer/inte-cancer, även tex de som importerar de skyddande bären tjänar pengar på rädslan). Man har ingen chans att hålla reda på allt som kan ge cancer, än mindre skydda sig själv - man måste ju tex andas. Vem som helst skulle kunna bli knäpp om de försökte göra allt för att skydda sig. Och ändå verkar cancer drabba en slumpmässigt och orättvist, så att icke-rökare får lungcancer och småbarn får leukemi osv. Det finns ändå ingen rim och reson hos den här fienden, det går inte att räkna ut hur den kommer att attackera. Dessutom är den j*veln osynlig!!! Allt händer inuti kroppen, så att man inte kan se vad som försiggår under huden. För att inte tala om att det är de egna cellerna som får spunk och blir till cancerceller. Kan det finnas någon mer skrämmande fiende än den vi inte kan se och inte resonera med?

Så du är inte ensam om din rädsla och du är inte galen som är rädd för det här. Dessutom har du en annan grej som påverkar. Se, enligt utvecklingspsykologin, så har de flesta barn och unga olika utvecklingsskeden när de är rädda att förlora det som de håller närt och kärt. I ungefär 6-årsåldern kommer ett sjok när barnen första gången börjar fundera på det oförklarliga som är döden, och det är då vanligt att de blir osäkra och otrygga, får tex sömnsvårigheter eller funderar mycket på husdjuret som dog eller vem som ska ta hand om dem om mamma och pappa dör. Sedan någon gång under tonåren kommer samma rädsla igen, men nu är man ju äldre, så man vet mer om de saker och ting som kan göra en rädd. Tex har man ju hört om underliga knutar i magen som visat sig vara cancer, så då är det lätt att börja oroa sig för alla knutar. Och för alla man inte skulle vilja mista.

Det i sin tur hänger också ihop med processen att bli en självständig individ som ger sig ut i världen, bort från föräldrahemmet och tryggheten där. Utvecklingen "pressar en" att vilja börja stå på egna ben genom att tex få allt vad föräldrarna gör och säger att kännas löjligt eller gammalmodigt eller som om de skulle behandla en som ett barn. Men samtidigt är man ju inte vuxen ännu heller, så man behöver veta att den där grundtryggheten, som tex föräldrarna och barndomshemmet står för, alltid ska finnas kvar att komma tillbaka till och tanka trygghet och kärlek från. Då är det ganska naturligt att börja oroa sig över att föräldrarna ska försvinna, eller andra i ens närhet, för det skulle liksom kännas som om någon drog ut bottnen ur ens värld, en värld som redan känns gunging i processen att bli stor. Men de flesta tonåringar kommer över det här skedet. Antingen medvetet eller omedvetet.

Visst är vi alla alltid lite rädda att förlora de vi håller kära - vi skulle inte vara mänskliga annars, eftersom samhörigheten är en av mänsklighetens grundstenar. Vi behöver alltid varandra i någon mån, men vi behöver olika människor olika mycket under olika tider, och vi lär oss också på något plan att vara förvissade om och lugna i tron att de vi älskar nog finns kvar tills nästa gång vi ser dem. Ett litet barn som skriker och gråter när mamma lämnar det på dagis tampas med samma ovisshet om ifall mamma faktiskt kommer att komma och hämta dem på eftermiddagen. Men vi är samtidigt alla olika, så klart att vi därför hanterar den här osäkerheten på olika sätt. Har man redan fått dåliga erfarenheter i livet, tex att någon kär har dött, så kanske vi är mer misstänksamma och oroliga än medelsvensson är. Detsamma om vi gått igenom något annat svårt i livet som exempelvis gjort att vi behövt de nära och kära väldigt mycket och intensivt. Till en viss mån är vi olika i personligheterna också, så att en person är mer självsäker och trygg än en annan, en person har lättare att komma upp på benen efter något nedslående än en annan osv.

När man är rädd för döden, sjukdomar, förluts, smärta osv, så hjälper det dock sällan helt att lägga locket på, stänga rädslan inom sig och inte prata om den. Vi tror kanske att vi borde göra det, tänker att det är bara vi själva som överdriver eller att vi inte borde "pjasa oss" för alla andra lever ju med lika stora risker. Men om man håller rädda tankar för sig själv, så tenderar de att växa sig jättestora och jobbiga och gå ut över hela ens liv och mående. Det är kanske inte så att vi behöver någon som lovar oss att inget någonsin kommer att hända någon vi älskar, för det kan vi i alla fall inte förnuftsmässigt tro på. Det är inte heller så att vi skulle lugna ner oss ifall varendaste en av alla vi älskar tex skulle få en grundlig check-up av en läkare för att kunna konstatera att ingen av dem är sjuk. Det skulle däremot kanske bara göra oss ännu mera oroliga, på samma sätt som att vi blir oroligare ju mer vi läser om farorna, tex googlar på cancer. Klart, om någon verkligen verkar ha symptom på det vi är rädda för, eller aktivt gör någon riksfaktor som tex röker, så kan vi ha nytta av att det blir uppcheckat eller avslutat. Men rädslan försvinner nödvändigtvis inte av det.

Vi behöver andra människor för att lära oss hur vi blir trygga i oss själva. Vi behöver hjälp med att lära oss leva med den här oron, helt enkelt. Ofta får vi det av föräldrarna själva, ofta också indirekt av allt från vänner till lärare, men ibland behöver vi helt enkelt anlita en privatlärare på Livet. De har titlar som kurator, psykolog, terapeut, psykiatrisk sjukskötare, stödperson, socialhandledare osv osv osv. Deras jobb går inte bara ut på att lösa problem man har, utan även ge en metoder, tankemönster och andra redskap för att kunna leva bättre rent psykiskt sett. Det psykiska måendet är ju lika viktigt som det fysiska måendet, och vi borde inte skämmas ett endaste litet dugg för när vi tar till hjälp på det området. Det borde vara lika naturligt som att anlita en personlig tränare när man har lite knepigt att komma upp i kondition på egen hand.

Så det är vad jag skulle önska att du gjorde nu: pratade med någon om din rädsla. Rädsla är frätande och äter lätt upp stora delar av ens energi, tid och världsbild om den får härja fritt. Så du skulle behöva lite botemedel och motande medel för det, dvs någon att prata med som kan hjälpa dig komma underfund med rädslan och hitta vägar att slippa den.

Stoooooooor kraaaaaaaaam, Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej decibel!

Under de senaste åren har jag kommit i kontakt med många som har olika typer av ätstörningar. Jag känner en tjej som har haft grova problem och hon har fått mig att inse hur hemskt det...
Läs mera

Hej!
I många många år har jag lidit av ätstörningar och är ännu sjuk och påverkad av både anorexia och bulimia. Det är verkligen så jobbigt att kämpa med sjukdomen och att i en stund ha insikt och vi...
Läs mera

hej, jag undrar vad de är för benskörhet (innebär?)varför blir benen svagare om inte jag äter kalk/kalcium och hur länge tar de innan man upptäcker benskörhet (kan tandhygienister se på en tand som vä...
Läs mera

Hej, jag undrar hur man ska ta kontakt för att boka en tid med en psykolog vid jakobstad. Finns det något nummer man kan ringa till eller måste man gå dit och prata direkt med någon? Undrar också hur ...
Läs mera