Just nu bubblar många minnen upp från tiden på dagavdelningen, tiden av omtänksamma vårdare och känslan av att inte behöva kämpa ensam med skiten.
Jag vågar inte berätta hur jag mår för någon, inte nu heller. Nu tror ju alla att allt är över och är frid och fröjd. Men jag känner mig så ostabil så skör och bräcklig. Förvisso har jag inte känt av bulimin så starkt under en faktiskt ganska så lång tid. Jag har inte kräkts upp något jag ätit på väldans länge. Dock har jag kvar mina hetsätningsattacker ibland som gör mig så frustrerad.
Idag ställde jag mig på vågen det har jag inte heller gjort på väldigt länge. Jag har haft enligt mig en hög vikt en längre tid, men nu är 2kg tappade och jag känner sådan hurra känsla över det.
Men det jag håller på med är ju inte alls bra. Och det är det som frustrerar och irriterar mig. Då jag vet inom mig att dethär kan jag inte göra, då blir jag sjukare. 2020 är året jag går upp i arbets% och skall flytta hemifrån. Och nu håller jag på mixtra med maten mera och mera. Hoppar över frukost, skippar lunch äter inget mellanmål på sin höjd för jag till middag och kvällsmål men känner skuld och skam över att jag ätit då. Ingen tror att jag är sjuk just nu för utåtsätt ser det väldigt bra ut. Mina labbvärden är bra, vikten ändrar inte drastiskt, jag träffar ingen läkare, fysioterapeut mera, och behandlaren mycket sällan. Men inombords är nog allt egentligen lite halvknasigt. Jag vet inte alls var jag står, jag vet inte alls vart något lutar. Hatar att kämpa ensam, men vill inte heller bjuda in någon att kämpa med mig. Dilemma. Höh
Sjukskötaren Ira svarar
Hej!
Man hör att du har kommit en god bit på vägen, mycket fint! Men samtidigt förstår jag att det är obehagligt att stå på kraftigt darrande ben. Jag känner också att du inte vill återuppleva ätstörningens kraftigaste styrka, och jag vill berömma dig för att du har skickat in frågan, som ett steg framåt igen.
Det som krävs för att bli helt fri från sin ätstörning är både regelbundet ätandet och psykiskt arbete. Jag vill uppmuntra dig till att ta tag i måltidrytmen igen, och hålla hårt fast vid den rutinen.
Ingen vinner på att du håller det svåra inom dig. Eftersom du har en vårdkontakt, rådger jag dig att kontakta hen, och försöka vara mycket öppen gällande din situationen. Det du känner är signaler på att du skulle behöva ett tätare skyddsnät runt omkring dig ännu i detta skede. Stödet är viktigt speciellt med tanke på kommande förändringar, mer arbete och flytt. I regel är det så att kampen är fortare över då man har stöd. Därför lönar det sig att be om mer hjälp. För att du sen skall ha bättre förutsättningar att orka med jobb och självständigt liv som är balanserat.
Du är viktig och värdefull, ge dig själv de bästa möjligheterna för balans och helhetsmässigt välmående! Sköt om dig.
<3: Ira
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar