Jag saknar mitt liv, det känns som att jag redan är död, killen som jag var då jag var liten är död. Jag självskadar mycket och
om jag får självmordsplaner tar jag droger om jag har tillgång till det. Och dricker alkohol. Far ut och kör också ibland sent på kvällarna och tänker på hur livet var förr, då jag var liten, gick i skolan, spelade fotboll, hade vänner, bodde med min familj och hade samma kompisar som min bror, jag saknar honom jätte mycket, han har alltid varit som en storebror till mig, han är också min idol och jag skulle vila vara som han. Saknar två av mina hundar som vi haft sedan vi var små barn, Första gick bort i november 2019 vår första hund och andra gick bort i somras. Saknar dom varje dag. Och nu min faffa som jag var väldigt nära, det känns bara så tomt å mörkt.
Det känns som jag inte har någon att prata med, det är väldigt svårt att prata om mina känslor och om hur jag mår för vi har aldrig gjort det där hemma. Har alltid hållit det till mig själv, om någon har frågat hur jag mår har jag sagt bra fast det är långt ifrån bra. Det har också varit svårare då man har haft ångest i flera år och då släkten/familjen brukar skratta om man ser blyg ut fast man har ångest som man troligen fått från barndomen pga sträng pappa som ropade åt en för minsta sak. Jag började bli rädd för att göra honom arg och på så sätt ändra vägen hur jag tänkte, det är alltid negativt, tänker alltid på det värsta som kan hända i alla situationer och får mycket ångest. Det blir värst om det börjar darra i ansiktet för då vill jag bara gå bort.
I mina självmordstankar vill jag skära upp armarna och halsen. Skjuta skallen av mig. Köra i en stolpe med bilen i hård fart. Göra överdos med droger.
Har liksom tappat pointen med att fortsätta leva. Mitt liv känns så misslyckat. Bryr inte mig längre vad som händer med mig. Känner mig helt tom.
Jag känner mig konstant granskad av folk och det gör att jag får ångest. Det känns som att alla runt omkring mig stirrar på mig.
Känner mig jätte utanför då jag är med släkten eller familjen då ingen pratar med mig eftersom jag är ett misstag som aldrig borde ha föddes. Jag har inget jobb och jag vill inte jobba som en slav resten av mitt liv och komma hem till att vara deprimerad.
Jag har sökt hjälp fick medicin och samtal, var inne på roparnäs i nästan 2 månader. Fick också ect behandling men inget har hjälpt. Alltså jag orkar verkligen inte med livet längre.
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tack för ditt dagboksinlägg. Det är jättebra tycker jag att du skriver av dig sådär, och det är välkommet hit in till oss när som helst.
Du säger att du har svårt att prata om dina känslor, men jag tycker att du uttrycker dem riktigt bra i skrift. Kanske det kan vara ett sätt för dig att öva dig på att prata om känslor..? Det är inte konstigt att det känns lite underligt för dig att prata om känslor ifall du inte har någon mall av det hemifrån. Du kunde kanske börja skriva en dagbok för dig själv också, för att öva dig att formulera dina känslor? Det att man kan få ur sig det man känner och tänker i ord (eller genom någon typ av kreativitet/konst) kan göra att det som känns svårt lättar i alla fall för en liten stund.
I det långa loppet så är det också bra om du kunde hitta någon som det känns bekvämt att prata med om dessa saker, så att du fick andras tankar bollade tillbaka till dig angående sånt som du funderar på. Jag förstår att tröskeln att dela med sig av sina funderingar och känslor speciellt ifall du i uppväxten känt dig rädd för att göra det, eller till och med blivit bestraffad eller skrattad åt när du har gjort det. Men vet om att detta aldrig varit ditt fel, eller ”rätt” åt dig på något vis. Dina känslor är precis lika värdefulla som andras. Så är också din existens!
Du säger att det ibland känns som att alla andra stirrar på dig, här skulle jag vilja tipsa om en video som jag tycker är bra, den är riktad till människor med social fobi men jag tycker att fenomenet med ”the spotlight effect” kan appliceras på annat också, du hittar den HÄR.
Det är okej om du känner att du vill tänka på din barndom och sörja att det inte är så mera. Sorg är en naturlig känsla. Men den lilla killen inuti dig är inte död, han finns fortfarande med dig, långt inuti. Du är han, och han är du. Fundera en stund – vad tyckte han om att göra? Vad fann han glädje i? Vad kändes tryggt? Kanske du kan låta dig själv göra några av dessa saker också i vuxen ålder, för att knyta an till honom och vårda honom.
Du säger att du tycker om hundar, och de har väldigt mycket att ge en människa när det kommer till sällskap, närhet, och känsla av mening. Beklagar att hundarna i ditt liv har gått bort. De är fina varelser, och familjemedlemmar. Har du någon gång funderat på att volontera till att gå ut och gå med hundar som inte har ett hem, så du skulle få vara med hundar fast du inte har en egen just nu? Exempelvis i Vasa finns hundgården Kulkuri som tar hand om hittehundar, hemlösa hundar och hemlösa katter.
Jag förstod på din text att du har fått någon typ av vårdkontakt. Det skulle vara bra om du kunde vara öppna med dem om dina självmordstankar, för självmordstankar kan vara väldigt jobbiga och man ska inte gå med dem ensam. Det är inget att skämmas över, vem som helst kan få självmordstankar när man mår dåligt, och det tar inte ner på ens värde som människa.
Du har en plats på den här jorden, men du har bara inte hittat den ännu. Och med det menar jag inte jobb och sånt, utan helt generellt en livssituation där det känns bra att vara. Våga fortsätta välja livet! Ta det dag för dag, eller såna gånger som det känns riktigt jobbigt – timme för timme eller minut för minut. Ditt framtida jag kommer en dag att tacka dig för att du orkade.
HÄR har vi på Decibel sammanställt en lista på olika hjälptjänster, som du gärna kan titta på. Där finns exempelvis nummer till krislinjer och så vidare. Det kan vara bra att ha en sån lista någonstans där man fort kommer åt den, så att man vet vilka tjänster man kan vända sig till ifall exempelvis självmordstankarna tar över.
Hoppas det vänder för dig snart!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar