Ortorexi

Hej!

Äsch ja, det var en rätt omöjlig fråga du ställer, för som du själv gissar så kan det variera väldigt mycket. Vi har just haft bland annat ortorexi som månadens tema och forskade en del om det då, och ska svara enligt det - men läs gärna också om ortorexi här.

Det är ofta så att kalorierna och fettet inte är själva poängen för en ortorektiker - de är det oftast för ANOrektiker, men ortorektiker kanske satsar mer på hurudan maten är (och ofta också på träning). För en ortorektiker är det oftast hur hälsosam maten är som räknas, tex att den innehåller antioxidanter, är ekologisk och närproducerad, sägs motverka cancer osv. Då kan tex att äta nötter för deras hälsosamma fetter vara viktigare än hur mycket fett de faktiskt innehåller. Sedan kan ju även ortorektiker som satsar mycket på träning äta en hel del fett och kalorier, till och med mer än en "normal" människa, eftersom de gör av med så mycket energi varje dag - så därför kan man inte dra någon siffergräns för de här mängderna som skulle bestämma om en person har ortorexi eller inte.

De flesta ortorektiker äter ändå lite (eller mycket) under den mängd de skulle behöva äta varje dag för att hållas på status quo, det är en del av sjukdomsbilden att noooga kontrollera maten, ju mer kontroll desto bättre, och de upplever ofta tillfredsställelse om de tex ätit lite mindre än det strikta programmet dikterat och tränat lite längre/hårdare. Det är dels därför många ortorektiker går ner i vikt och dels för att de kanske inte får i sig allt de behöver. Genom att äta väldigt hälsosamt, välja bort olika produkter för att hen anser dem skadliga och föredra vissa andra, så händer det förhållandevis ofta att ortorektiker får brist på olika vitaminer och andra ämnen, dvs bristsjukdomar, och blir undernärda. Ofta finns också någon form av sjukdom eller födoämnesallergi eller -känslighet som gör att deras diet begränsas av det, tex celiaki eller candida med i bilden. 

Det som gör en ortorektiker till en ortorektiker är sättet att tänka - på samma sätt som att det inte är mängden föda eller förlorade kilon som avgör om en person lider av anorexi. En ortorektiker tillbringar en förhållandevis jättestor del av sin vakna tid med att tänka på mat och ofta också på träning. Antalet timmar i veckan som personen tex tränar, surfar och läser på om olika födoämnen, tillreder egen mat (tex odlar, är med i reko-ringar, tillverkar från scratch...), diskuterar med likasinnade tex över sociala media osv är överdrivet. Precis som du skriver är det svårt att känna igen en ortorektiker eftersom hen faktiskt äter, men att det idag anses beundransvärt att leva hälsosamt gör det ännu svårare. Och människan får ju beröm för hur duktig hen är som lever så hälsosamt och tränar så ivrigt - vilken karaktär, vilken motivation, vilket engagemang, så beundransvärt. Det gör såklart att belöningssystemet triggas ytterligare och insjuknandet går snabbare, likaså framgångar inom egen sport. Men mest kännetecknande är ångesten, de förvridna tankarna, kontorllbehovet och självbestraffningen. Ortorektikern strävar ofta efter att känna sig ren - att äta "nyttigt och rent" ger tillfredsställelse och brott mot det gör att hen känner sig smutsig, skäms och har ångestkänslor samt försöker febrilt kompensera.

Frågan är var gränsen går mellan att bara vara väldigt intresserad av en levnadsstil eller försöka nå framgång inom sin sport eller liknande och när det går över till att vara sjukligt, förstöra mer än det ger i livskvalitet... Å ena sidan kan kanske bara ortorektikern själv säga vad som är för mycket - å andra sidan gör sjukdomen en blind för sitt eget beteende och tankar, så att man kan tro att man håller sig inom gränserna men i verkligheten har farit lååångt förbi dem...

Det sägs att ortorexin är den snabbast växande psykiska sjukdomen just nu, just eftersom det nya skönhetsidealet och levnadsstilsidealet hejjar på för fullt. Så de mest varierande människor kan drabbas: den kan lika gärna uppstå hos den 40-åriga karriärmannen som tränar inför triathlon, småbarnsmamman som bara serverar ekologiskt, fotbollstjejen som mår bättre när hon lämnat bort gluten... Samtidigt är den dels inte ännu registrerad som en egen diagnos och dels så "ny" att inte mångårig forskning och erfarenet hunnit skaffas, så vården är inte så organiserad än. För de flesta verkar dock samma behandlingsformer som för de andra ätstörningar hjälpa samt samtalsterapi av någon form, tex kognitiv beteendeterapi, samt kostkontroll tex mhja en dietist/kostrådgivare.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna