paranoia?

Hejsan!

För det första så vill jag be om ursäkt för att du fått vänta så här länge på svar. Det är inte meningen att man ska göra det i vår tjänst. Orsaken är att vi inte fått tag på den expert som normalt svarar på den här typen av frågor. Hon brukar annars vara bra på att svara, så vi har väntat, men kanske är hon sjuk eller så har våra mejl hamnat i hennes skräpkorg. Jag bestämde mig nu att ta din fråga själv. Jag hoppas att du hittar in hit tillbaka för att läsa ditt svar!

Tack för din fråga. Så bra att du skrev in, att berätta om sånt som händer i ens liv och bolla tankar med någon är ALLTID bra att göra när det är något som är jobbigt i ens liv! Och jag kan bra förstå att din situation känns jobbig - det tar säkert både tid och kraft att ha dessa rädslor kring vardagliga situationer, samtidigt som jag ändå tycker mig läsa in att du rent rationellt förstör att dina rädslor är ”överdrivna”, men du kan inte hjälpa det du känner vilket säkert gör det ännu mera frustrerande...

Det är intressant det du skriver att det går lite i perioder det här – ibland är det värre och ibland är det mera hanterbart. Har du märkt något mönster i när det blir värre? Är det exempelvis när du är stressad, eller har sovit dåligt, eller så..? Ifall du kunde försöka lägga märke till något mönster så kunde det kanske bli lättare att också göra något åt situationen. Att skriva dagbok kan vara ett super sätt att hitta mönster i ens tankar och känslor, så det rekommenderar jag.

Jag kan ju tyvärr inte säga nåt säkert ”såhär över nätet” vad dina tankar och rädslor exakt beror på, ifall det är någon typ av tvångstankar som gör att du känner att du MÅSTE ha upp duschgardinen och kolla bakom dörren, eller om det är något annat. Men oavsett vad det är, så låter det som att det nu är så belastande för dig i din vardag att det är dags att söka hjälp för det. För det KAN bli bättre – det ska inte behöva vara så där. Vi har ju skapat ett system där man ska få hjälp när man inte mår bra – oavsett om det är mentalt eller fysiskt.

Du kan antingen börja med att ta kontakt med kurator/skolpsykolog/skolhälsovårdare, eller boka tid till en psykiatrisk sjukskötare vid ditt lokala HVC. Att våga ta emot hjälp är nåt av det bästa man kan göra, man ska inte behöva gå och bära på allt själv!

Det skulle säkert vara bra också ifall du också kunde prata med dina föräldrar om det här, så de kunde stödja dig i vardagen. Som jag tidigare skrev så är det ALLTID bra att ventilera sina känslor, och de vill säkert att du ska kunna dela även såna här saker med dem!

Jättebra att du har märkt att musik hjälper dig, fortsätt med det tills du får professionell hjälp. Du säger dock att det har börjat fungera sämre på sista tiden – kanske du kunde prova byta genre av musik? Eller testa podcasts/ljudböcker?

Jag hoppas att det blir bättre snart <3

Kram, Kix