Jag har under många år kämpat med ätstörningar och andra psykiska sjukdomar. Först var det anorexi som övergick i ortorexi som nu det senaste året blivit till bulimi. Nu är det så att jag kämpar febrilt med att ta mig ur sjukdomen. (Obs har nog stöd av sjukvården). Jag arbetar stenhårt och ger verkligen inte efter av ätstörningstankar men nu har jag haft en period då jag liksom trycker i mig mat, utan att kompensera och det ger mig verkligen skyhög ångest, jag är obekväm i min kropp, jag vågar knappt visa mig ute, gömmer undan mat för att få äta och det är absolut noll njutning i det. Jag vill bara få ett stopp på dethär, kan man bli frisk ifrån ätstörningar? Det känns så hopplöst efter så många år som sjuk. Varje dag gråter jag störtfloder av tårar för att jag knappt står ut i mitt eget skinn. Vet inte vart jag vill komma med texten, behöver bara få skriva, sätta ner orden, filosofera lite och dra några djupa andetag ovanför vattenytan innan jag sjunker igen. Vad gör man med känslan från kroppen? Varför är det så svårt att släppa taget? En fundersa.
Sjukskötaren Ira svarar
Hej!
Vad bra att du skriver, det är ett mycket bra sätt att få utlopp för sina jobbiga tankar och känslor!
Det är en långsam process, tillfrisknandet. Det är många faser och perioder, steg framåt, något steg bakåt. Det kräver mod och ihärdighet, och tro som man emellanåt har svårt att hitta alls.
Det är inte alls onormalt att det i processen ingår varierande ätstörningssymptom, t.ex. det att man börjar hetsäta efter att tidigare ha ätit för lite eller kompenserat. Det är en rätt vanlig reaktion som uppkommer hos många i den processen då man strävar efter att hitta en bra balans med ätandet och kroppen. Också här bli vården och stödet viktigt, som hjälper en att komma vidare från denna fas.
Dock är det bra att försäkra sig om (gärna med hjälp av en näringsterapeut) att energimängden är tillräcklig så att man inte hetsäter pga hunger. Om det är ok med maten och det känns som att det är känslor som styr, då är det viktigt att få tala om dom så mycket man bara kan och orkar.
Stå ut, ta för dig av allt stöd som erbjuds, skriv och tala! Det går att bli helt frisk, hoppet finns med dig trots att det emellanåt är svårt att känna. Sköt om dig!
<3: Ira
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar