Berätta om ärr för barn?

05.06.2021
Hej!
Jag har tidigare skärt mig på armarna. Nu är alla sår självklart ärr och jag har även börjat våga gå ut på stan och i skolan med bara armar. Just i skolan vet jag ju att folk förstår och har även sett andra ha ärr där. Men jag jobbar även med barn och har alltid döljt ärren när barn kommer nära, men jag skulle inte vilja göra det längre. Jag vill liksom ha friheten att gå med bara armar om jag vill det eller om jag har varmt. Nu när solen har börjat komma fram så har ärren även blivit mörkröd/bruna och inte vita. Dom går liksom omöjligen att missa nu. Men min fråga är hur jag berättar för barnen (allt från 4-10 åringar) om dom frågar om mina ärr?
Åt en 4 åring skulle jag nog säga något i stil med att jag har varit i djungeln och slagits mot typ monster, även fast det delvis är att ljuga så tycker jag ändå att det för så små barn kanske är det bästa? Om dom inte är ens egna och man kan sitta ner och ha en lång diskussion liksom. Men hur mogna är 6,8 och 10 åringar tex? Kan jag säga något i stil med att jag har varit sjuk i själen och att då kan man ibland få såna ärr på kroppen. Och sedan vara tydlig med att jag mår bra nu och är helt frisk. Dock tänker jag att en 8-10 åring kanske inte är nöjd med ett så flummigt svar? Är dom tillräckligt mogna för att höra att jag hade en sjukdom som heter depression som gör att man mår väldigt dåligt i själen/hjärtat? Och att ibland så kan man bli så sjuk att man skadar sig själv. Men att det inte är bra och att man aldrig ska göra så, för det hjälper inte. Jag är liksom lite rädd samtidigt att dom ska ta efter mig... Jag skulle nog inte tex berätta HUR jag fick ärren, alltså att skära.
Och OM det skulle komma fram en förälder och be mig täcka mina ärr för hen vill inte att barnet ska se dom, hur hanterar jag det? Jag behöver ju visa ärren för att inte skämmas, och tycker att barn ska få se att man kan må så dåligt och sedan må bra igen bland annat, eller bara helt enkelt att vissa har ärr och det är okej att inte skämmas. Det är ju min kropp, men det är också förälderns barn? Är det jag som ska täcka dom eller föräldern som ska gå åt ett annat håll med barnet? Ärr
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

07.06.2021

Hejsan!

Tack för din fråga. För det första – så glad jag blir att höra att du slutat skada dig, strongt jobbat! :) Men jag kan förstå att det här är nåt du funderar över. Det finns en del olika saker att ta ställning till och jag ska försöka hjälpa dig ”reda ut trådarna” så att du själv kan ta ett beslut du är nöjd med utgående från infon :)

Det finns ju tyvärr en del forskning som pekar på att självskadebeteenden kan så att säga ”smitta”. De flesta av dessa undersökningar som jag har läst har dock handlat om att det smittat inom psykiatriska avdelningar, där folk redan mår psykiskt dåligt. När jag skrev min magisteravhandling om självskadeärr så intervjuade jag 12 personer som skadat sig. En del av dem berättade att de blivit ”inspirerade” att börja skada sig när de redan mådde dåligt och såg exempelvis självskadescenen i filmen Fucking Åmål. Att det då tändes en lampa att ”ahaaa, så där kan man också hantera den här situationen jag är i”. Därför tror jag faktiskt att det inte skulle ha skadat dem om de vetat om fenomenet redan från förr – och fått diskutera det med någon som kunnat säga att det här är en dålig idé, det kommer inte hjälpa ”in the long run”, och det ger ärr för livet. För självskadebeteenden är såpass vanliga att en människa KOMMER att komma i kontakt med fenomenet på ett eller annat sätt i livet – frågan är bara när och hur, och här kan vi fundera om det kanske är bättre att de får infon före den känsligaste åldern, bara det tas upp på rätt sätt..? Det finns så bristfällig forskning om just självskadande, så det här är svårt att säga.

Självskadebeteenden börjar väldigt sällan före 12 års ålder, och risken är som störst där mitt upp i tonåren (då också ångest och ätstörningar och allt möjligt sånt ”smittar”, speciellt i flickgäng som nästan kan gå in i nån sorts känsloreglerande symbios tillsammans av hur nära de är varandra). Så i tonåren kanske ärr gör ett större ”intryck” – men, där är det också främst de färska ärren som triggar, inte så mycket de läkta, som dina är. De levererar lite olika budskap. Dessutom jämför sig tonåringarna mera med varandra, de som är i samma ålder, än någon upp i åldrarna från deras håll sett. (En del nyare forskning tyder också på att det finns en andra pik för självskadedebuten kring tidiga 20-årsåldern, men där tror jag inte de är lika impulsiva och "lätt-inspirerade" av yttre faktorer längre för de har ju i den åldern antagligen vetat om självskadebeteendens existens rätt länge)

Jag tycker absolut att du ska få ha lika mycket rätt som andra att gå med lätta kläder som visar hud – speciellt när det är så här varmt, du ska inte behöva lida instängd i för mycket kläder. Det är jättebra att du börjat ”äga” dina ärr och din kropp. Det som har varit har ju varit, och det kan man inte ändra på, bara lära sig saker av och gå vidare. Du ska vara stolt att du överkommit det du gått genom, inte skämmas. Självskadeärr är ju precis som du själv säger, ett tecken på att man har haft en sjukdom (depression i ditt fall låter det som?) - och en sjukdom som man också har vunnit över i och med att ärren är läkta. Det är synd att man ska ”behöva” fundera mera över dem än vad man gör över ärr som lämnat exempelvis från fysiska sjukdomar.
Till någon annan som också har ärr men som inte vågar visa dem så kan det betyda mycket att se en person som vågar klä sig som den vill och äga sina ärrs existens. Det kan visa att det finns ett nytt liv på andra sidan av självskadandet, och skaka av en del av den där ensamma skammen kring det så man vågar söka hjälp.

Dock kvarstår faktum att om man har synliga ärr så kan folk fråga om dem. Bland vuxna så vet nog de flesta idag vad det är frågan om och det är inget ”konstigt” med det (även om vissa ibland kan titta på dem, men det är nog oftast mera av normal mänsklig nyfikenhet och inte på grund av att det skulle vara illa menat). Och skulle någon random vuxen säga nåt fult om dina ärr så säger det nog myyyycket mera om den personen än om dig, så det ska du inte ta åt dig av. Du vet bäst själv din historia och din styrka.

Men, till det du frågade om: Vad ska du göra när barnen frågar?

Barn har faktiskt en mycket bättre förmåga att kunna ta sig an tunga ämnen än vad vi många gånger tror om dem, men när man pratar med barn om sånt så måste man vara ganska konkret med vad man säger (och hålla sig lugn). Om man pratar mycket i symbolik så kanske barnet inte helt förstår och då börjar det fylla i glappen med egen fantasi, och då kan det bli lite tokigt. De tar saker väldigt bokstavligen. Om vi tar döden som exempel, så försöker många vuxna skydda barn som upplevt en anhörigs död genom att säga saker som att ”farmor har gått bort” för att det ska bli mindre dramatiskt för barnet, istället för att säga att hon dött och förklara döden. Men tyvärr går det här ofta helt fel så att barnen inte förstår vad som händer och kanske märker att folk blir obekväma att prata om det, vilket leder till att barnet inte vågar fråga utan istället börjar det försöka tolka situationen på egen hand och blir väldigt grubblande. "Vart har hon gått? De säger att hon inte kommer tillbaka? Vill hon inte träffa mig? Är det mitt fel för att jag spillde glass på hennes soffa?"

Jag tror att många vuxna TROR att de skyddar sitt barn genom att inte ta upp svåra ämnen med dem när de frågar, men det de egentligen skyddar är sig själva från att DE blir obekväma av att tala om svåra ämnen. Så jo, det kan tyvärr vara att någon förälder kommer bli upprörd om du talat med barnen om ärren eftersom de anser att deras barn inte är redo för sånt (när det kaaaanske egentligen är de själva som inte är redo att ta diskussionen där hemma). Men det är sånt som jag tror du får ta lite som det kommer och lära dig vartefter hur du vill navigera? Om du har någon annan vuxen med dig i arbetet så kanske du på förhand kan prata lite med hen/dem om saken och berätta dina tankar kring det här.
Om föräldrarna blir upprörda över att du talat med deras barn kan du säga nåt i stil med att ”Hen frågade om ärren och jag ville inte ljuga eftersom de en dag ändå kommer att veta vad det här är för nåt. Jag ville inte att de skulle behöva gå runt och grubbla och vara bekymrade över mig och mina ärr eftersom jag är frisk. Jag vill vara någon som ditt barn känner att det är tryggt att prata med också om svåra ämnen”.

Om de yngre barnen frågar om ärren kan du kanske säga nåt så enkelt som ”jag har haft ett sår där men det är bra nu”, och sen byta samtalsämne (potentiellt bara föra in ämnet på hur kroppen funkar när den får ett sår, hur den läker, och att det ibland lämnar ärr). Det kan vara det räcker, för de har ju själva haft sår av något slag så de kan på så sätt få en förklaring de förstår, utan att du behöver ljuga. Om de inte vill släppa saken utan frågar varifrån såren kommit så kan du säga nåt i stil med att du har haft en sjukdom som ibland ger såna sår, men att du är frisk och mår bra nu. Om de fortsätter verka bekymrade över saken och inte riktigt vill släppa det så kan du också säga vad sjukdomen heter, men att det är nåt som främst vuxna kan få så barnet behöver inte oroa sig att det ska få likadana märken. Du kan också säga att dina ärr inte gör ont utan känns som vanlig hud, så de behöver inte vara oroliga för dig.

Du kan köra ungefär samma tillvägagångssätt med äldre barn också om de frågar, alltså att du börjar med simpla svar men visar att du är lugn och okej med att de frågar. Det är bättre att gå tillväga så, då kan de fråga sånt som de är beredda på att få svar på, men blir inte överväldigade av allt för mycket info på en gång. Om du med de äldre barnen känner dig beredd att förklara att det här är nåt du gjort åt dig själv, så är det som du säkert också förstår jätteviktigt att du lägger tyngdpunkten på att det inte löste dina problem och inte hjälpte för det du ville det skulle hjälpa. Och att du sen förklarar vad man istället SKA göra när man mår dåligt, som att man ska prata med nån, och ta emot hjälp, och så vidare. Förstås när man pratar med barn ska man alltid ta saker på den mognadsnivå där de är, men det vet du säkert redan som jobbar med dem :)

Det kan ju faktiskt vara så också att barnen inte kommer sätta så mycket notis till dina ärr, man vet ju inte det där förrän man har testat.
Ifall speciellt något av de äldre barnen frågar om ärren framför alla barn, så ge en kort förklaring och föreslå lugnt att ni kan diskutera mera om det en annan gång (så att de barn som inte är mognadsmässigt beredda på sån typ av info behöver höra).

Så, summa summarum av ett jättelångt svar – jag tycker det är din fulla rätt att få gå klädd som du vill. Ingen ska tvinga dig att behöva gå runt och ha alldeles för varmt bara för deras ”bekvämlighets” skull. Och du har helt rätt i att ärren inte är nåt du ska behöva skämmas för.
Sen är det upp till dig hur du väljer att ta det här med barnen om de frågar (om du tar djungel och monster versionen eller den riktiga versionen) – för en del föräldrar kan nog tycka att det går över deras gränser att du berättar om saken till deras barn, medan andra kan se det som en möjlighet för barnet att lära sig. Folk är så olika i sitt föräldraskap att reaktionerna är svåra att förutspå. Men OM ett barn frågar och du väljer att berätta, speciellt ett av de mindre barnen, så kan det vara en idé att när föräldern hämtar barnet berätta för föräldern om den diskussion som ni haft och precis vad som har sagts, så att den är medveten om vad det är frågan om sen om barnet tar upp det där hemma.

Lycka till, hoppas mitt svar inte kändes allt för rörigt, men det finns ju sällan någon rätt eller fel lösning i såna här situationer. Du behöver helt enkelt känna efter vad som känns bäst för dig :)

Många kramar, Kix
Utvecklingspsykolog

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej fina decibel! Jag har skrivit frågor hit förut och de två senaste svarade Kix på, vill rikta ett jättejättetack till dig, också för att du delat med dig av personliga erfarenheter av att t.ex. vil...
Läs mera

Ångest beskrivs ofta som katastroftankar, alltså att en person konstant oroar sig över vardagliga saker eller att man tror att något hemskt ska hända. Min ångest är (eller kanske snarare känns) nästan...
Läs mera

Jag har funderat på att fara till skolkuratorn för en jättelång stund, även här på decbel sa de att jag skulle borde fara till kuratorn.
På siståne har jag fått ganska mycket jobbiga tankar, osäker av...
Läs mera

Hej, min pojkvän har det lite jobbigt just nu. Han har haft det väldigt stressigt länge och nu har det börjat påverka hans mentala hälsa på riktigt. Han upplever ångest och oro och han säger att stres...
Läs mera