inget där

29.05.2021
jag hittar inte glädje i de lilla sakerna längre, eller någonting alls. jag vaknar varje dag med en känsla av trötthet på allting och nedstämdhet. varje natt lägger jag mig med samma känsla och utan hopp att nästa dag ska bli bättre.

jag skrattar med mina vänner och jag ler till min familj men varje kväll är jag i samma situation igen, ensam och med hopp att jag inte var mig själv. ingen vet något om hur jag känner och jag hatar att prata om det. ibland spricker dock fasaden framför min familj och jag ifrågasätts eller blir frågad "när blev du så bitter" eller "var är personen vi brukade känna".

ingen aning vad jag ska göra.
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

01.06.2021

Hejsan!

Tack för din fråga. Ledsen att höra att du har en jobbig period i livet just nu. Men först och främst vill jag påminna dig om att det är vad det är – en period i livet, som kommer bli annorlunda och bättre igen. Detta är värt att kämpa för, även om det inte känns så nu. Du har så väldigt mycket vackert framför dig ännu!

Nedstämdhet/depression (det kan potentiellt vara depression om du känt så här i över två veckor) kan drabba vem som helst, och det är ingenting att skämmas över. Lika lite som man skulle skämmas över att ha brutit ett ben. Skillnaden där är väl att det ena syns och det andra gör inte. Därför kan det kännas som att man är ensam i världen med sina tankar. Men det ska man inte behöva vara! Första steget till att saker ska bli bättre är ofta att tala med någon om det man känner, även om du säger att du hatar att prata om det. Övning ger färdighet också med den saken. För vissa människor kan det kännas som att det ”tar i deras stolthet” att be om hjälp och visa sig sårbara, men vet du, det är en väldigt stark sak att kunna ta emot hjälp och öppna sig om saker som tynger en.

Jag kan tänka mig att det inte känns speciellt bra för dig när din familj ifrågasätter dig eller kallar dig bitter, när du vet att de inte vet hur du egentligen mår. Jag antar att det i det stora hela är ett uttryck för att de är oroliga för dig, även om det kanske kan kännas som att det kommer ut lite ”harsh”. De ser dig ju varje dag, och har gjort det sedan du var liten, så de har troligen märkt av din förändring mera än vad du kanske tror. Ifall du är nära din familj och känner dig trygg med dem överlag så tror jag att det skulle vara bra om du berättade att du inte mår så bra, och att du inte uppskattar att bli kallad bitter eftersom det är nåt som du inte vill vara och som du kämpar med. Jag misstänker att de skulle uppskatta att du var ärlig med dem, så de kan hjälpa dig att boka en tid någonstans för att få mera stöd med ditt mående.

Ifall det inte känns bekvämt att prata med dina föräldrar så kanske det finns någon annan vuxen du kan ta upp det här med? Om inte så kan du själv boka en tid exempelvis till din lokala hälsovårdsstation eller till psykosociala centret inom K5-området. Om du inte vet vad du ska säga så börja med att säga ungefär det samma som du skrev i din fråga. Annars skulle jag också säga att kuratorn eller skolpsykologen skulle vara bra alternativ, men de är antagligen på semester nu under sommaren. Ifall du vill kan du också chatta om ditt mående anonymt på Ärligt Talat-chatten, om du känner att du inte riktigt är beredd att gå och träffa någon irl. Du får förstås också skriva in hit igen om du vill.
Huvudsaken är att du börjar öppna dig för någon, för det där att bära på allt själv blir väldigt tungt i längden (speciellt om man också försöker hålla upp en fasad!), och det är inte meningen att man ska behöva göra det. Jag förstår om du inte vill göra människor i din omgivning oroliga, men de älskar ju trots allt dig för att du är DU. Ditt genuina jag har ett stort värde oavsett mående.

Men först och främst, ha empati för dig själv och din situation, och ta hand om dig <3 Försök håll rutiner, motionera lagom, rör dig på utsidan, ät och sov regelbundet och ordentligt. Det kanske inte magiskt fixar allt, men det är jätteviktigt för att vi ska kunna må bra. 

Lycka till!
Kram, Kix

P.S. kolla också kommentarfältet, någon har lämnat dig en kommentar :)

1 Kommentarer

  • någon som vill hjälpa 29/05/2021 10:39am (3 år sen)

    Hej du!
    jag har kännt mig på samma sätt för ett år tillbaka. jag hade nyligen slutat vara vän med min bästa kompis av 7 år, för att hon fick nya vänner som började mobba mig. alla säger ju att det går över och att det blir bättre, men det är inte så lätt. vad tror du att denna känsla beror på, kan det ha hänt något som fick dig att känna så eller är det bara så. har du myket stress?
    för mig tog det slut efter att jag prattat med någon. det gjorde att jag fick en ny start, börja om. jag pratade med min mamma för att jag är väldigt nära med henne.
    det var allt jag ville säga. hoppas det blir bättre.

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej decibel!

Under de senaste åren har jag kommit i kontakt med många som har olika typer av ätstörningar. Jag känner en tjej som har haft grova problem och hon har fått mig att inse hur hemskt det...
Läs mera

Hej!
I många många år har jag lidit av ätstörningar och är ännu sjuk och påverkad av både anorexia och bulimia. Det är verkligen så jobbigt att kämpa med sjukdomen och att i en stund ha insikt och vi...
Läs mera

hej, jag undrar vad de är för benskörhet (innebär?)varför blir benen svagare om inte jag äter kalk/kalcium och hur länge tar de innan man upptäcker benskörhet (kan tandhygienister se på en tand som vä...
Läs mera

Hej, jag undrar hur man ska ta kontakt för att boka en tid med en psykolog vid jakobstad. Finns det något nummer man kan ringa till eller måste man gå dit och prata direkt med någon? Undrar också hur ...
Läs mera