Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej vännen!
Äsch vad ledsen jag är att du var med om en sådan där grej. Det är inget som någon alls skulle behöva genomgå, för naturligtvis gjorde han fel mot dig. Det han gjorde är inte okej. Det kanske så där objektivt kan ses som en mindre grej, men allt i den där stilen är ju ändå en subjektiv upplevelse. Du upplevde det som obehagligt och ingen har rätt att göra så att det blir obehagligt åt dig! Han hade absolut ingen rätt att göra så där!
Men liknande saker händer ändå nu som då. En vacker dag har vi säkert kommit så långt i #metoo-uppfostran att alla vet vad man får och inte får göra åt någon annan, men ännu är det en bit kvar. Därför handlar det ändå ofta om hur vi som utsats, som blivit "offer", hanterar det vi varit med om och hur vi skyddar oss mot liknande saker i fortsättningen. Jag tror personligen inte på det där att bara försöka glömma och gå vidare, för obehag är obehag och den känslan kan stanna kvar och gnaga i oss om man inte gör något åt det. Men alla gånger behövs det kanske inte så väldigt mycket, typ terapi, utan det kan handla om att liksom ta tillbaka sin styrka, sin kropp, sin integritet. Det sker oftast mest i huvudet, typ "jag ska inte låta en äcklig skitstövel förstöra något för mig", "det var han som gjorde fel", "det är honom det är fel på som tror att det där var okej" osv. Att upprepa det för sig själv, bekräfta för sig själv och så småningom kunna tro på det brukar hjälpa.
Ibland kan det också hjälpa att berätta för någon annan om det man var med om, just för att obehagliga minnen kan bli värre eller tyngre att bära om man förösker bära dem ensam. Det kan kännas riktigt skönt att få ur sig historien ändå, gärna åt någon som är van att hantera liknande eller har utbildning att hantera obehagliga upplevelser, som tex en kurator. Dessutom kan någon annan då säga allt det där du behöver övertyga dig om, som exempelvis att han inte hade någon rätt att förstöra din älsklingsplats med sin handling.
Ibland kan man få obehag av allt som påminner om den obehagliga händelsen, allt från platser till kläder man hade på sig då. Vill man då, så tar man helt enkelt tillbaka de platserna eller kläderna genom att fara tillbaka dit eller ta fram dem. För vissa kan symboliska handlingar, som att kasta kläderna i roskis eller till och med bränna dem, ge en tillbaka rätten till vad det nu är man undviker för att det påminner om det obehagliga. Säg att det är platsen du har obehag av nu efteråt: kanske du kunde fara dit då med ett gäng trygga kompisar och ha picnic där eller annars på något vis försöka göra den till din igen? Sannolikheten att han ska vara där igen är ju lika med noll, det var säkert en ren tillfällighet att ni råkade vara där samtidigt. Det är naturligt att man vill undvika allt som för med sig obehag, så är vi människor funtade, men det är onödigt att låta obehaget bestämma över en eller just stjäla bra saker ur ens liv. Så mitt råd är nog att du tar makten över obehaget!
Och sedan är det ingen dum idé att tänka igenom vad man skulle göra om man hamnade i en liknande situation igen. Nu när #metoo varit på tapeten, så finns det många goda råd på nätet. Ett bra råd, tex om någon tafsar på en på krogen, i metron eller liknande, är att säga med hög röst "du tafsar på min rumpa! Ta bort din hand! Jag tycker det är obehagligt och jag vill inte att du ska röra mig". Det här är alltså att dels beskriva vad som händer så att både han och omkringvarande människor ser och hör vad det faktiskt är frågan om. Sedan säger du högt vad du vill att han ska göra och hur du uppfattar/känner det. Det är få "casual tafsare" som skulle fortsätta tafsa i ett sådant läge, det är mer sannolikt att de inser, skäms, och försvinner med svansen mellan benen. Är de riktigt fulla kanske det inte går fram, men då kanske istället folk runtomkring ingriper eller mentalt stöder dig. Att ha en plan är bra, det ger trygghet och kraft att veta att man vet vad man ska göra. Det är ofta just chock som gör att man inte säger ifrån eller liksom fryser och inte gör något alls, eller bara går därifrån. Men har man en plan är man bättre beredd. Och så vet du att ingen har rätt att komma innanför din personliga sfär utan din tillåtelse, så du får faktiskt buffa bort folk rent fysiskt! Och springa bort!
Hoppas att det här hjälpte dig. Känns det ännu som om du inte kan få det här att sluta påverka dig, så gå och tala med tex skolkuratorn eller annan vuxen <3
Kram, Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar