När jag började i fyran (går i sexan nu) så hade jag hamnat i en ny klass. Alla tjejer förutom jag och en av mina kompisar var jätte smala. Då började min utseende fixering. Under höstterminen mådde jag dåligt över att jag tyckte jag var så tjock i jämförelse med dom andra i klassen, men under vårterminen så började det att bli alvarligare. Jag mins att jag spände i magen hela tiden i skolan, jag ville inte att folk skulle tycka jag var tjock. Varje gång jag gick förbi en spegel stannade jag till och kollade hur fet jag var och hur mycket jag hade kvar till att bli ”smal”. Så håller jag på hela terminen och under vårterminen på femman så spände jag fortfarande in magen, inte lika ofta dock. Men det var vid årsskiftet till 2017 jag började på riktigt.
Jag gjorde ett nyårslöfte att jag skulle väga 45 kg innan årets slut. (Jag vägde 55 kg då.) Jag började banta och träna mer. Vid sommarlovet så kom jag ned till 48 kg och kände mig jätte stolt. När skolan började igen gick vikten bara uppåt och uppåt. Jag hamnade sedan ganska stadigt på 49-50 kg. Nu (när jag går i sexan) så har jag försökt fasta mer och mer. Jag har försökt hoppa över måltider, tar väldigt lite mat på luncherna i skolan (så lite så att min lärare tycker jag ska gå och ta mer och blir irriterad.) och försökt hoppa över frukosten och middagen ibland. Det är ganska svårt att fasta hemma eftersom jag inte vill att mina föräldrar ska veta att jag tänker såhär.
Jag tränar ungefär lika mycket (senaste veckorna har jag inte tränat lika mycket friidrott som jag brukar pga att jag känner mig utstött från gruppen..) som jag gjort tidigare. Men den senaste månaden så har min vikt ökat ännu mer, jag försöker hålla mig under 50 kg, men dom senaste veckorna har jag legat precis över 50 kg och idag låg jag på 51. (!!) Min mens upphörde från sista sommarlovs veckan tills igår, fattar inte varför den kom tbx..
Snälla hjälp mig att gå ned i vikt utan att mina föreldrar kommer på mig! Troligen så kommer ni försöka få mig att gå upp i vikt eller stanna här, men jag är bara deprimerad då Jag blir mycket gladare när jag går ned i vikt.
Mina närmaste vänner är dessutom smala. Smalare än mig iaf.. Förut så tyckte jag dom var super smala, men nu på senare tid tycker jag dom är tjockar, och lägger märke till deras lår rumpa och mage. Fortfarande smalare än mig Ofc men ändå..
En till sak som gör det mycket svårare för mig att gå ned i vikt är för att jag tycker mat överlag är jätte gott och så är jag inte super förtjust i att träna. Det skulle vara så mkt lättare ifall jag inte gillade mat och gillade träning mer.
Jag är ca.165 cm lång och väger som sagt runt 50 kg. Jag är ganska myskläder eftersom jag rider 3-4 ggr per vecka på min egna häst och tränar friidrott 1,5 h per vecka. Mina föreldrar säger att jag ärvt en kraftigare benstomme från dom och att jag ör fin och sånt som man brukar säga. Men det föreldrar ju inte att jag tycker att jag är tjock?
Tror ni jag har anorexi/bulmi eller någon annan ätstörning eller är jag bara en utseendefixerad tjej? Är jag underviktig?
Sjukskötaren Julia svarar
Sjukskötaren Ira svarar
Hej!
Ja, vet du vi tvivlar nog inte på att du har klara ätstörningssymptom.
Och du har helt rätt som förväntar dig att vi inte vill hjälpa dig banta, nej det vill vi inte. Vi tycker det är det sista du skall göra.
Vi förstår att du, som alla andra, vill känna sig glada och nöjda över sig själv. Men att använda mat och viktreglering som medel till detta är verkligen ingen bra idé. Det är skadligt för hälsan och synnerligen ohållbart. Om man baserar sin självkänsla och sitt värde på utseende och kilogram, är man alltid tvungen att kontrollera. Det är extremt tröttsamt i längden.
Egentligen blir vi ganska ledsna när vi läser din fråga. Ledsna för att vi önskar att du kunde se betydelsen av annat innehåll i livet än vikt och magens utseende. Det rekommenderar vi att du försöker fundera mer på. En idé är till exempel en tacksamhetsdagbok som man fyller i dagligen. Dessutom skulle det säkert vara bra för dig att tala med någon vuxen om dessa tankar, för att du skall slippa dessa tankar och att känna denna press på dig. Dina föräldrar vill säkert gärna veta om du inte mår bra, men om det är svårt att tala med dom går det bra med någon annan vuxen som till exempel skolhälsovårdare.
Lycka till!
<3: Ira&Julia
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar