Synliga ärr

Hejsan!

Tack för din fråga. För det första vill jag säga att din kropp har lika mycket rättighet att existera i en kortärmad tröja som andras kroppar, ärr eller inte! Men jag förstår absolut också ifall du inte är så bekväm med att visa armarna i det här sammanhanget, och jag tycker ju nog det ska få vara ditt eget val hur mycket hud du visar på jobbet.

Jag antar att de kommer vilja att alla ni som jobbar för samma ställe ska se ungefär likadana ut så ni ska vara lätta att känna igen som vårdare, som en ”uniform” så att säga, så den kortärmade tröjan kommer du säkert behöva ha – MEN det kan eventuellt gå att du sätter en tunn, tajt tröja under. Exempelvis av bomull, i någon neutral färg som går ihop med arbetströjans färg. Vit är ju en neutral färg som går med det mesta, men ifall du har färska sår så kanske det vore säkrare att ta en mörkare färg ifall någon av dem skulle råka börja blöda igen.

Som någon också kommenterat här under så kan du hävda att det är för att du fryser, vilket ju inte heller är en lögn eftersom du skriver att du lätt fryser. Men jag tror ändå att det vore bra om du kunde vara ärlig med den personen som handleder dig och säga att det är för att du har ärr på armarna och du inte är bekväm med att visa dem för klienterna. Det minskar också riskerna för andra missförstånd eller att du i misstag hamnar till någon uppgift där du behöver ha bara armar.
Jag tror det kommer räcka med att du bara säger att du har ärr, de behöver ju inte nödvändigtvis veta att du ännu skadar dig ibland ifall du inte vill säga det. MEN – det kan eventuellt komma på tal att det är en hygienfråga att man ska ha bara underarmar, och i så fall så kan du helt enkelt försöka stå på dig och säga att i ditt fall är det mera en hygienfråga att du FÅR ha långärmat, eftersom du har sår där, sår som du nog tar hand om – men som trots allt är sår och inte borde komma i kontakt med omgivningen du jobbar i.

Jag skulle ju nog önska och hoppas att människor som jobbar inom vården skulle veta så pass mycket om självskadebeteenden att de skulle vara förstående inför dig och låta dig ha långärmat. Om inte – försök att stå på dig och inte ta åt dig av det.

Sen så skulle jag ju nog hoppas att du har någon som du kan tala med om ditt mående..? Tio år är länge att ha gått med ett självskadebeteende, och som du helt säkert vet så kan det vara rätt beroendeframkallande, så man kan behöva hjälp för att hitta sätt så livet går att leva utan att man skadar sig. Jag tänker självfallet inte ”läxa dig” om dessa grejer, jag vet att du i din ålder och med din utbildning nog vet om de här sakerna. Men jag skulle ju vilja att du skulle få må bättre, när det ändå finns hjälp out there, som du skulle förtjäna att få. I alla fall så kunde det kanske vara värt att försöka trappa ner på hur mycket du skadar dig när du gör det, och söka andra utlopp för känslorna..? Jag vet att det kan kännas jättesvårt men varje vinst är hemåt och i längden så kommer din kropp att tacka dig. HÄR har vi på Decibel en infosida som handlar om självskadebeteenden, ifall du vill kolla in den. HÄR länkar jag också till min magisteravhandling, som bland annat handlar om självskadebeteenden (jag intervjuade människor som skadat sig själva och som valt att tatuera över sina självskademärken).
För ditt måendes skulle så önskar jag att du bokade tid på ditt lokala HVC så kan de guida dig vidare, eller till en psykiatrisk poliklinik, eller till studenthälsovården där du studerar. HÄR kan du också fylla i en kontaktblankett om du vill, de är jättetrevliga där.

Du får förstås gärna skriva in hit igen också om du vill skriva av dig mera om något. Du är helt anonym här.

Jag önskar dig allt gott! Lycka till på praktiken, hoppas du ska trivas där! :)

Kram, Kix