Kix 10

Tjaba!

1. Jo, som du säger så kan mobbning vara lite vad som helst som kränker en – men det som gör mobbning till mobbning är också att den är upprepad och systematisk, alltså att det är en eller flera personer som gör kränkande handlingar mot samma person flera gånger. Och sen kan mobbningen vara olika grov, och precis som du skriver så kan speciellt grov mobbning vara traumatiskt. Detta är också på individnivå, hur individen själv har upplevt handlingarna.

2. Helt rätt!
Sen vill jag ännu tillägga att vad som blir ett trauma för någon kanske inte skulle bli det för någon annan, för att människor är olika känsliga mot olika saker. Och att nåt som kanske inte annars skulle vara tillräckligt ”allvarligt” för att bli ett trauma ändå kan bli det om personen annars har varit med om mycket stressfulla motgångar under tiden som lett upp till händelsen. Att systemet liksom varit lite ”överbelastat” sådär överlag, så det inte klarat av att hantera en ny jobbig grej på ett konstruktivt vis.
Sen också när vi talar om trauma, så är det ett ord idag som folk använder ganska lättvindigt, det känns nästan som att det blivit lite ”trendigt” att använda sig av ordet även om saker som inte är trauman. Likadant som att vissa säger att de ”känner sig deprimerade” en dag som de egentligen bara har en dålig dag, eller liknande uttryck.

3. Jo jag menade det att man exempelvis analyserar sitt beteende, sina tankar och/eller sin omgivning, samt tycker om att fantisera om olika saker eller leka olika ”what if”-tankelekar.
Om vi tänker exempelvis på motsatsen – vissa människor verkar mest bara köra på och inte riktigt stanna upp och fundera så mycket. De går liksom i en rak linje framåt, ”go-getters”. Och sen igen andra (som jag exempelvis) gillar att istället gå inåt och fundera över mig själv, mina reaktioner och mina känslor - för att jag vill utvecklas maximalt mycket som människa på den punkten istället, och förstå mig själv och min omgivning. Detta är ju givetvis nu vääääldigt förenklat, alla människor har ju sitt eget sätt att ta sig an livet, och inget är mera rätt eller fel än det andra, alla behövs i sina olikheter! Men jag tror det är en styrka att vilja förstå sig själv och sina reaktioner.

Just det att alla är olika kommer igen väldigt mycket i våra diskussioner har jag märkt. Det är viktigt att bära med sig, för det att dra en exakt gräns mellan vilka saker som är normala eller inte är näst intill omöjligt - speciellt saker som har med psyket och olika beteenden att göra. Ju äldre man blir desto mer börjar man märka att det mesta i livet är en gråzon, att få saker egentligen är antingen svart eller vitt. Det kan vara en lite jobbig insikt ibland, för visst vore det ju lättare om man hade en enkel ”mall” att gå efter i livet, som alltid stämde. Att 1+1=2.
Istället är det bästa vi kan göra att bara acceptera oss som vi är och försöka göra det bästa av det vartefter tiden går, oavsett hur vi är jämfört med resten. Att utgå från ens egna styrkor och sträva till att försöka må bra, och också försöka hjälpa andra att må bra om man kan. :)

Kram, Kix