Självskadebetende. Berätta?

06.01.2021
Jag har haft självskadebetende i ungefär tre år men har slutat sen ett år tillbaka. Ingen vet om det och vill inte gå runt ett till år och vara rädd att min mamma eller någon annan ser ärren och börjar fråga om det. Jag vill säg åt mamma att jag har haft självskadebetende men vet inte hur. Ska jag ens säga det? Snälla hjälp mig Kajsa Anka
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

07.01.2021

Hejsan!

Tack för din fråga! Först vill jag bara säga hur otroligt STOLT jag är över dig som slutat skada dig! Starkt kämpat från din sida, grattis! Ett år självskadefri är fantastiskt :) Hoppas du annars också mår bättre nu.

Om du ska berätta det till din mamma eller inte kan bara du bestämma, man måste inte säga, men jag tror hon skulle uppskatta att du berättar det själv. För det kan annars bra vara att hon någon gång kommer se dina ärr, eller höra om dem från någon annan, och det kan då kännas jobbigare för henne jämfört med om du väljer att ta upp det och förklara det för henne. Jag känner ju inte din mamma så jag kan ju inte säga hur hon kommer reagera, men jag kan tänka mig att hon kan bli besviken på sig själv för att hon inte har märkt nåt tidigare. Så det kan vara bra att säga att du inte varit beredd att tala om det tidigare, och därför har gömt det, men att du nu mår såpass mycket bättre att du vill att hon ska veta, och att ni ska kunna prata om saker tillsammans.

Det kan kännas knepigt att hitta rätt timing att ta upp såna här saker, men försök se om du hittar nån tid när din mamma känns avslappnad, typ om ni dricker kaffe/kakao tillsammans eller nåt sånt. Så kan du säga att det finns något du vill visa åt henne och berätta om, och att det kan vara hon kommer bli upprörd, men att du inte vill gömma något från henne för att hon är din mamma och du litar på henne. Och sen berättar du att du mått dåligt förr, att det gjorde att du skadade dig några gånger, att du inte gör det mera men att det lämnat några ärr, och var nånstans på kroppen de sitter.

Du förtjänar att precis som alla andra få gå klädd precis som du vill, också i simkläder på sommaren, utan att vara rädd för om någon ser dina ärr eller inte. De är en del av dig nu, en del av din historia. Jag vet att det kan vara rätt jobbigt att se på sina ärr för att man kan bli påmind om jobbiga tider, men samtidigt är de ju ett tecken på något som du övervann. Så du får välja helt själv vad du ”läser in” i dem. När du blir äldre kan du välja om du vill bleka dem med laser eller tatuera över dem, men om inte så är det också helt okej och ingenting du ska skämmas över. De kommer antagligen överlag bli mindre synliga med åren.

Om någon frågar om dina ärr så kan du säga exempelvis ”jag mådde dåligt förr, men jag gör det inte mera”, eller alternativt ”jag mådde dåligt förr, men det är ingenting jag vill prata om”. Men ärligt talat så tror jag inte det är så många/någon som alls kommer att kommentera dem. Idag vet de flesta vad självskadebeteenden är, och skulle inte pika någon om det på ett negativt sätt. Och OM någon gör det så är hen inte värd din tid anyways.

Lycka till!
Kramar, Kix

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej!
Jag är en tjej på 12 år som har ångest. Jag har inte ångest eller oro över ngn speciell sak. Utan det kan vara i stort sätt vad som helst. Jag har mått dåligt från och till i snart 3 år det var ...
Läs mera

Hej,
jag har försökt söka hjälp från studerande hälsovården angående min psykiska hälsa. Men har fått ett negativt bemötande och fått frågan ställd "varför skickade de ens hit dig" då jag berättade om...
Läs mera

Hejsan. Känns som att livet aldrig vänder till det bättre. Har kämpat länge och ibland går det bättre men aldrig flyter det på smärtfritt. Idag tex. Skulle till hälso
vårdaren på deras öppet mottagnin...
Läs mera

Hej, jag undrar hur det funkar om man inte mår så bra och skulle vilja prata med någon..är det gratis att gå till exempelvis skolpsykologen eller vart kan man vända sig?
Läs mera