jag behöver få skriva av mig...mitt liv är så annorlunda jämfört med för två år sedan... jag har varit en aktiv tränad person, hållt på med en o samma sport i över 10 år och alltid hållt på och älskat det, det började med för två år sedan att min morfar gick bort, sedan hände fler familje-trauman och ja allt var mest ledsamt, men jag hade sporten kvar som jag höll mig till och det var där jag kunde glömma allt det jobbiga, tills jag fick problem med knät...och resten av kroppen, jag har opererats två gånger för mina handleder och en gång på knät... knät har även hoppat ur led två gånger och jag har ont jämt överallt känns det som.
Det sista besöket hos kirurgerna skedde marddrömmen jag aldrig ens kunnat föreställa mig... jag skulle aldrig mer få sporta, aldrig mer få röra på mig på samma sätt... jag har då fått reda på att jag har inflammationer i olika kroppsdelar som jag nu äter medicin för och har gjort i snart ett år...dom testade mig för olika reumatiska sjukdomar och andra ledsjukdomar...men inget hittade dom. Dom säger att jag har överrörliga leder och att det är därför jag har ont.
Mitt liv har efter detta chockbesked varit rätt dystert och jag känner mig ofta ledsen, självförtroendet har sjunkit så enormt mycket, har aldrig haft problem med självförtroendet utan alltid varit stark ohc klarat igenom det mesta i livet utan hinder. men nu...en liten motgång o hela världen går under...okej nej där överdrev jag men jag blir så mycket mer nedstämd än jag blivit tidigare...jag känner inte igen mig själv och det är läskigt. Hur ska jag få tillbaka tron på att jag klarar saker, att jag är bra som jag är, hur får jag tillbaka mitt självförtroende? Skolan drabbas av detta också...jag blir aldrig nöjd med det jag gör och får jag ett bra betyg så tror jag att jag hade tur mer än att jag faktikst kunde...jag har haft så många samtal med familjen, vänner osv...men det tycks ändå inte hjälpa.
jag vill bara få tillbaka mitt glada jag igen och känna att jag har något att kämpa för...
Hej!
Beklagar att du har det tungt :(
Vi har skickat din fråga till Kirsi, som bland annat är utbildad inom kognitiv beteendeterapi och har jobbat som kurator, hon svarar så snabbt hon bara kan!
Ett litet tips dock: har du talat med någon fysioterapeut eller personlig tränare som kanske kunde hitta en träningsform/sport/motionsform där du inte belastar det som är sjukt? Förhoppningsvis är ju det här något de får bukt på, antingen genom medicinering eller genom rehabilitering, bara du får kontakt med rätt personer? Kolla i din kommun!
Hälsar ungdomsinformatör Liselott
Svar till rubrik det tar över mitt liv...
Tack för din fråga. Det är bra att du skriver ut om dina känslor, det
är ett sätt att börja bearbeta allt det som du gå och bär på.
Du skriver att de senaste två åren varit fyllda av olika ledsamma och traumatiska händelser som drabbat både dej och din familj. Det allra sista, som drabbade din hälsa, lider du av fortfarande och har tappat en del av din livsglädje på grund av den diagnos som ställdes av läkaren.
Du skrev att din morfar gick bort men inget annat om de traumatiska händelser som drabbade din familj. Fick du då någon hjälp för att komma över den värsta sorgen eller kunde du prata med någon om allt som pågick i ditt liv? Två år är en relativt kort tid när det gäller att återhämta sig från sorg, trauman, chockartade besked osv. Hela ens liv, det trygga och invanda, slås i spillror och man måste börja bygga upp det igen, lite i taget. Man kan jämföra det med att få en ny karta i handen ? allt är främmande till en början även om det finns saker man känner igen från tidigare. Då händer det lätt att man känner sej vilsen, uppgiven, ledsen, arg och har svårt att känna igen sej.
Det är viktigt att gå varsamt framåt. Försök att inte se hela ditt liv
på en gång och vilka begränsningar bl.a. din diagnos för med sej idag. Försök att se en dag i taget och tänk igenom hurudan person du önskar vara. Egentligen skriver du redan svaret på den frågan med att säga att du vill ha tillbaka ditt glada jag igen och ha något att kämpa för... Vad finns det då idag som gör dej glad? Vem har du runt omkring dej som du bryr dej om och tycker om att vara med? Vad får dej att le och känna dej varm inombords? Det är just de sakerna som du behöver mycket av för att förhindra att det mörka och ledsamma tar över i ditt liv. Det är så lätt att fastna i en tröstlös tillvaro då man ger upp sitt eget ansvar. Egentligen är det mycket lättare att ge efter för maktlösheten för då kan man bara gå omkring och tycka synd om sej själv för allt som har hänt. Det
slutat ofta med att man blir bitter och bitterheten är en känsla som
förgiftar hela systemet och man blir rätt tråkig att umgås med. Förutom tid så krävs det en hel del styrka, inre mod, att våga se på
sitt liv på ett nytt sätt och också se möjligheterna med det nya som händer i ditt liv.
Jag kan tänka mej att det är en stor och tung sak att plötsligt få
veta att man inte längre får sporta med det som har betytt så mycket för dej och hjälpt dej igenom många jobbiga situationer. Ett sådant besked kan vara lika tung att bära som att mista en nära anhörig. Låt sorgen, även här, ha sin tid. Så småningom märker du kanske att det finns andra träningsformer som öppnar helt nya möjligheter för dej och får dej att utvecklas på helt andra områden än tidigare. Den nya kartan du har i handen kan bli exakt så bra som du önskar men du måste ta tid på dej att 'lära läsa den'. Det samma gäller också skolan och känslan av att inte räcka till. Även om skolan är bekant så har alla händelser fått dej att tvivla på dej själv. Våga tro att du kan, för allt du hade tidigare finns nog fortfarande kvar därinne. Trots att ditt brev handlar om många ledsamma händelser så tycker jag att där finns också hopp och en stark vilja att hitta mening med allt som sker. Det är ett väldigt bra utgångsläge och jag tror att du kommer att hitta 'ditt gamla jag' igen, men en aning annorlunda än tidigare.
Om din nedstämdhet fortsätter i flera veckor och du hittar inget att
glädjas över så hoppas jag att du tar kontakt med skolans kurator,
psykolog eller läkare och berättar hur du mår. De är professionella
och handskas dagligen med ungdomar som mår dåligt av olika orsaker. De kan ge dej mera råd och hjälp.
Men ge inte upp hoppet, det kommer att ljusna. Lycka till!
Kirsi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar