Tankarna bara snurrar i mitt huvud och jag blir mer deppad hela tiden. Det känns som om jag är helt förvirrad och inte vet var jag ska börja med mina problem. Vad ska jag göra?
Hej J.H!
Det första jag blir att fundera på är om det finns mycket alkohol i ditt
liv? Du skriver om att släppa loss och att ni festat bort hela vintern.
Lever man ett liv med mycket festande och drickande orsakar det ofta mycket problem socialt också. Till exempel att det blir mycket bråk, att man inte kan lita på vad människor tar sig till, att man inte kan lita på vad man själv tar sig till och ofta innebär drickande också mycket ångest.
Kanske dricker man så man tappar kontrollen eller skäms för vad man gjort, kanske råkar man i situationer som inte alls känns bra efteråt. Nu vet jag ju inte om det är så att du dricker, men gör du det så rekommenderar jag att du drar ner på det. Kanske kan det redan i sig lösa en del av dina problem.
En del tycker att som 17-åring ska man ha hunnit och lyckats med massvis. Andra tycker att när man är BARA 17 måste man inte ha hunnit med allt, och allt måste inte vara så perfekt. I din ålder händer det ju jättemycket, kroppsligt, socialt och skolmässigt. Man utvecklas jättemycket, och ibland märker man att man går åt olika håll som sina kompisar.
Att förändra sitt liv kan man göra på många olika sätt. Det gäller att se till att de nya val man gör faktiskt leder till en POSITIV förändring, inte bara förändring. Falska vänner är oftast något som kan kännas riktigt skönt att göra sig av med. Men dumpa nu inte alla dina kompisar bara sådär på en gång. Vänner och kompisgäng är det ju faktiskt lite skillnad på. Bevara dina juveler till vänner väl, men det blir inte nödvändigtvis bättre att isolera sig från alla som inte är dina bästisar. Men då nu du och din bästis hör till skilda gäng, kan ni inte umgås med varandras kompisar? Hon kan hänga med er nångång, och du umgås med hennes kompisar ibland. På det viset hittar kanske du också nya vänner som du skulle känna att du mår bra med.
Det kan oroa lite det här med att man inte hittar pojkvän. Ofta börja man rent av tvivla på om man någonsin kommer att hitta något, och kan till och med få för sig att det är något fel på en själv, som gör att ingen vill ha en. Men för din egen skull, sök inte alltför desperat. Risken är att du kastar dig in i vilken relation som helst där du märker att en kille skulle vara intresserad av dig. Men förhållande ska inte handla om att ha en relation med vilken kille som helt, utan om att ha relation med just DEN killen. Du vet, han du inte kan sluta tänka på, han som får det att pirra på dig i magen, han som får dig att le bara du tänker på honom. Det är inte löjligt och det sker inte bara i sagorna. Är du inte kär i någon borde du inte heller vara i ett förhållande med någon. Visst vill man gärna ha en att kramas med, men det ska då handla om att du vill kramas just med DEN, och BARA med den killen. Annars är risken att du ger dig in i saker, kanske t.o.m. med risk att bli utnyttjad, bara för att någon i
hela världen ska vilja ha dig. Men vill inte du absolut ha just honom, är inte han heller värd dig.
Tyvärr verkar det ju vara mycket du går och funderar över och har problem med. För din egen skull borde du kanske söka upp någon att prata med under en tid, för att få hjälp att må bättre? Kuratorn eller skolhälsovården på din egen skola kan vara en bra början. Dina problem med familjens bråkande beror förstås mycket på hur din familj ser ut. Kanske är de också trötta på bråkandet och vill gärna lösa det? Kanske bråkar ni mycket p.g.a den mycket naturliga frigörelseprocess som pågår för dig från dina föräldrar? Det här är också sånt kuratorn kan försöka hjälpa till med.
Jag hoppas allt löser sig för dig. Att vara 17 år kan vara en lite strulig tid, men försök ta kommandot över ditt liv istället för att låta någon annan eller något annat göra det!
Kramar Sofie
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar