Kan man hata så mycket?

Hej A.A.,

Här kommer mitt svar till dig!

Att flytta från ett land till ett annat när man är barn är jättetufft. Visst är det tufft för vuxna också, men det är ju för det mesta de som fattat besluten om flytten och så har de vuxna mera erfarenhet av livet och kan handskas med alla utmaningar på ett vuxet sätt. Som barn kan det ju kännas som att man blir ”påtvingad” något som man verkligen inte vill. Vilket ju inte betyder att det kan bli bra i slutändan, men känslorna och tankarna inför flytten kan vara nog så jobbiga, liksom själva flytten och tiden efter flytten. Och när vi är med om väldigt jobbiga saker och situationer så då försöker vi ju hantera det så gott det går. Ibland händer det att vi vill ”skylla” på någon för att det gör just så ont och för att vi själva inte riktigt förstår vad som händer. Inte inuti och inte utanpå. Så precis som du skriver kanske det blivit så för dig att din pappa får vara ”mottagaren” av allt det jobbiga inom dig, flytten är ”hans fel” eftersom ni flyttade till honom – och inte tvärtom.

Jag tror och hoppas att både din mamma och din pappa nog har kunnat förstå och ana att det inte är så lätt att ”bara” flytta. Kanske har dom också funderat väldigt mycket på sitt beslut och på hur det ska bli för dig. Därför tror jag att dom verkligen vill höra hur du har det. Att berätta för dem om hur jobbigt du tycker att det varit skulle kanske till och med göra dem tacksamma. För innan de vet hur du har det, vad du tänker och känner så kan de inte hjälpa dig så mycket heller.

När det gäller det som du känner för din pappa så kanske det vore bra att prata med någon vuxen på din skola om den saken. Finns det någon lärare du känner att du kan lita på och som du fått en bra kontakt med? Berätta för honom eller henne om dina funderingar så kan han/hon hjälpa dig vidare till rätt person. I våra skolor finns det ju både skolhälsovårdare, skolkuratorer och skolpsykologer som jobbar med att hjälpa barn som går igenom jobbiga perioder i livet. Det kan kännas ovant och svårt till en början, både att börja berätta om hur man mår och att göra det för en person man inte ännu känner så bra men jag hoppas att du kunde ge det en chans! Så kan du kanske få prata med olika personer om samma sak, men på litet olika vis. Dina känslor för din pappa behöver du ju också få ”lufta” och säga högt, men då kanske det funkar bäst för dig att inte prata med dina föräldrar om just den biten, åtminstone till att börja med. Huvudsaken är att du kan hitta någon att prata med om allt som du bär på. Men kanske med litet olika personer så att det känns ok och tryggt för dig. Vänta inte med att berätta för någon, gör det fast redan idag! 4 år är en lång tid att må dåligt – så inte en dag till! Be om hjälp så ska du se att det finns sätt att komma vidare, så att du får mår bra igen, växa och leva och vara glad:)

Många varma kramar!

H.Susanna