Min bror är spelberoende!

Hej!

Hm, det här är knepigt.Jo, dataspelsberoende är en verklig sak, tex har världshälsoorganisationen WHO nyligen definiertat som en sjukdom. Så här säger de "Sjukdomen beskrivs i arbetsdokumenten från WHO som ”ett mönster av spelbeteende, som kan vara digitalt spel eller videospel, karaktäriserat av försämrad kontroll över spelandet, ökad prioritering av spelet framför andra aktiviteter i sådan utsträckning att spelandet går före andra intressen”. Andra symptom som nämns är att spelandet fortsätter trots förekomsten av negativa konsekvenser. Enligt WHO kommer riktlinjerna att stadga att en individ bör lida av en onormal fixering av spelande i minst ett år innan diagnosen kan ställas." (Källa) Det handlar alltså mest om att om spelandet påverkar resten av livet negativt, så borde man ta tag i det, och även om man inte varit beroende ett år än, så är det bra att ta tag i saker i god tid.

Men det är inte så lätt att hitta riktigt bra hjälp. Se, spelberoende när det kommer till dataspel (även via mobilen) är ett relativt nytt fenomen och därför har psykologin och vården och forskningen inte hunnit så långt än med att ta reda på vilka behandlingar som funkar. Samtidigt har jättemånga fler blivit mer eller mindre dataspelsberoende, så trycket ökar på alla som erbjuder behandlingar. Så långt har man i alla fall kommit att kognitiv beteendeterapi verkar ge bäst resultat på spelberoende, så ett tips är att hitta en terapeut som erbjuder det. De kanske inte har specialkunskap om just spelberoende än, men kan teknikerna som funkar överlag. Jag vet att en del skolkuratorer har utbildning i kognitiv beteendeterapi, så dem kunde man kolla först med. Överlag är det bra att börja hos dem, och så kan de sedan skicka till tex skolpsykolog eller en terapeut.

Sedan vet jag att USM rf i Malax har en stödgrupp för spelberoende personer, men jag är inte hundra nu på om den gruppen mer är för penningspelberoende (typ sådana som spelar på online poker och liknande). Det går ändå att höra sig för.

Men det som spelar störst roll är ändå hur ni i familjen förhåller er till hans spelande. Precis som kommentarskrivaren skrev - tack, jättemycket tack till dig för bra råd och erfarenhet - så behöver din bror förstå hur han förändrats och hur spelandet påverkar honom negativt. Just att han blir arg när han blir hindrad från att spela är ett typiskt tecken på att han åtminsone ligger i riskzonen för problemspelande eller beroende. Men det ser de sällan själv, för suget efter spelet är starkare. Så enbart förbud leder troligen bara till trots och ilska, utan ni behöver förklara och berätta hur ni uppfattar honom. Det lönar sig inte då att ha en anklagande eller nedlåtande ton, utan berätta sakligt hur det ser ut och hur han känns för er. Minns även att det ju inte är lätt att vara tonåring överlag heller, man har obligatoriska humörsvängningar, är överdramatisk och blir sur för minsta lilla. Just energidrycker kan dessutom göra det värre eftersom de får blodsockret att leka värsta berg-och-dalbanan och alla blir vi ju lättare irriterade och trötta när vi är hungriga.

Ni kan gärna läsa på på nätet om spelberoende och det finns en del böcker att beställa. Många texter och råd handlar dock om just penningspelberoende, men dataspelsberoende kan fungera liknande. Jag kan rekommendera material av Dataspelsakuten och GameOver, eftersom jag hört föreläsare från båda (Patrick Vincent och Mustapha Petterson) som jag fick förtroende för.

Senast i april hörde jag just Mustapha Petterson och han hade en väldigt viktig poäng som ni i familjen kan fundera lite på. Han menade att en av de starkaste drivkrafterna till riktigt spelbeorende - och många andra beroenden - är inte njutningen det ger att spela, utan man spelar mera för att slippa någon form av obehag. För en som spelar dataspel online kan det handla om att fly från ensamhet ifall man inte har vänner irl (online-vännerna kan bli väldigt betydelsefulla då), fly från problem hemma eller i skolan, finna mening, bli duktig och få beröm och bekräftelse och känna att man åstadkommer något (en känsla man kanske inte får tex i skolan), att man dragits in i en skyldighetscirkel (tex att om man dissar spelet en kväll lider laget och medspelarna av det). I något skede kan det även börja handla om skulder, tex att man köpt upp sig någon level med pengar som skulle ha gått till annat. Eller att man struntat i/glömt bort läxor eller andra åtaganden, vilket ger dåligt samvete och problem i skolan, som man igen försöker fly från genom att sjunka in i spelvärlden. Det här är nästan den vanligaste fällan och onda cirkeln bland yngre.

Därtill kommer att alla spel är uppbyggda psykologiskt så att de ska "hooka" spelare, få dem att fastna på kropen, genom att tex dingla olika belöningar på kroken om de spelar så och så mycket eller når den och den nivån. Själva beroendets mekanism är just det sedan som gör att man kan få raseriutbrott när man inte når det som dinglats framför en, tex för att föräldrarna hindrar en från datorn. Det är som ett slags abstinensbesvär.

Det finns olika teorier om hur man borde handskas med spelberoende, en del säger att det borde vara nolltolerans och andra att man bara ska försöka minska doserna. Vad som funkar bäst vet man alltså inte riktigt ännu. Men jag tror personligen att man tex som förälder inte heller får glömma att det här också är en hobby, ett intresse och en social samvaro, på samma sätt som fotboll. Det här är viktigt för din bror, även om de själva inte kan förstå det (vi hade inget sådant på "vår" tid). Ett tips för att bättre förstå honom är då såklart att lite sätta sig in i vad det är han spelar, vad han tycker är intressant med det osv - intressera sig för honom, helt enkelt. Då är det också lättare att hjälpa än om det känns främmande och oförståeligt.

Hoppas att det här ger med sig och att han får bukt med irritationen han känner när han inte får spela. För spel i sig är ju inte farligt, det är alltså ingen dålig hobby alls, men det är hans reaktioner när han inte får spela - och eventuella konsekvenser av allt spelande i hans liv - som är problemet.

Kram, Liselott