Min syster, mamma och pappa föstör mitt självförtroende

Hej Alexandra!

Förlåt att du fått vänta lite på svar, men här är extremt mycket rusning. Och din fråga är inte heller någon man bara samlar ihop lite fakta och information om och så är det klart. Din fråga förtjänar ett ordentligt, långt och genomtänkt svar och din fråga väcker mycket känslor hos oss. Vi ska göra ett försök att ge dig lite tröst, råd, tankar och åsikter - men minns att det här är bara våra egna råd, tankar och åsikter, någon annan kanske skulle skriva helt andra saker. Men allra helst skulle vi ha velat komma och kraaama dig och trösta dig och hålla armarna skyddande om dig och säga att INGEN får göra dig illa!!!

För så ÄR det ju, ingen har rätt att göra dig illa genom att hacka ner på dig, kalla dig fula namn, dissa, säga elaka saker, nedvärdera dig och bry sig skit i ifall de sårar dig. Allra minst din familj!! För var i världen borde man få stöd, uppmuntran, lojalitet och kärlek om inte hemma? Det är varje barns rätt!

Men ibland är inte familjelivet så lätt och i många familjer så blir det lätt lite negativ stämning. I vissa familjer blir det vanligt och vardagligt att fräsa åt varandra, ge varandra fula kommentarer, hacka på varandra osv. Varför det blir så kan bero på många olika små saker. Kanske för att alla familjemedlemmarna har det "tufft" ute i världen och då känns det enklast att låta allt gå ut över familjemedlemmarna istället? Typ att någon av de vuxna får ta mycket skit på jobbet eller är missnöjd med arbetsuppgifterna eller chefen eller något, kommer hem på dåligt humör och låter det gå ut över familjen - som på sätt och vis är trygg och inte kan ge honom/henne sparken. De flesta föräldrar idag är stressade och pressade, både på jobbet, av ekonomin, av stressade scheman på fritiden med mycket kuskande överallt... All den där stressen och tröttheten gör lätt att det bara blir fräsande, tjat, gnäll och dålig stämning hemma. Dessutom så gäller det att "hålla masken" utåt så att inte grannarna ska börja fundera om det går dåligt i den familjen. Många föräldrar idag är sönderstressade och känner sig dåliga och har dåligt samvete för allt de borde göra men som ändå inte blir så bra som de skulle vilja... Och är föräldrarna "hårda" så blir ju barnen hårda, de lär sig av föräldrarna och svarar på samma sätt.

En annan orsak kan vara att ingen någonsin berömt de vuxna i familjen, ingen har stöttat och älskat och tröstat och sagt snälla saker åt dem. Så de vet inte hur man gör och kan inte lära sina barn att vara empatiska, omtänksamma, snälla och hänsynsfulla. Kanske växte de upp i "hårda" hemförhållanden, kanske var det kompisar eller umgängeskretsen eller något som hänt i livet som tvingade dem att bli tuffa och hårda. Eller kanske så vill föräldrarna sina barn så väldigt väl och älskar dem så mycket, men orden kommer ut ur deras munnar på fel sätt, med en ton eller blick som gör att även välvilliga och otänksamma kommentarer känns hårda och elaka?

Samtidigt kanske barnen är känsliga och har dåligt självförtroende själva, så att varje kommentar känns som kritik och skäll. Men speciellt tonårngar SKA vara känsliga och ha dåligt självförtroende och vara osäkra och känna sig otrygga. Det hör till åldern, för det är ett enormt jobb att hitta sig själv, hitta sin egen identitet, bli trygg i sig själv. Föräldrar minns sällan hur kämpigt och jobbigt och förj*vligt det var att vara ung! För den tuffaste världen lever ändå tonåringarna i, för då är det så mycket krav på dem (tex från skolan, fritidsintressena, kompisarna, grupptrycket...), så mycket jämförelse (om allt från vem som dansar bäst och är snyggast till vem som har dyraste mobiltelefonen), så mycket utveckling (att gå från att vara en liten flicka till att bli en vuxen kvinna).

Men någonstans ifrån behöver alla tonåringar få stöd, uppmuntran, uppmärksamhet, beröm, kärlek osv. Vissa kanske söker det genom att försöka bli superduktiga på något visst, tex fritidsintresset eller i skolan, andra kanske försöker bli så snygga och sexiga och "vuxna" som möjligt för att få uppmärksamhet på det sättet och en tredje typ kanske härjar, super, slåss osv för att åtminstone få någon form av uppmärksamhet. Alla tonåringar behöver bli sedda och bekräftade, få höra att de duger och få veta att de är värdefulla. Får man inte riktigt allt det man behöver hemma så kanske man söker det hos kompisar eller i skolan eller på ungdomsdansen...

Kanske är det så enkelt att det bara blivit den allmänna tongången i er familj att säga fula saker åt varandra, att det är okej att prata till varandra så? Men för den skull behöver det inte fortsätta så. Vi har med tiden förstått att både hela världen och familjen funkar så att vi alla hela tiden uppfostrar varandra. Jo, även vuxna kan uppfostras av barn, för ingen är någonsin perfekt eller helt färdigt uppfostrad. Föräldrar kan dock ha lite "stint ti fata" det, eftersom det ju är de som borde vara de som gör rätt och vet bäst.

Men om någon aldrig säger "STOPP, det är INTE okej att säga så där, så där får man inte göra", så är det ju lätt hänt att man bara fortsätter i samma stil. Har man fällt en elak kommentar och ingen sade emot, så är det så mycket lättare att säga nästa elaka sak. Man kanske inte ens märker själv att man sade något elakt! Man kanske inte "håxar" hur den andra människan tar det, inte kan se det ur hans/hennes synvinkel. Eller så försvarar man sig i tankarna med att "nämen no fattade han/hon att det bara var på skämt". Eller så är det egentligen något annat man vill ha sagt, men det kommer ut fel. Alla människor vet helt enkelt inte hur de ska få fram saker de är irriterade på på ett konstruktivt, hänsynsfullt och empatiskt sätt utan det blir bara så fel.

Tex kanske din mamma faktiskt är bekymrad över att du klär dig utmanande och sminkar dig för mycket för din ålder. Hon kanske är orolig för pedofiler eller för att någon äldre kille ska utnyttja dig eller för att du ska få dåligt rykte eller för att du ska göra något som du inte kommer att må bra psykiskt av. Kanske dina föräldrar också stör sig lite på att du mest verkar bry dig om ditt utseende och inte så mycket om saker som DE tycker att är viktiga - kanske de bara inte vet hur de ska få fram det snällt utan det blir till "dum blodnin", "åkerspöke" och "levande barbie". De kanske är irriterade på att du kan verka lite egoistisk, utseendefixerad och ytlig i deras ögon, men har kanske inte orken eller modellen att inse att du skulle må bättre av en stor kram och kvalitetstid med dem och att de lyssnade på dig (tex tröstade dig när du blev dumpad) och stödde dig och berömde dig (tex för dansen) än av kritik.

Allt det här som vi skrivit nu är bara våra egna tankar och åsikter och funderingar och råd, någon annan kanske skulle ha sagt något annat åt dig. Men vi är bekymrade för dig - samtidigt som vi tror att det kan bli bättre, det går att ordna. Det krävs lite ansträngning av dig, för du måste våga stå upp för dig själv. Du måste våga säga "stopp, det där tolererar jag inte!" Du måste säga ifrån. Och du måste troligen förklara för din mamma, pappa och syster hur det känns för dig när de säger de här sakerna och försöka få dem att förstå att du mår väldigt dåligt av deras stil mot dig och att det långsamt bryter ner ditt självförtroende. Det kommer inte att vara lätt för dig och det kommer att vara väldigt svårt för dem att acceptera, för de kommer troligen att få väldigt dåligt samvete och känna sig usla. Och när man har dåligt samvete och känner sig usel, så är det lätt hänt att man blir arg istället, försvarar sig själv, attackerar, blir ännu mer upprörd osv. Det allra svåraste i världen är att säga "förlåt, jag gjorde fel" och det krävs mycket mod och självinsikt för att kunna göra det. Men vännen, du måste göra det här för att må bättre och du måste göra det NU! Låter du det bara fortsätta så kommer du att må bara sämre och sämre! Jo, gör det innan jul - för då kanske julen blir riktigt underbar i år när alla fått sig en tankeställare och alla anstränger sig extra mycket för att vara snälla.

Du och din familj kan få hjälp med det här. Det finns en massa utbildade, erfarna vuxna som kan fungera som buffert och dämpare mellan er och som kan ge din familj en massa smarta metoder och modeller att arbeta med det här med. Ibland kan det vara så otroligt skönt att ha en utomstående, tredje person inblandad, någon som ställer de rätta frågorna och finns där för att inte stämningen ska bli alltför intensiv. Din stad/kommun har troligen en familjerådgivning där de är experter på att få familjer att funka bättre, de hjälper er gratis (bara de vet om att ni behöver hjälp alltså). Det finns också skolkuratorn, stadens/kommunens psykolog, familjeterapeuter, Folkhälsans tonårspoliklinik - din kurator eller skolhälsovårdare vet säkert om flera som kan hjälpa er. Sök hjälp! Det blir så mycket lättare då!

Och vill du, så kan du ju visa både din fråga och det här svaret åt dina föräldrar, kanske det skulle vara ett lätt sätt för dig att berätta hur du känner? Jodå, det är mycket möjligt att de blir skitförbannade på oss för allt vad vi skrivit, men vi står för vad vi sagt och de får gärna bevisa att vi har fel. Bara de bevisar det för DIG, visar att de älskar dig och att du är värdefull och duger som du är för dem. Och vi är ju till för att hjälpa och stödja er ungdomar och inte för att "paja föräldrar medhårs", det får någon annan göra ;)

Till slut en jääääääääätte megastor kram åt dig, vännen!!! Du är stark och du är underbar och du är värdefull och du är älskbar, kom ihåg det!!!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna