Min mamma klagar på att jag sitter så mycket vid datorn och att jag är så osocial. Vet dock inte riktigt varför då jag har jobb (för tillfället varannan vecka) och jag har oftast program under min lediga vecka. T.ex. går jag på besök till mormor och går även på ridlektion. Hon vet mycket väl också att jag inte gillar att gå och festa och att jag inte har så många vänner. Måste jag ha program varje dag så att hon blir glad? Jag har inga vänner kvar här i stan, så det känns ju lite jobbigt att varje vecka behöva köra mer än 100km för att gå på en träff på några timmar. Men jag håller kontakt med dem via Facebook. Är jag osocial bara för att jag håller kontakt med dem via Facebook? Inte träffar min mamma sina vänner varje dag heller, så jag förstår inte hennes poäng. Ser heller inte någon skillnad på att jag sitter vid datorn och då mamma spelar själv Candy Crush ofta under kvällen.
Jag skulle mer än gärna flytta ut redan, men det är såklart bostadsbrist här.
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Hejsan, Jag kan förtå att det känns jobbigt att din mamma klagar på dig. Men jag tror att hon inte menar att klaga utan hon kanske innerst inne är orolig över att du verkar vara ensam, hon skulle säkert önska att du hade massor med kompisar runt dig att umgås med. Sen kan jag ju tänka mig att hon på något sätt tycker att det enda sättet att umgås på riktigt är just IRL, hon och hennes generation har inte vuxit upp med internet, facebook, instagram mm. Hon tänker säkert att det inte är att umgås på riktigt när man har kontakt via en skärm. De flesta unga idag har ju mesta kontakterna via en skärm, det är väldigt få som ringer till varandra som man gjorde förr för typ 10 år sen. Som föräldrar är det så lätt hänt att man tvingar på sina barna en likadan upppväxt som man hade själv. Det finns massor med föräldrar som har bestämda skärmtider, och som jagar ut sina barn ur huset och tvingar dem att leka ute eller tom stänger av nätet då de har bestämt att barnen/ungdomarna inte får sitta på datorn mera för den dagen. Jag förstår det till en del, men sen igen, vi har ingen rätt att tvinga på någon en uppväxt som var normal för 30-40 år sedan. Tiderna förändras och nu är det inte samma som gäller som det var i mitten på 80-talet då jag växte upp. Det går inte att jämföra, och inget är bättre eller sämre än det andra.
Jag vet inte vad du ska göra för att få din mamma att förstå, men jag kan tänka mig att det bästa skulle vara om ni kunde ta ett lugnt snack, inget ropande utan helt lugnt och fridsamt. Förklara hur ditt liv ser ut. Att du inte har så många vänner just på hemorten som du skulle önska. Men att du ändå kan hålla kontakten med dina vänner via tex facebook. Att du sen både jobbar och har andra aktiviteter gör ju att du behöver vila ibland, man kan inte ha fullt program hela tiden.
Du kan ju ge som ett förslag att du kunde söka dig närmare dina kompisar, kanske söka nytt jobb eller börja studera något, om hon tycker det. Högst troligt vill hon inte att du ska flytta utan vill nog ha dig i närheten <3
Men eventuellt kan det ju också vara ett alternativ, finns det något som säger att du för evigt ska vara kvar där du nu bor? Vad är det som säger att du inte kan flytta och börja göra något annat? Världen är öppen och det är man själv som bestämmer hur det ska se ut.
Många kramar och hör gärna av dig igen.
Hälsar ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar