Skilda föräldrar

Hej (:(!

Nu har jag skickat din fråga till David, som jobbar på Ungdomsstationen Fiilis i Jakobstad, hoppas han kan svara dig riktigt snart. Håll ut <3

Kram, Liselott

Hej igen!

Nu fick jag svar från David och tyvärr finns det nog inte riktigt någon grupp för just skilsmässobarn i din hemkommun. Men det kan ju finnas andra grupper där du kan få en chans att prata med "likasinnade" eller förstående om dina känslor kring skilsmässan. Kolla tex om församlingen eller kommunens ungdomsarbete har någon passlig grupp.

Men jag ska ta och fundera lite med dig kring det här med att vara skilsmässobarn. Dels för att jag läst mycket om dem tex inom psykologin, dels för att vi gjort sidor om det här på Decibel (du har väl kollat dem, du hittar dem här) och dels för att jag är skilsmässobarn själv. Klart att ingen skilsmässa är den andra riktigt lik och upplevelserna av en skilsmässa kan vara lika olika som varje barn är olikt. Till och med syskon i samma familj kan uppleva samma skilsmässa helt olika. Men ändå kan jag förstå din känsla av tomhet och saknad.

Tyvärr kanske jag ändå inte har någon quick fix på det här åt dig. Det kanske inte ens ska gå att liksom genast (eller efter en mycket kort tid) vara okej med allt, ha anpassat sig till allt och överlag funka som vanligt? För klart att vi blir påverkade när familjen splittras. Klart att det är en sorgeprocess som kan dra ut ett tag. Klart att inte alla bara kan anpassa sig enligt så där stora förändringar så där bara tjipp tjopp. För vissa barn är skilsmässan som en jordbävning som vänder upp-och-ner på hela livet, och för dem kan det ta lika länge att komma på fötter igen som för vilket annat jordbävningsoffer som helst. Det finns nog inget barn som skulle gå helt oberörd igenom föräldrarnas skilsmässa. Och ärligt talat: personligen tror jag inte att det existerar något sådant som en fullkomligt bra skilsmässa som inte barnen skulle ta skada av på minsta sätt.

Så varför ens tro att det ska gå lätt för barnen att acceptera och anpassa sig? Egentligen är det orättvist av andra att förvänta sig att allt bara ska gå "bra". Visst kan folk på ett ytligt plan förstå att det inte kan vara lätt för någon att genomgå en skilsmässa. Men så funkar ofta vårt samhälle idag, att folk kanske tar hänsyn till och har medlidande med att någon har det tungt eller knepigt ett tag, men inte alls så länge som det tunga och knepiga faktiskt räcker. Vissa orkar inte ens vara förstående och snälla längre än typ några dagar - och tyvärr kan det gälla allt från kompisar till lärare, och dessvärre även vissa föräldrar själva. Var femte österbottnisk tonåring är skilsmässobarn (eller har föräldrar som separerat), så det är dessutom en så "vanlig åkomma" att många inte ens reflekterar över det här.

Värst blir det såklart om man SJÄLV tycker att man borde ha kommit över det här redan. Då förväntar man ju något av sig själv som man inte riktigt klarar av ännu, vilket naturligtvis gör det ännu jobbigare. Det här går ju inte riktigt att jämföra med något annat i livet, och naturligtvis har man ju inte varit med om det här förr, så att man skulle veta på förhand hur man ska hantera den här sortens process. Så vi får lätt för oss att vi borde funka enligt samma principer som med det mesta annat i livet; vi borde vara glada och lyckliga, göra det vi ska inom skola och fritidsintressen, ha kompisar, städa våra rum, se bra ut på selfies på insta... Funka normalt, alltså. Men om man hela tiden har ett hål i hjärtat, en saknad och en sorg, som hela tiden suger av ens energi och tar ens tankekraft, så har man inte lika mycket kraft att "funka normalt". Vilket i sin tur gör att allt från skolprestationerna till hur bra man tycker om sin selfie på Instagram påverkas. För att inte tala om hela processen att själv utvecklas från barn till vuxen under de här åren i livet.

Dessutom kanske man har frågor man inte fått bra svar på eller känslor man inte vet hur man ska hantera, som man samtidigt ska tampas med. Man kanske faktiskt inte kan förstå varför de ville gå skilda vägar, man kanske undrar på något plan om man själv gjort något fel, och kanske är en del av en själv arg eller frustrerad eller besviken på hela situationen - eller ena föräldern. Kanske man upplever att man borde välja sida, kanske trösta den olyckligare av föräldrarna, vara extra duktig för att inte vara till besvär osv osv osv. Alla de här känslorna och tankarna kommer kanske lite vartefter också, inte nödvändigtvis genast direkt efter att föräldrarna berättade att de tänker skiljas. Vissa kämpar med de här känslorna och tankarna långt upp i vuxen ålder. Men man kan få hjälp att bearbeta dem redan då när de dyker upp. Ibland kan det vara den ena eller båda föräldrarna, även om de liksom är partiska i hela den här situationen och knappast kan se helt objektivt på situationen. Men det kan också vara någon annan vuxen, allt från en moster eller kompis mamma till en skolkurator eller ungdomsledare eller psykolog. Jag tror personligen att de här tankarna och känslorna blir värre om man inte delar dem med någon, så det är nog mitt bästa förslag här idag, att prata med någon. Kompisar kan nog vara så förstående, men jag skulle gärna se att du pratade med någon som förstår sig på skilsmässoprocessen, som just en kurator eller liknande. De kanske inte heller, precis som jag, kan lösa några problem. De kan kanske inte fylla de där hålen i ditt hjärta och göra så att du skulle sakna den ena av föräldrarna mindre när du är hos den andra. Men det hjälper att prata om det, jag lovar.

Det här är kanske en av de där sakerna som bara tiden kan fixa? Och här måste jag då varna för en vanlig "fälla" som många skilsmässobarn ofta faller i: att hoppas att föräldrarna ska ångra sig och bli tillsammans igen så att hela familjen blir hel igen. Och det är ju självklart att man helst skulle vilja bli en lycklig familj igen, som förr - det är kanske det du sist och slutligen önskar och det är därför det känns som ett hål i dig när du inte kan vara med båda två samtidigt? Men högst troligen kommer det inte att ske. Det värsta med att vara skilsmässobarn är att man inte har något val. Det var ju föräldrarna som valde. Man får bara lov att anpassa sig så gott man kan, och de flesta av oss gör nog det förr eller senare. Det blev en annan väg vi tog i livet än den vi började på, men det kan bli riktigt, riktigt bra ändå. Så det enda jag riktigt kan trösta med är att du har alla möjligheter att få ett bra liv, bara försök bara att ha tålamod med dig själv. Ge dig själv tid. Kräv inte att du ska funka helt normalt hela tiden. Och låt dig själv känna det du känner. Är du ledsen, så acceptera att nu är du ledsen. Så här känns det just nu, och de känslorna har all rätt i världen att finnas, men du kommer inte alltid att känna så här. Jag lovar och svär. En dag kommer det att du är skilsmässobarn att vara bara en liten del av din bakgrund, lite på samma sätt som vilken by du är uppväxt i eller vem din barndomsbästis var.

Stooooooooor kraaaaaaaaaaaaam, Liselott