Socialfobi

Hej!

Så bra att du tar skriver hit. Jag ska försöka ge en god allmän bild av olika stöd- och hjälpåtgärder som finns till förfogandet utan att beröra direkt det du skrev i hemliga rutan.

Socialfobi innebär alltså att en person börjar undvika situationer p.g.a. svår ångest. Med tiden kan den sociala fobin börja begränsa livet alltmer, så att personen som lider av det drar sig ur relationer, studier och arbetsliv. Det är inte helt ovanligt att flera ångestsyndrom samexisterar, eller att socialfobin utlöser/hänger samman med depression, eller att det förekommer tillsammans med missbruksproblem. Det kan vara bra att utreda ifall det förekommer andra utmaningar samtidigt trots att enbart den sociala fobin syns; med all fakta på hand är det lättare att bygga upp en fungerande vårdplan.

Här kan du läsa mera om social fobi: https://mieli.fi/sv/psykisk-ohalsa/social-fobi/

För att börja processen ska man vara i kontakt med läkare, via sin egen hälsovårdscentral, studenthälsan eller sin arbetshälsovård. En vårdplan kan göras upp även på dessa ställen, men högst antagligen blir personen remitterad till psykiatrin. På psykiatrin bedöms behovet av vård, medicinering diskuteras/justeras, och en vårdplan bör byggas upp. Det är bra att under vårdprocessen ha jämn kontakt med psykiatrin, som också kan stödja och handleda när vården kört fast.  

Det som rekommenderas som vård vid fördjupad socialfobi är psykoterapi i kombination med medicin. Medicin kopplar man ofta in för att lindra de besvärligaste symptomen, som i sin tur möjliggör att klienten orkar påbörja en vårdprocess. Medicineringen justeras av en läkare/psykiater. För just socialfobi har kognitiv beteendeterapi med element av exponering visat sig ge goda resultat. Men som i alla psykoterapier, är det oftast förhållandet mellan klient och terapeut som är avgörande. Socialfobi som fått rota sig en längre tid kan ta rätt lång tid att få ”bukt på”. Psykoterapi är en långsam process som kräver engagemang och förståelse för att det är tidvis krävande och jobbigt, och ibland kan det kännas som att man inte kommer någon vart. Det är helt normalt, och betyder inte nödvändigtvis att man ska avsluta terapiprocessen. Att besluta sig för att avsluta en psykoterapeutisk process är bra att göra tillsammans klienten och terapeuten.

Skulle det visa sig att dessa inte av någon anledning inte kan erbjudas, eller man vill ha mera stöd, kan det finnas skäl att kontakta t.ex. kommunens ungdomsarbete (uppsökande ungdomsarbetare) eller vuxensocialen. Nedan öppnar jag upp dessa lite mer.

Alla personer under 29 år har rätt till stöd från uppsökande ungdomsarbetarna eller börja gå till kommunens ungdomsverkstad. Uppsökande ungdomsarbetet är ett specifikt ungdomsarbete som har som mål att vara närvarande bland de unga och ge dem möjlighet till en trygg och förtrolig vuxenkontakt. Uppsökande ungdomsarbetet söker tillsammans med den unga lösningar på problem och frågor som den unga har och hjälper den unga att få de tjänster som han eller hon behöver.

Ungdomsverkstäderna ger den unga tidigt stöd på individuell och samhällelig nivå. Verkstaden ger den unga en möjlighet till arbete under vägledning och stöd, en skräddarsydd väg till utbildning och en möjlighet att slutföra utbildningen i samarbete med den som arrangerat utbildningen. De unga får också hjälp med att finna en arbetsplats.  

Vill du läsa mer om lagstadgade tjänster för unga, hittar du ungdomslagen här: https://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2016/20161285.

Många ryggar tillbaka när man tar upp tjänster hos socialen, men då kan det vara bra att bekanta sig med socialvårdslagen: https://finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2014/20141301 eller https://unginfo.fi/kunskapsbanken/socialvard-for-dig-over-18-ar/. Vuxensocialen finns till för att hjälpa till när det kärvar till sig, och har dessutom kunskap och kontakter till välfärdstjänsterna, precis som uppsökande ungdomsarbetarna. När man får handledning via vuxensocialen kallas det för socialhandledning.

I detta fall tänker jag mig att (social-)handledning kunde vara ett bra alternativ. Då kan personen få kontakt till en professionell, via t.ex. hembesök, och sakteligen tillsammans med en objektiv person fundera på vad hon (klienten) önskar utav livet och efterhand sätta in flera stödåtgärder efter behov. Det går bra att både gå i psykoterapi och utnyttja handledning; i bästa fall stödjer olika stödåtgärder varandra. En handledare kan också stödja i exponering, och tillsammans med klienten till butiken, gå dricka kaffe på ett café eller besöka ungdomsverkstaden som kanske kunde bli en fast rutin med tiden. Handledningen via uppsökarna eller vuxensocialen utgår helt utifrån klientens aktuella behov, och revideras med jämna mellanrum.

Det som jag också kommer att tänka på är NUOTTI-coachning. Då får den unga träffa en s.k. NUOTTI-coach och utreda vart den unga vill i livet. Med tanke på det du skrev i hemliga rutan ser jag dock att detta inte kanske ännu är aktuellt, men kan vara bra att ha bakom örat. Mera info: https://www.kela.fi/nuotti-coachning

Jag hoppas dessa öppnade upp hurdan vård det finns att tillgå. Vill du diskutera mera eller vill få hjälp att få exakta kontaktuppgifter, kan du vara i kontakt med Unginfos arbetare i Åboland https://unginfo.fi/vagledning/ .

Lycka till!
Många varma hälsningar,
Jannike
Unginfo teamet