Sönder i tusen bitar

26.07.2018
Hej Decibel

Idag sitter jag här framför mitt dator och skriver till er som ett rop på hjälp.
Jag orkar inte längre ta emot allt skit i livet och äta upp det. Jag orkar inte längre att vara tyst och låta andra köra över mig.

20 och going strong tjej. Jag är inte från Finland. Har bott här snart halva mitt liv. Jag behöver nämna detta för att det är så som ni kommer att få en betträ bild av hur det hela ser ut. På grund att Finland är inte mitt hemland så har jag inte mycket med mig från hemlandet. Mina vänner från barndom, familjen och allt som jag hade fram tills då jag flyttade hit, blev kvar där. Det ända som jag har haft med mig hela vägen är min mamma, inte ägs min pappa för att mina föräldrar är skilda och han reser och jobbar på heltiden.

Min mamma. Medan vissa barn här i Finland har bott hela sina liv i samma hus eller stad, jag har bott i över 15 olika hus, gått i över 10 olika skolor, 5 städer och jag har ingen bästis som jag har hållit kontakt med alltid sen jag var bebis. Min bästis, min familj, mitt allt har alltid varit min mamma. Vi har funnits för varandra genom oändligt gott och ont. Inte en dag som jag tvivlade på att hon skulle finnas vid min sida, men det är vad jag trodde.

Sen vi flyttade till Finland träffade hon sin nuvarande sambo, med vilken dom har två barn. Alltså mina två, enda, syskon. Jag älskar dom och vi har varit väl mycket lyckliga över åren. För ett år sen träffade jag min nuvarande pojkvän som flyttade med oss sen nyår.

Jag har historia att bråka och gräla med båda mina föräldrar. Med min pappa är det något konstant som har blivit värre med åren. Han ser mig som en liten flicka som är naiv och kan ingenting om livet. Han har smugit sig i det som är mitt och min pojkväns rum och sökt efter kondondomer för att se till att vi skyddar oss. Jag är en 100% ärlig människa och vi hade redan förr talat om det och vi båda varit medvetna om riskerna. Han har kallat mig fet för att jag äter chips och har lite mage då jag har på mig något tajt. Jag väger knappast 70 kg och är 165 lång. Och efter att han kallat mig saker så kommer han till mig och säger att jag är absolut perfekt, att jag unik och bäst så som jag är.
Med min mamma brukar vi alltid gräla för att vi håller inte lika om saker, vi blir bittra och börjar bli arg om allt. Sen efter ignorerar vi varandra och i något skede börjar vi tala igen. Men det är den tiden mellan att ignorera varandra och att allt är “bra” som jag har reagerat mera och mera med tiden, och nu anser hur ohälsosamt den är.

I och med förhållandet med min pojkvän har jag ansett hur viktigt kommunikationen är. Tack vore att vi talar med varandra så pass mycket vi har en super bra förhållande. Om vi gnäller så varar inte mera är 5 minuter så är vi sams igen och håller om varandra. Det ända som är dåligt med vårt förhållande är att jag mår inte bra. Jag gråter *varje* dag på grund av läget hemma med min familj. Det har blivit så pass dåligt att jag har velat få slut på allting, men det som håller mig från att göra något dumt är -han-.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Familjen har alltid varit så pass viktigt för mig att jag skulle ge upp vad som helst för dom att må bra. Men i och med att jag blivit äldre känns det inte korrekt eller rättvist. Varje gång som det blir gräl med någon hemma, speciellt min mamma (som jag älskar mer än, …mycket…) så försöker jag fixa saker. Tala om det, gå igenom problemet och se till att bli bättre. Men det är inte rättvist att jag försöker heltiden bli bättre, göra rätt men ändå kommer all skylld på mig. Jag blivit så pass rädd för min mamma att jag vågar inte tala framför henne för att hon lyckas alltid få mig att äta upp all skit, medan hon sedan går och är lycklig med hennes sambo och mina syskon. Jag skriver brev till henne var jag förklara till henne, det är mitt ända sätt att visa vad jag känner och tycker utan att tveka mig själv. Men ingen av alla tusen brev som jag skickat, dagböcker som jag visat för henne för jag tror att det är så som vi kan börja känna varandra djupare, hon har aldrig sagt något om det.

På grund av allt som händer, vi vill med min pojkvän flytta hemifrån. Vi har inte gjort det tidigare för att oberoende all mött så har vi ändå då och då roligt då vi ser filmer i familj eller spela spel. Men det är för mycket att gråta varje dag och inte ens ha friheten att stiga upp sent eller att stanna i vårt rum och äta godis utan att kännas skyldig. Men det känns så svårt att lämna hemma. (1) För att vi lär inte känna tillräckligt med människor för att hitta jobb i Helsingfors för båda då vi inte kan Finska (2) Det är inte så lätt att hitta passlig lägenheter i Helsingfors och (3) Det är inte lät att lämna bakom sig människan som betytt världen för mig hela mitt liv, tills nu.
Men jag vet att det är ända lösningen för att få slut på lidande. Speciellt för att jag vet att det är inte rättvist heller för min pojkvän att hålla om mig alla nätter medan jag gråter och gnäller över mina föräldrar. Han behöver någon som han kan vara lycklig med, och jag vill det också.

Vad jag vill åstadkomma med att göra denna inlägg, kanske mest av allt för någon att höra mig och hoppningen få något feedback. Oberoende av att jag har min pojkvän och han hjälper mig, så är han inte en man som säger mycket. Och jag går varje dag och tänker möjligheten att jag bara är överdriven och galen. Jag kan faktist inte påstå att jag är 100% frisk om huvuded, jag vet inte. Jag behöver lite råd över vad jag ska göra. Har aldrig förut varken ansökt om jobb eller bostad.
Så, det ända som jag säger här i slutet: Hjälp, snälla! -hope
Cecilia Yrttiaho

Ekonom och utvecklingspsykolog Cecilia svarar

02.08.2018

Hej! Tack för ditt långa brev, jag ska försöka ge dig lite tips och råd som kan hjälpa dig på vägen. Min spontana tanke när jag läser det du har skrivit är att du nu genomgår något så normalt som den såkallade separationsfasen från dina föräldrar. Du är en ung vuxen, och då kan det ofta börja skära sig mellan föräldrar och barn, i synnerhet om alla bor under samma tak. Det som händer är att barnet blir vuxet och formar sig egna, starka och kanske annorlunda åsikter och vanor än vad föräldrarna har. Föräldrarna i sin tur är ovana med att inte längre kunna påverka och bestämma över sitt barn. Du har dessutom yngre syskon som ju också kräver sitt av din mamma och hennes sambo.

Jag tycker absolut att det är dags för dig (och din pojkvän) att skapa er ett eget liv i ett eget hem. Du borde också komma igång med studier eller jobb så att att du har möjlighet att bli en självgående vuxen som är ansvarig för din egen ekonomi och dina egna beslut. För att komma igång med den här processen kan du vända dig till TE-byrån. Där finns kunnig personal som hjälper dig reda ut vad du kan tänkas börja jobba med samt hurudana studier du skulle vara intresserad av och passa bra till. Du googlar på TE-byrån och så söker du dig vidare till en nummer som kan hjälpa dig på just din boendeort. Ni kanske inte hittar jobb och boende just i centrala Helsingfors som du skriver, men landet är fullt av andra orter där det kan finnas möjligeheter för er! Likaså kanske ni inte hittar drömboendet genast, utan får justera era krav tills era resurser ökar och ni kan ”byta upp er”. Det är en vanlig och realistisk situation för de flesta unga vuxna idag.

Att flytta hemifrån är en stor och möjligen omtumlande upplevelse, men det är också fantastiskt roligt. Att bygga upp sitt egna lilla hem ensam eller tillsammans med någon, men egna regler och principer. Samt att lära sig att ta hand om ekonomi, räkningar och som sagt, bli en självgående vuxen. Man kan (och ska) be om råd av andra vuxna som har större erfarenhet av dylika saker, men i slutändan är det man själv som vuxen person som har ansvaret.

Att du flyttar hemifrån betyder ju inte att du helt tappar kontakten med dina föräldrar, inte ens fast du skulle flytta någon timme bort från dem. Med dagens teknologi kan ni hålla kontakten fast varenda dag, och ni kan fortfarande njuta av spelkvällar och annat tillsammans. Kanske blir er kontakt till och med bättre än vad den är nu, då ni får ta tillvara varandras sällskap utan att gå varandra på nerverna i vardagen.

Efter att processen med att skapa dig (er) ett eget hem är igång så får du och dina föräldrar distans till varandra och kan förhoppningsvis börja skapa er en relation vuxna människor emellan. Situationer där man känner sig sårad och inte hörd av sina föräldrar kommer att finnas i minnet och besvikelsen kan finnas med i många år. De flesta vuxna människor känner att det finns saker som ens föräldrar har gjort fel under uppväxten, och föräldrarna i sin tur är bara människor som gjort så gott de kan. Förhoppningsvis utvecklar ni en god relation på skilda håll och då kanske tankarna om vad som känts fel och orättvist under uppväxten försvinner eller blir svagare med tiden.

Lycka till med allt det spännande som du har framför dig!

Cecilia

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.