Förhållande

Hej!
Kanske skulle vår kurator ha några bra funderingar att erbjuda dig, men just nu är hon så överbelastad, att vi ungdomsinformatörer ska göra ett försök att fundera igenom dina bekymmer först. Tycker du inte att det gav så mycket så skriv in igen, så får kuratorn svara mera. Men precis som du säger, så kanske ingen utomstående kan komma in och servera dig lösningen på ett silverfat. Kanske det här ändå är något som ni måste lösa själva, eftersom det inte existerar några magiska trollformler eller tillförlitliga regelböcker vid namn ”Så här får du ditt förhållande att bli århundradets kärlekssaga, slusken att bli Drömprinsen och sexlivet avundat av alla”. Men vi ska gräva lite i våra livserfarenhets-ryggsäckar och vara lite bollplank åt dig, tjejer emellan (med långa förhållanden). Kanske hittar du något guldkorn bland våra funderingar – men där kan finnas mycket grus också och inte bara sanningar! Och så hoppas vi att det också redan har hjälpt lite att du fått skriva av dig. Då brukar man ju få sina egna tankar och känslor mera uppstrukturerade och namngivna. Ibland ser man då tydligt själv hur man borde gå vidare.

Okej, vi ska försöka bena ut dina bekymmer och ge så många synvinklar och tips vi bara kan. Men det är ju bara du som känner dig själv och ert förhållande och vi kan bara gissa. Det första vi kommer att tänka på är att visst, alla förhållanden har vågor med toppar och dalar och alla längre förhållanden har nog sämre perioder där det känns tråkigt och fel och hopplöst. Sådana perioder verkar dyka upp antingen när det inte ”hänt” något på länge, tex att livet gått sin gilla gång ett tag utan stora förändringar som barn, husköp, jobbyte eller stora upplevelser i livet. Eller så kommer de när förhållandet är utsatt för påfrestningar under en längre tid, som husbygge, att få barn eller sorg. Under sådana där perioder då man bara uthärdar och genomlever i väntan på att allt ska bli bättre. Och ibland orkar man inte vänta, inget ljus syns i tunneln och man deppar ihop för allt man känner att man inte har. I en del fall så är man medveten om att det här bara är en period, som tex småbarnsåren som är tunga för många par, och tar sig igenom dem med förtröstan om att det kommer att bli ljusare. Ibland så orkar man bara inte och det är tex därför många nyblivna föräldrar skiljer sig eller separerar under barnets första levnadsår.

Det knepiga med de här perioderna, tror vi, är att de flesta innerst inne söker efter och längtar efter det perfekta förhållandet och då inte riktigt orkar ta sig igenom sämre perioder. Hela vårt samhälle är på något vis uppbyggt enligt det. Vi pumpas fulla av himlastormande kärlekshistorier från filmer, TV, sånger, böcker, tidningar osv dagligen. Klart att vi börjar tro att det är vad vi ska sträva efter, Den Stora Kärleken verkar vara meningen med livet enligt den allmänna västerländska uppfattningen. Så när vi nog har någon som vi borde älska och vara lyckliga med (alla har ju inte det och kanske hamnar att kämpa mot känslan att känna sig misslyckad som människa just därför), men när den gråa vardagen liksom riktar en spot-light mot partnerns alla tråkiga fel och brister, så blir vi besvikna. Vi vill också ha det så där superromantiskt och underbart och harmoniskt! Och skulle vi berätta åt någon hur banalt och grått och fel allting känns, så skulle folk säkert tycka att det är illa, att det är något fel på oss eller att vi nog borde göra slut och söka lyckan på annat håll. Men det riktiga livet är inte så svartvitt och för det mesta är det olika grader av grått. Och det måste vi nog tyvärr antingen lära oss att leva med eller ge upp och hoppas på åtminstone lite bättre lycka nästa gång – för det perfekta förhållandet existerar inte annat än i böckerna, filmerna osv. Det kan vara perfekt en stund eller på vissa områden i förhållandet, men idealbilden av hur ett förhållande borde vara så får vi nog släppa om vi någonsin ska bli nöjda och lyckliga. Det påstås tex att ett förhållande kan anses vara bra om det är bra 70% av tiden.

En annan orsak till att det känns som att förhållandet stampar på stället, dalar nerför eller åker berg-och-dalbana kan vara att folk förändras med tiden. Eller ibland INTE förändras. När den rosaskimrande nyförälskelsen är över och man plötsligt märker en dag att man bara vandrar runt i samma ring, så kan det kanske antingen ha hänt en förändring eller borde hända en förändring. Kanske det känns som att den ena av paret är densamma som för flera år sedan och gör och tänker och gillar samma saker, medan den andra har utvecklats. Eller skulle behöva utvecklas. Kanske man växt ifrån varandra? Och då kan de inblandade hamna i otakt med varandra. Ibland behöver det ske både mentala och praktiska förändringar för att tex ett par ska blir mogna att bli föräldrar tillsammans, för att ta nästa steg. Men om man redan tvivlar på sin partner och på förhållandet, så kan det här behovet att förändras kännas skrämmande och som ett hinder. Situationen blir ohållbar, samtidigt som man kanske ändå bara mentalt sitter i soffan som en degklump utan att få något till stånd. Där kommer också rädslan för det nya in. Både rädslan för att förnya förhållandet – eftersom det krävs en ansträngning att förändras och är tungt och jobbigt innan man är ”klar” – och för att bryta sig lös och börja på nytt. Speciellt om man har varit ihop sedan unga år eller i många år, så känns singellivet väldigt främmande och skrämmande. Och tungt att tex dela upp egendom, flytta, hitta nya umgängeskretsar, fixa bredband till nya lägenheten… Då tänker man lätt fånigheter som ”jag kan inte göra slut nu före semestern, vi hade ju planerat den där resan tillsammans till…” eller ”bara sommaren kommer så slutar han säkert jobba så där mycket och då blir det nog bättre, ska jag se…”.

I det fallet har man alltså valet mellan att kämpa eller ge upp. Och det är klart att det går att göra ett förhållande bättre – OM man verkligen vill. Om man i grund och botten älskar varandra, så kan man försöka anstränga sig att se förbi varandras fel och brister och jobba aktivt för att få det bättre. Allt från stora saker som att gå på date igen till små saker som visar vardaglig omtanke, som att hälla upp kaffe åt honom också när man häller upp åt sig själv. Visst, det kräver en ansträngning (kan kännas lite onaturligt till att börja med) och det kräver vilja, men genom att ge dem chansen så kan känslorna växa och bli naturliga igen. Det är ju så lätt att ta varandra för givet och lägga all skuld på den andra – speciellt om man aldrig samtalar om sina känslor vare sig med partnern eller med någon annan. Grälen kan lätt följa samma mönster gång på gång, man ältar lätt samma problem om och om igen eller känner att man hela tiden hittar nya fel som man blir ledsen över. Men vill man så går det att ändra – och båda måste ha den viljan för det blir inte till något om bara den ena kämpar. Om bara den ena känner att han/hon kompromissar, ger upp för mycket av sitt liv eller sig själv eller har för många otillfredsställda behov, så orkar man inte i längden. Men för att kunna börja kämpa, så måste man nog tala med varandra. Berätta vad det är som känns fel, vilka behov man har och hur man skulle vilja att han/hon gjorde/sade/ändrade sig osv. Redan det att verkligen förstå att den ena menar allvar när han/hon klagar, så kan ge en en liten kalldusch som gör att man börjar kämpa hårt. Det kan kännas riskfyllt att ha en ärlig och öppenhjärtig diskussion, för tänk om det blir slut då? Tänk om han är lika led situationen, lika otillfredsställd och olycklig och föreslår att ni ska göra slut? Kanske är det därför många drar sig för att dra upp allt i ljuset och så går tiden och åren och bitterheten kommer smygande?

Till ansträngningarna hör sex. Vill man att det ska bli bättre så måste man ta tag i svårigheterna. Och kanske det här är ett stort problem och en hjärtesorg för honom, att du inte vill ha sex för att du inte känner någon lust till honom? Tänk om det är så att det att du inte vill ha sex gör att han känner sig avvisad och otillräcklig och ful och värdelös? Och vissa karlar reagerar då genom att dels sluta visa att de bryr sig om sin flickvän och dels genom att dra sig undan. Kanske det är en av orsakerna till att han ser till att han har så fullt upp och lämnar dig så mycket ensam? Kanske han känner att du kräver mycket av honom som romantisk pojkvän, men att han just på sexplanet inte duger något till alls som man? Visst, det är inte det lättaste att försöka framkalla sexlust och det känns lätt falskt och fel att göra något man egentligen inte vill. Men det finurliga med sex är att lite ger mer och mer ger mycket – man blir faktiskt mer kåt av att ha sex. Lyckohormonerna i kroppen som man får av orgasmer gör sitt till, men det kan också göra underverk med hur ni känner er som man och kvinna  Mer uppskattade, mer värdefulla, mer levande, mer sexiga. Och då kanske den positiva spänningen mellan er kommer tillbaka och det gnistar till förhållandet igen? Gör ett försök, det är vårt förslag! Du har ju inget att förlora på det. Och är avsaknaden av sexlust på grund av något så banalt som att du äter fel p-pillersort, så byt!

Samtidigt så lockar kanske tanken på att göra slut och börja ett nytt liv ändå en smula? Hur skulle ditt liv kunna se ut om det tog slut mellan er? What if? Kanske du börjar fundera på hur livet skulle ha sett ut om ni aldrig hade blivit ihop, om du följt din första känsla att du varken var intresserad av honom eller ett förhållande. Börjar du drömma om andra killar, om allt det du inte hunnit uppleva? Känner dig bunden och gammal i förtid och som om du missade något genom att bli ihop då? Kanske det är ganska naturligt med tanke på att du ändå var relativt ung när ni blev ihop. På väg ut i livet på egna ben, men så blev det som det blev? Känner du något behov av att bo själv, festa med kompisarna, se världen, utbilda dig till något annat, flytta, skaffa en egen hobby, byta jobb, NÅGOT nytt eller annorlunda? Vi tror att det är ganska vanligt när man ingått ett stadigt förhållande som ung – men också att det nu som då under långa förhållanden dyker upp som ett tvingande behov av förändring. Ibland betyder dessa känslor just att det är dags att bryta upp och hitta sig själv igen. Speciellt när man blev ihop som unga, så växer man på något vis ihop med varandra och all den där identitetsutvecklingen som ingår i att bli vuxen så tappar man kanske lite.

Så summa summarum tror vi att du står inför ett vägskäl i livet nu. Antingen kämpar du eller så gör du slut. Och det är klart att det är viktigt att verkligen våga bryta loss, om det känns så. Visst är det lite skakigt och pirrigt en tid i början, men oftast blir det snabbt riktigt OK och självförtroendet och självständigheten växer. För tänk om du en vacker dag – kanske till och med imorgon – konstaterade att du bara har nöjt dig med det du haft. Kanske både av rädsla och av bekvämlighetsskäl? Vill du bara nöja dig? Eller vill du jobba för att få det du har bättre? Eller vill du ge upp? Det verkar vara de tre alternativ du har att välja på. Som vi ser det – någon annan kanske skulle se något annat.

Stort lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny