Inga vänner

04.05.2021
Hej,
Jag har alltid haft, och känns som att jag alltid kommer ha, svårt med vänner. Antingen vill ingen vara med mig från första början, eller så går allt jättebra så länge man inte känner varandra så bra utan umgås mest på ett allmänt plan, och sen vill dom inte vara med mig längre. Antingen bara markerar dom mig bara som icke-vän men kan ändå bete sig som människor eller så börjar dom prata skit om mig.

Jag är så uppgiven. Hela högstadiet har jag varit så gott som utfryst/konstigförklarad. Sjuan var värst, då var det ren och skär mobbning. På Tellonym skrevs det t.o.m. ”Varför tar (mitt namn) inte bara livet av sig”.

I början försökte lärarna på skolan hjälpa mig, men både jag och de gav upp för vi insåg att det inte var nån idé att försöka.

Allt det här har lett till att jag har oerhört svårt att tro på mig själv och att jag är bra som jag är. Alla som hör det här säger alltid bara ”du ska bara vara dig själv, alla vill vara med dig”. Men tro mig, INGEN vill vara med mig och INGEN tycker jag är en rolig människa.

Om någon är med mig så år det bara för att utnyttja mig.

Skulle säga att jag är normal ändå?! Jag klär mig som ALLA andra, tycker om samma saker som ALLA andra, tittar på samma serier som ALLA andra. Men nånstans skär det sig ändå.

Jag har försökt ändra på mig så mycket för att passa in. Men det går ju sist och slutligen inte att vara nån annan än sig själv. Jag ÄR social, är inte rädd att prata med nya människor, jag skulle även säga att jag ”läser av” andra människor lätt och kan ”läsa mellan raderna” av andras beteenden.

Jag är livrädd att börja på andra stadiet nästa år. Kommer ju inte att få vänner där heller.

Jag mår dåligt av att se på helgerna när alla andra är ute med sina vänner och jag sitter hemma med min familj. Får skit för det också; att jag bara är hemma och aldrig gör nåt. Men sNäLLa!?? Jag VILL ha vänner, men jag har inga.

Min familj älskar mig i alla fall för den jag är och jag är extremt nära mina syskon. Tacksam för att de finns, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Vet inte vart jag vill komma. Hoppas ni förstår min situation. Ni kan ju ändå inte skaffa vänner åt mig, men jag är bara så ledsen. Jag vill bara att ni ger mig era reflektioner över det jag skrev, så att jag kanske kan förstå varför jag är en sån äcklig människa som inte har något människovärde och som ingen i hela världen någonsin kommer vilja ha som vän.
Vänner sökes
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

07.05.2021

Hej fina du!

Tack för din fråga. Ledsen att höra att du känner dig utanför i skolan, och att andra människor där inte behandlar dig så bra.

För det första vill jag säga att du absolut är värdefull. Så. J*vla. Värdefull. Din familj ser det, för de känner dig. De som säger annat, har valt att inte se dig så. Men det är på dem, inte på dig. Deras val av tolkning av dig har inget att göra med ditt egenvärde, även om situationen du är i givetvis påverkar din självkänsla negativt (för människan är ju sist och slutligen ett flockdjur som vill bli godkänt av andra).

Du räknar själv upp många bra egenskaper du har även om det bara är i förbifarten – du är social, och har en god förmåga att läsa andra människor vilket tyder på att du är empatiskt lagd.

Det är tyvärr ganska vanligt i din ålder att någon blir utstött bara på grund av något sorts grupptryck. Det behöver inte betyda att nåt är ”fel” på en. Jag har en vän som blev mobbad för att hon var ”för söt”, så tänk, det kan vara såna idiotiska orsaker det börjar med. Det börjar antagligen med att det är en person som bestämmer sig för att använda en som någon typ av utlopp för sina egna aggressioner, och sen hakar andra på utan att egentligen ens veta ”varför ska vi tycka illa om den här personen”. Det är väldigt "mindless". Som du sa, du är normal, det är inget fel på dig. Sen kan det vara att resten, som inte mobbar, inte har någonting emot en, men heller inte vågar vara med en för att de på grund av grupptryck blir rädda för om de också kommer bli utstötta om de tar ställning. Även om jag ärligt talat tycker det fegt att inte säga till när man ser någon annan bli behandlad dåligt. Men i tonåren är rädslan för att inte passa in så stor för många att de gör dåliga val. När man blir äldre blir sånt allt mindre viktigt.

Att någon skrev så på Tellonym tyder nog bara på att den människan är i grunden väldigt osäker på sig själv, annars skulle hen inte ha behov av att säga såna idiotiska saker. Ledsen att du behövde höra nåt sånt.

Du säger att du inte vill höra att ”du ska bara vara dig själv, alla vill vara med dig”, och jag kommer inte att säga det heller. DÄREMOT vill jag säga att du ska vara dig själv – för att folk i din skola har oavsett bestämt sig för att bete sig såhär mot dig och det har ingenting att göra med att du inte skulle vara bra som du är (det har att göra med de som mobbar). Så lägg inte energi på att försöka ändra dig. Sätt istället energi på att våga bygga på dig själv, och vara säker i dig själv som den du är, oavsett vad andra säger. Det är svårt, men det kommer du ha mera nytta av i framtiden än om du försöker ändra på dig själv. Plus att någon som äger vem de är utstrålar mera säkerhet och coolhet (som folk attraheras av), medan någon som försöker ändra sig för att bli gillad kan utstråla en typ av ”desperation” som folk som söker offer för sin ilska kan plocka upp. Det finns ett ordspråk som går ”Hellre hatad för den jag är, än älskad för den jag inte är”, och det håller jag med om. Man kan inte leva sitt liv i en lögn. Och det KOMMER att dyka upp många människor i ditt liv ännu som älskar dig också för den du är!! För som du själv säger, du är normal, det är inget fel på dig. Håll ut! Det du upplever är bara andras projektioner på dig (googla ordet projektion om du inte har hört det förr).

Du säger att du är rädd för andra stadiet. Jag förstår det, eftersom din erfarenhet av skolan inte varit så positiv på ett tag. MEN, du kan också se andra stadiet som en andra chans. I min erfarenhet är mobbning på andra stadiet mycket ovanligare än i högstadiet, för folk börjar växa upp och bort från sånt beteende. Det kommer också antagligen komma folk utifrån, som du inte känner från förr, och som därför inte har några förutfattade meningar om dig. Det kan vara potentiella nya vänner, speciellt om du försöker vara social med dem från början. Jag vet inte om du kommer gå på andra stadiet i din hemkommun, men du kan också fundera på om det skulle vara möjligt att börja andra stadiet i en annan kommun, så att du skulle få en ännu ”cleanare” nystart där ingen riktigt vet vem du är från förr.

Jag önskar dig all lycka till, och hoppas också att du pratar med någon om dina upplevelser (ex. kuratorn), så att du får hjälp med att bygga upp din självkänsla igen <3 Inget av detta har varit ditt eget fel!

Kram, Kix

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Jag är så trött på att känna skam för att träffa mer än två personer jag känner och att vara rädd i folkmassor och för människor som inte har mask. Jag är glad att jag får vaccin snart men sen måste m...
Läs mera

Hej!
Jag har nyligen gjort slut med min pojkvän för att jag såg honom mer som en vän. Vi är fortfarande vänner men det är väldigt ställt mellan oss. Hur kan jag fixa det mellan oss så att vi stannar b...
Läs mera

hur lär man sig förlåta sig för sina misstag. Ibalnd kommer det ju fram att man sagt något som inte varit snällt om någon och det kommer fram. Även om detta förlåts vet/känner jag att jag inte riktigt...
Läs mera

Hej har ett problem här som jag skriver i hemliga rutan för det kan låta som att jag är elak
Läs mera