Kix 21

Tjena Gringo!

1. Okej, jobbigt med en liten ångest-loop förstås, men jag tycker ändå det låter bra att du fick det att sluta så där snabbt! Det är ju framsteg :) Och du har ju helt rätt om det där att vi alla skulle kunna hitta en del av oss själva i en diagnos, trots att vi inte har den. Det är en bra insikt. Många symptom och diagnoskriterier för både psykiska (och också många fysiska) sjukdomar kan vara rätt ”flummiga” och stämma in också på en frisk människa, men som du säger så behöver man nog inte oroa sig om man inte upplever direkta begränsningar och problem i vardagen. Och det är ju sist och slutligen bara läkare eller psykiatrikerna som kan ge diagnoser, så man ska helst inte ”självdiagnostisera” överlag.

1A) Aah just det, det här kan jag inte svara på för din del vad det berodde på för det vet bara du, men det låter som att du har bra teorier kring det hela! De flesta av oss har såna här små ”egenheter” i nåt skede, speciellt medan vi ännu är mitt upp i utvecklingen.

Nåt jag kom att tänka på som inte är som det du beskrev men ändå kanske liiite liknande (så tänker det kan vara intressant för din nyfikenhet), är när barn upprepar det de själva eller andra sagt en gång till, ord för ord, men typ som en viskning. Det är väldigt vanligt och nåt som de oftast slutar med efter ett tag av sig själva. Det här gör de av flera orsaker. För mindre barn kan det bland annat vara för att de vill ”smaka på orden” en gång till för att de ännu lär sig ord och meningsuppbyggnader och vill öva genom att säga allt två gånger. För äldre barn kan det till exempel röra sig om att de vill upprepa det de hört för att vara säkra på att deras svar blir rätt. Typ som en bekräftelse på vad som nyss sades. Som sagt, det är inte det du gjorde, men ville ändå ta det som ett exempel på att sånt här alltså kan höra till en naturlig del av utvecklingen.

1B) Vi har alla lite olika sätt att tala naturligt. Våra stämband är också formade olika, som ger oss olika typ av röst. Människor som talar med väldigt lågmäld röst måste ofta öva sig så att de ska tala med högre röst som hörs ut bättre, exempelvis i klassrum och sånt. Det kan vara lite jobbigt för dem när det inte faller sig naturligt. Så jag tycker det låter som en rätt bra grej det att du naturligt talar högt och tydligt så folk hör dig, och du säger ju själv också att det inte är ett problem :)

Inget av det du skriver tycker jag låter som nåt fel eller nån diagnos.

2. Okej, det är bra att du inte upplever hypokondri över saken, i alla fall just nu, och att du vet hur du ska gå tillväga om det händer. Överlag så skulle jag vilja ge som tips att försöka förlita dig till grundupplevelse av att vara frisk. Att det inte finns någon orsak att misstänka sjukdom ens OM där skulle finnas symptom som kunde stämma in på dig, eftersom din upplevelse av din kropp och din vardag är att saker ändå funkar normalt. Den friskheten ”ändrar” ju inte plötsligt fast man ser att nåt symptom på nåt kunde stämma in på en.

2B) Det finns ett stort spektrum av personlighetsstörningar (också kallat personlighetssyndrom), där vissa är lättare att leva med och andra svårare, också beroende på vilken grad man har. Lättaste sättet att förklara skillnaden är kanske att en psykisk sjukdom är en sjukdom på så vis att man kan insjukna under livets lopp och sen finns det i de flesta fall en god chans att bli botad från sjukdomen. En personlighetsstörning är en avvikelse i själva personligheten. Alltså inte en yttre sjukdom, utan något som är rotat i ens personlighetsdrag. Detta brukar börja märkas av i tonåren, och följer sedan med upp i vuxen ålder. När något är rotat i ens personlighet kan det också vara ganska svårt att ”nå åt” problemet, beroende på vilken personlighetsstörning det rör sig om (det finns rätt många olika typer), men psykoterapi hjälper (lite olika terapimetoder beroende på vilket syndrom man har).

Psykopati som du tar som exempel räknas ibland som en personlighetsstörning, men det förekommer faktiskt inte som en egen diagnos i någon diagnosmanual trots att det nog är ett etablerat begrepp inom psykiatrin. Men psykopati kan nämnas inom andra diagnoser, vanligen antisocial personlighetsstörning. Psykopatiska drag behöver inte nödvändigtvis ens räknas som nåt "sjukligt", det beror på hur på hur grava drag personen har och om det innebär fara för individens hälsa eller för andra människors hälsa. Det är inte helt lätt att säga vad psykopati beror på men som med mycket annat är det en blandning av både arv och miljö. Vi vet inte riktigt säkert ännu vad som ”skapar” en psykopat, men en del undersökningar tyder på att ärftligheten är rätt stor. Det är dock en väldigt liten andel av alla människor som är psykopater.

Jag kan ju förstås inte sätta en diagnos på din ex-klasskompis såhär på distans bara utgående från det du skriver, det finns i allmänhet många orsaker till varför människor ljuger och manipulerar. Orsakerna är på sån individnivå att det inte riktigt går att generalisera, man måste ha rätt mycket kunskap om individen som gör det för att kunna säga.
Men eftersom vi är inne på personlighetsstörningar nu som samtalsämne så har många av dem liknande uttryck (lögner och manipulation), utan att det nödvändigtvis behöver röra sig psykopati. Sen finns ju också mytomani, som innebär att en person ljuger regelbundet på en mer eller mindre tvångsmässig nivå. Mytomani är dock inte en diagnos i sig självt, men kan vara ett symptom på annat. Men man behöver ju inte nödvändigtvis ha en diagnos för att vara en människa som ljuger.
Allmänna orsaker till varför någon ljuger kan vara för att verka mer intressant i andras ögon, få godkännande, väcka avund eller chockera, få uppmärksamhet, väcka medlidande, komma undan ”lättare” när man gjort nåt fel, och manipulera sin omgivning så att man exempelvis ska få vissa saker.

3. Antipsykotiska läkemedel är ofta väldigt starka, precis som du säger. Förenklat sagt så behöver de vara det för att kunna ”dämpa” hjärnan från att gå in i en psykos. Men det kan också dämpa resten av aktiviteten och funktionen, och därav kommer biverkningar såsom ”tröghet”. Vilka biverkningar man får och hur grava de blir beror förstås också på hur grava problemen man medicinerar för är, och vilken typ av antipsykotiska läkemedel som används (vilket det verksamma ämnet är i dem). Om man också medicineras för nåt annat samtidigt som man får antipsykotiska läkemedel så kan detta också inverka, beroende på hur de medicinerna då "spelar med varandra". 

Kram, Kix