Dåliga vänner

25.07.2018
Hej!

Jag ska börja i nian i höst. I slutet av sjuan började jag bekanta miig med två flickor som var bästa kompisar och fortsatte vara med dem även i åttan. Min bästa kompis sedan liten var också med i vårat "gäng". Före sommarlovet planerade vi fyra i skolan massa saker vi skulle göra på sommarlovet (ex. vara på någons villa, åka på kryssning osv.) men gissa vad, inget har blivit av. Jag tycker att de är jättedåliga vänner. De frågar mig aldrig hur jag mår, vad jag ska göra, om vi ska hitta på nåt tillsammans, hur den där saken gick osv. Den jag känner från barndomen har en annan bästa vän som jag inte känner så bra,, men henne frågar hon massa saker av och skickar med henne hela tiden... men mig kan hon inte fråga nåt av. Jag brukar fråga t.ex hur gick det på röntegn? Vart ska du efter skolan? Och alltid när jag snapar till dem blir jag oftast dissad och hon ena svarar bara med en bild även fast hon skulle se att jag gråter. Och jag vill inte säga till, för då kommer då kommer något förstöras. Men jag får aldri någon omtänksamhet tillbaka. Jag är SÅ trött på att vara den bra vännen som aldrig får något tillbaka.
De är också mycket blygare än mig och osocialare och jag tycker egentligen att jag alltid passat bättre med det "andra gänget". Så nu på senast tiden har jag börjats dras mer till dem. Och de andra tycker väl inte om det såklart.
Allt det här har lett till att jag har börjat må väldigt dåligt psykiskt. Det började förra året på sommaren när jag fick problem med vristen och kunde inte springa på 6 månader och opererade den... Jag är aktiv friidrottare och det tog hårt på mig. Och sen nu ungefär sedan maj har det blivit mycket värre och nu på sommarlovet är det verkligen jätte hemskt. Det här med att mina "vänner" inte bryr sig så mycket har gjort det så mycket värre.
Jag har googlat fram olika typer av depression länge och kommit fram till allt nästan stämmer in på leende/maskerad depression. För alla tror att jag är så glad och positiv, för det är den jag egentligen villvara, men inombords fallerallting bara sönder. Ovh jag vet att man inte ska självdiagnostisera sig, men det har jag inte gjort, jag vill bara ha nåt att gå utifrån som en grund vad det kan vara.
Jag har berättat åt min mamma om min psykiska ohälsa och hon tyckte vi skulle kontakta skolhälsovårdaren, och jag gick med på det, så jag skulle ha någon att prata med. Men hon var tydligen på semester och svara ingen av dom 3-4 gångerna mamma försökte nå henne.

Vad ska jag göra?

Orkar snart inte mer
Tessi klippt

Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar

26.07.2018

Hej,

I just det livsskedet du befinner dig i just nu är det ganska vanligt att problem som dina uppkommer. Man utvecklas lite olika, och i lite ojämn takt i jämförelse med sina vänner, och kanske märker att man inte har sådär supermycket gemensamt mera.

För några dagar sedan satt jag och läste mina gamla dagböcker från den åldern, och de sakerna som slog mig då jag läste dem var att jag har slösat så mycket tid på att vara missnöjd med mig själv och ställa upp på saker jag inte varit intresserad av bara för att jag upplevde att jag måste. Precis som du skriver så är du en omtänksam vän som frågar och bryr sig, men det blir jättetungt och ganska meningslöst om man aldrig för någonting tillbaka. Kanske borde du sluta slösa tid och energi på människor som inte uppskattar dig? Det innebär ju inte att man måste "göra slut" på något dramatiskt sätt, men kanske bara släppa taget lite och se vilka andra möjligheter som kan uppenbara sig om du inte lägger din tid och energi på människor som inte förstår.

Tyvärr är det ofta så på sommaren att de flesta skolhälsovårdare är på semster eller placerade nån annanstans medan skolan är stängd. ett annat alternativ skulle vara att försöka kontakta skolans kurator eller kolla upp om det finns någon psykiatrisk sjukskötare eller terapeut vid hvc i din hemkommun. Jag tror att det skulle vara bra för dig att få tala med en vuxen utomstående, men jag blir också glad att läsa att du har kunnat diskutera saken med din mamma och att hon tog det på allvar.

Själv väntade jag jättelänge på att livet skulle nå nån sorts balans, där man skulle leva på utan att det inträffar kriser eller problem. Men jag har nu insett att det egentligen aldrig kommer att hända. Livet ÄR sånt, det kommer större och mindre saker hela tiden, ibland är de positiva och ibland negativa. Men du skall försöka komma ihåg att det inte alltid kommer att kännas så tungt som det gör just nu, det blir bättre.

Jag tycker att du skall försöka vara lite självisk. Prioritera dig själv och sätt dina egna behov först. Om du blir illa behandlad, av vem som helst, så behöver du inte finna dig i det. Det är klart att man ibland kan ha små kriser i alla relationer, men om det känns mer som en regel än ett undantag att du blir dissad så skall du kanske rikta din uppmärksamhet mot någonting annat. Ingen mår bra av att bli dissad och du måste inte acceptera det bara för att ni har varit vänner.

Tänk på dig själv, och försök hitta någon att tala med.

Många kramar

Tessi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Min ”kompis” sa att jag var irriterande hur kan jag dissa eller roasta hen?
Läs mera

Hej!

Min vän kan betee sig otroligt oförutsägbart ibland, t.ex. på vissa kvällar i samtal då jag och mina andra vänner chattar kan han börja argumentera om saker som känns väldigt irrelevanta, saker ...
Läs mera

Hej, min familj har tänkt på att flytta bort till en annan stad och jag är rädd att jag int kommer att hitta nya kompisar i nya skolan. Jag är också rädd att jag kommer att tappa kontakt med mina vänn...
Läs mera

Hej! Jag är orolig för min tidigare bästa vän som jag numera har lite kontakt med. Vi började båda närvårdarstudier men hon hoppa av. Nu i vår blir jag färdig med studierna o funderar på jobb eller fo...
Läs mera