Får jag ens vara besviken?

26.04.2019
Hej!
Jag och en kompis till mig träffade varandra fö många många år sen, i dagis åldern. Vi blev bästa kompisar, och det var vi två under hela skoltiden. Vi har haft samma sorts humor, inställning, och personlighet.
Då vi blev lite äldre så har fler kommit in i vår kompiskrets, och vi har ett lite större gäng än oss två nu. Vi har dessutom utvecklats lite olika. Humorn är inte den samma, våra värderingar och vad vi tror på är skiljer sig också. Men vi umgås i samma grupp, och pratar med varandra varje dag, samt umgås på helgerna.
Vi har dock aldrig, aldrig parat om något personligt med varandra. Jag har haft jätte mycket ångest, panikattacker, familjeproblem och kriser som jag inte tagit upp med hen, eller med någon. Och hen har inte sagt något åt mig heller, nånsin. Vi har liksom varit kompisar, till och med bästisar i flera åår, men aldrig öppnat upp.

Nåjaa, jag har väl på nå sätt trott att hen inte heller vågat öppna upp sig till någon, eftersom så är fallet för mig. Men hen har blivit bästis med en annan i gänget, och jag har ju länge anat att de pratar om mer än jag får höra.

Har väldigt mycket problem med avundsjuka, och dels därför har detta varit mycket jobbigt, att de blivit så pass bra kompisar. Men jag har också känt att jag har så mycket jag håller inne med, jag har inte kännt mig bekväm i gruppen, har inte vågat vara mig själv, och känt ångest inför sociala möten. Jag har de senaste åren dragit mig undan väldigt mycket, och har aldrig själv frågat om någon vill ses. Men de som är mycket sociala och extroverta har ändå frågat mig, och då har jag oftast inte vågat säga nej, utan umgåtts ändå, fastän det bara tar en massa energi.

Det blev en lång bakgrundshistoria, men det känns som om det är viktigt att jag får fram det. Jag och min bästis genom så många år har alltså gått skilda vägar, men vi sitter fortfarande ihop med hjälp av vårt kompisgäng. Saken är den att jag fick reda på att hens förälder haft cancer, redan länge (!) nu. Vi satt bara och pratade och så började jag fråga saker. Vi gick in på något spår, å så kom det fram att hens förälder har cancer, och att hens ”nya bästis” redan vetat om det.

Jag blev så himla chockad, och kände så dåligt samvete. Ville bara gå ner i jorden. Jag har alltid velat att folk ska våga komma till mig om det är något de funderar över, och har till och med planer på att bli kurator eller coach. Att få höra att min vän inte sagt åt mig att hens förälder har cancer, och har haft det länge - alltså de går typ int att förklara. Jag kände skam att jag varit en så dålig vän, men på samma gång tänker att det är av en anledning (jag har ju dragit mig undan ordentligt). Jag känner mig ändå sviken fast vi inte alls är nära kompisar längre, och det känns så pinsamt.

Jag kunde inte hålla mig för att börja gråta, men vill inte visa det för det känns som att jag inte har någon anledning att vara ledsen då hen sagt att hens förälder har cancer. Men det vattnas i ögonen, och jag har svårt att koncentrera mig på vad hen säger. Skammen och känslorna tar över.

Jag vet inte vad jag skall göra, säga, eller ta mig till. Känner mig så himla dum. Men på samma gång förstår jag ju varför hen inte berättat, eftersom vi inte är lika bra kompisar längre - kanske är vi rentav bara bekanta numera. Men hen har varit en så stor del av mitt liv, vi har så mycket minnen, och jag kommer oberoende av vad som händer alltid bry mig om henne!! Att hen inte sagt något till mig sårade mig, men är jag ens tillåten att känna mig sviken eller ledsen? Jag vet inte? Hjälp? Spricker
Ida klippt

Ungdomsinformatör Ida svarar

29.04.2019

Hej!

Va tråkigt att ni har glidit ifrån varandra, men så är det med vänskapsrelationer ibland. Ni kanske hittar tillbaka till varandra en dag i framtiden. Du nämner att du alltid kommer att bry dig om henne (vilket är fint), så det du kan göra för att visa ditt stöd är att fråga ”hur mår du?” och ”hur mår din förälder?”. Jag tror hon kommer att uppskatta det, eftersom att då kanske hon får känslan av att du bryr dig.

Klandra inte dig själv eller henne över att hon inte berättat. Hon har det tufft nu. En fråga som du kan ställa är att varför hon inte berättat något tidigare, så kanske du får något svar. Det finns inga regler på vem som ska veta det först och när man berättar, det viktiga här nu är att du vet om det och att du kan finnas där för henne.

Ta hand om dig!

Kram, Ida

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Min ”kompis” sa att jag var irriterande hur kan jag dissa eller roasta hen?
Läs mera

Hej!

Min vän kan betee sig otroligt oförutsägbart ibland, t.ex. på vissa kvällar i samtal då jag och mina andra vänner chattar kan han börja argumentera om saker som känns väldigt irrelevanta, saker ...
Läs mera

Hej, min familj har tänkt på att flytta bort till en annan stad och jag är rädd att jag int kommer att hitta nya kompisar i nya skolan. Jag är också rädd att jag kommer att tappa kontakt med mina vänn...
Läs mera

Hej! Jag är orolig för min tidigare bästa vän som jag numera har lite kontakt med. Vi började båda närvårdarstudier men hon hoppa av. Nu i vår blir jag färdig med studierna o funderar på jobb eller fo...
Läs mera