Som rubriken lyder, jag vet inte hur jag ska orka mera. Det är så att jag har haft recidiverande svåra depressioner nu i snart 5 år. Och jag äter medicin men ingenting tycks hjälpa. Jag försöker verkligen mitt yttersta just nu men... Nu bestämde läkaren att jag måste på observationsremiss till Vasa. Sagt och gjort ilfart med ambulans, 24h ständigt övervakade som resulterade i ett LPT som jag nu är under. Jag tycker själv att jag inte riktigt behöver denhär typen av hjälp, men dom säger att jag är oförmögen att fatta det beslutet själv. Nåja, nu har jag ingenting att säga till om. Utan jag får vara här tills vården blir led mig.
Just nu har jag varit här i 13 dagar. 13 långa hemska dagar.
Jag är helt oförmögen att äta och dricka har knappt klarat det och har blivit tvingad att äta och sedan sondmatad då jag verkligen inte kunnat äta.
Sedan har depressionen gjort så att jag inte klarar av att ta hand om mig själv. Jag orkar inte duscha eller ens städa upp mig med nå finare kläder. Utan har hemma gått i pyjamas och oduschad allt för länge. Även inte orkat borsta håret eller tänderna. Här då har dom gjort upp ett schema att jag måste gå i duschen var tredje dag och även ha en vårdare med mig som hjälper mig när orken tryter. Och det känns pinsamt att någon ska behöva duscha mig eller titta på mig när jag är 18 år.
Har även somatiska symtom och där bl a magen är helt i obalans. Och ja inte ens på toaletten får jag vara själv, utan dörren ska hållas öppen och i detta fall går det inte då jag inte har en egen toa och toan är i korridoren så eftersom det då inte går att någon står och kikar in eller står bakom dörren. Så måste en vårdare vara med mig inne på wc och stå och stirra på mig där. Jag har bråkat väldigt mycket om det här för det känns inte alls bra och känns kränkande av mitt privata. Men dom säger att nu är det inte du som bestämmer utan vi...
Har haft jätte svårt att acceptera dethär men även det fakto att jag nu åter är sjuk och att jag behöver otaliga mediciner som jag inte tycker hjälper ett dugg utan jag blir helt håglös och dimmig av dem. Har haft jätte svårt att ta mediciner också förrän jag blev inlagd. Men nu är hela den situationen också stökig. Jag försöker komma undan, ibland ungefär 2 gånger har dom lyckats övertala mig att ta dom. Men majoriteten av gångerna har jag blivit tvingad att ta dom och då som injektion och att folk har hållit fast mig. Och dethär att jag bara vill sova, sova sova sova jag är så fruktansvärt trött så trött så trött att jag verkligen inte har energi med någonting. Minsta lilla ansträngning som tex. Lyfta shanpoflaskan och schamponera håret gör att jag får sätta mig ner och blunda jag blir så trött av obetydliga saker och det är fruktansvärt frustrerande. Och nej man får inte sova på dagen, jag fårninte lägga mig och sova för att nattsömnen blir rubbad vilket den är från förr. Så en vårdare är med mig på dagen och håller mig 24h/dygn upptagen med annat förutom när jag ska sova, då är det injektion och godnatt och en som sitter på en stol bredvid min säng.
Jag känner mig totalt maktlös inför min situation och jag är helt rädd att jag inte ska orka mera. Har sådan dödsångest och sådana problem med att behöva sitta inlåst här och vara övervakad 24/7 samt behöva hjälp med ALLT.
VAD KAN MAN ENS GÖRA I EN SÅNHÄR SITUATION? Prata, men då inte orden finns, jag skriver dagbok och vårdarna läser. Men att diskutera nej jag låser mig totalt, orden finns inte, eller dom finns men jag orkar inte prata.
Finns det något man kan göra, för att försöka minska symtomen själv? Alltså själv på så sätt att vad kan man göra själv för att bli bättre. Ta emot hjälp och medicin ja men då det inte hjälper, vad gör man då???? ...
UngInfo svarar
Hej på dig,
jag förstår på det du skriver att du har haft väldigt tunga tider både bakom dig och också har det just nu. Grav depression är verkligen hårt och det du beskriver här visar att det lett till en nästan total apati, en oförmåga att ta hand om dig själv.
Jag antar att de som arbetar inom din vård är oroliga att du ska göra illa dig själv, eftersom du mår så illa psykiskt. Det kanske inte verkar så, men de vill skydda dig från dig själv för de vill att du ska klara dig igenom det här. Förstås känns det kränkande, det förstår jag verkligen, att man inte ens får gå på toaletten själv utan att någon övervakar. Men det kommer inte alltid vara såhär.
Tyvärr vet jag inte desto mera om de utredningar som gjorts och på vad de baserar din vård och om du har tidigare försökt skada sig eller ta ditt liv. Men jag tänker mig att de verkligen vill hjälpa och stöda dig så gott de kan. Ibland kan sådant som just nu känns förfärligt och till och med elakt, senare visa sig vara något som man faktiskt är tacksam för att gjordes för en. Man kan lite jämföra det med då föräldrar sätter upp strikta gränser, saker man inte får göra och man blir frustrerad och kanske helt rasande, men när man blir lite äldre märker man att de gjorde det för ens bästa och att det faktiskt ledde till något gott och ett bättre liv i längden.
Jag tycker det är fint att du skriver hit och att du skriver dagbok, så orden finns men inte i ljud. Det är okej. Det att du låser dig i diskussion och att du inte orkar prata, är förståeligt i din situation. Du är så slut och trött på allt. Men orden finns, så fortsätt skriva, det kan hjälpa dig i ditt mående. Och när du känner att du ens kan säga något, så gör det. Försök att sakta närma dig att orka prata, men du behöver inte pressa det och skynda. Skriv tills du sakta känner dig mer bekväm att prata.
Det du också kan göra, är som du säger, ta emot den stöd och hjälp du får, samt de mediciner du får. Ibland tar det länge, men inom vården måste man ofta prova sig fram tills man hittar det som passar just dig så försök trots allt ha tålamod. Försök hitta de små små saker som får dig att känna dig ens okej, eller något smått som ger dig välbehag. Det kan vara något så enkelt som en mjuk kudde eller ett varmt täcke och fokusera på det som känns skönt. Eller ett ljud, en doft, en smak eller en känsla. Om du vill kan du skriva ner de små saker du kommer på och hur det får dig att känna. Sakta kan man börja hitta fler, och något som ger hopp.
Så här via text är det här det jag kan hjälpa dig med just nu. Försök lita på de som stöder dig i din närhet, det kan ta lite tid, men de försöker hitta just din väg till förbättring. Med små försiktiga steg börjar du snart märka en förändring.
Helena
Psykolog
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar