min pappa

Hejsan!

Ursäkta att du har fått vänta på svar, vi hade mycket på gång här vid Decibel förra veckan. :/ Hoppas du ändå hittar tillbaka till din fråga och ser svaret!

Tack så mycket för din fråga. Det låter som att din pappa kan vara rätt hård i ton mot dig ibland, och att du inte mår så bra av det. Ledsen att höra att det är så just nu. Jag tror ju att din pappa försöker sitt bästa för att vara en bra förälder åt dig, och bryr sig väldigt mycket om dig, men ibland inte riktigt vet hur han ska visa det på rätt sätt och sätta regler på ett bra vis. Kanske har han lite svårt att acceptera det att du just nu håller på att växa upp, du går från att vara ett barn till en tonåring, blir mer och mer självständig, och behöver snart inte dina föräldrar på samma sätt som tidigare. Det skulle kunna förklara varför han inte är likadan med dina yngre syskon. Om du är äldst så är du den första av hans barn som han upplever det här med, att han så småningom måste börja släppa greppet om dig. Jag tror inte att det är du som är "extra problematisk" eller "bara gör fel"!

I mina öron låter det som att han sätter onödigt hårda konsekvenser med saker och ting, exempelvis det där med telefonförbud för att du hade på lampan. Det att konsekvenserna blir så höga när du ”gör nåt fel” gör ju kanske dig osäker också, på vad du vågar prova göra och inte? Kanske kunde du be om mer tydligt utskrivna regler, vad som är okej och inte, och ni kunde diskutera fram de reglerna tillsammans?
Det du skrev i hemliga rutan låter väldigt obehagligt, och jag tycker inte det låter riktigt okej. Jag tror dock inte han på riktigt hade tänkt att du skulle stå där hela natten, men ville kanske låta dig tro det en stund för att skrämma upp dig, vilket jag nog inte tycker är ett bra sätt att demonstrera regler på. Det blir ju väldigt stressande för dig om du känner dig rädd.

Till att börja med så skulle jag rekommendera att du provade prata med din pappa om det du upplever? Du skriver att han ändå är snäll ibland, så kanske du kan försöka att ta upp det någon dag när han verkar vara på ganska bra humör, inte när han är arg. Jag vet inte om dina föräldrar är tillsammans/skilda/båda i ditt liv, men om du har en mamma/styvmamma/annan nära vuxen i ditt liv så kanske du kan ha den personen med dig när du berättar, så du inte måste göra det ensam med din pappa om det känns för jobbigt. Jag tror det kan vara bra för situationen om han i alla fall vet hur du känner dig. Han kanske inte har förstått helt hur den här situationen påverkar dig. Du kan berätta hur det känns för dig exempelvis att han går genom din telefon, och kanske ge förslag på hur han istället kunde göra, exempelvis ställa mera frågor om saker och ting, istället för att ge befallningar om vad du ska göra? Ifall det känns som att du inte riktigt vet hur du ska ta upp saken med ord, så går det också att på förhand skriva ett brev som du kan ge.

Ifall situationen ändå inte blir bättre, så vill jag påminna dig om att det inte är länge kvar tills du är äldre och självständig. Men man önskar ju så klart ändå att man skulle få ha sina föräldrars stöd under tonåren, det kan kännas viktigt då att ha en vuxen att prata med om allt nytt som händer! Jag skulle rekommendera att du också hittar någon annan vuxen som du kan prata med om det som du känner just nu, eller om annat. Exempelvis en kurator, skolpsykolog, bra lärare, kompis förälder eller varför inte en kompis äldre syskon? Du får förstås alltid skriva in en fråga igen hit också om du vill skriva av dig :)

Lycka till, jag hoppas situationen blir bättre snart <3

Kram, Kix