Soppa!

Hej ååh!

Din fråga väcker en massa tankar hos oss och triggar igång våra rådgivningshjärnor - men minns här att när det kommer till relationer, så finns det sällan några rätt och fel svar, utan mest bara personliga åsikter. Vem du än skulle fråga om råd i en sådan här sak skulle de bara kunna ge dig sina egna åsikter (även om många av dem säkert skulle låta lite likadant) baserade på deras egna värderingar, erfarenheter osv. Men bättre att be om råd och få skriva av sig åt en objektiv, oberoende person än att fortsätta på ett spår som man känner att är skadligt för sig själv.

Det är kanske heller inte så dumt att fråga just oss, för även om du är i äldre änden av vår målgrupp, så förändras dessvärre inte alltid mänskligt beteende så mycket med åren, antingen att en individ inte förändras så mycket eller för att grunden för hur mänskligheten oftast är densamma. Ärligt talat skulle en tonåring ha kunnat bete sig på samma sätt som din väninna gör nu - med sin nivå på detaljerna såklart, men med liknande konsekvenser för kompisrelationen.

Det din kompis gör nu är att skuldbelägga sina vänner med att ni inte gör tillräckligt för henne. Då är egentligen frågan - som gäller alla åldrar - vad man egentligen har rätt att kräva av en vän? Din kompis förväntar sig nu att hennes vänner ska orka lyssna på låååånga haranger av problem på problem, ständigt nya problem och ständigt en negativ ton. Visst, klart att hon har problem, alla har vi problem nu och då i livet. Men hon är en vuxen kvinna, hon har ansvar för dem och för sitt liv. Det är bara hon som kan göra något åt problemen, det är definitivt inte på erat ansvar. Visst, man kan kanske gissa att en vän kan visa empati och ge så goda råd man kan, men det är ändå inget man kan kräva av en annan person. Det finns inte i något skriftligt kompisavtal, det är inte direkt som med familjemedlemmar - som ju faktiskt egentligen inte heller är skyldiga att reda upp en annan människas liv eller "bära" hen mentalt. Det är inte obligatoriskt ens hos bästa vänner.

Vi är visserligen alla lite "uppfostrade" med uttryck som att "en äkta vän finns där i vått och torrt, är alltid på ens sida och på hen kan man stöda sig när det stormar" osv osv osv. Vi har alla fått för oss att det är så riktiga vänner beter sig. Och säkert är det så till en viss del - den del som handlar om att av fri vilja göra något för en annan människa. Men det ger en lite förvrängd bild, för relationer fungerar inte om det blir obalans för en längre tid. En av vänskapens främsta grundstenar är ge och ta, alltså att båda ska få något ut av att vara vänner. Samma gäller i kärleksförhållanden, i familjen osv. Nu låter det som att ni ger och hon tar, gång på gång på gång. Är det psykologer du och din andra kompis vill vara i relationen till henne? För det är ju så hon vill ha er nu, som hennes personliga psykologer som ska ta sig tid för henne så fort hon behöver och lägga en stor mängd energi på att hjälpa henne i hennes liv.

Visst, man kan göra det för en vän ett tag, en tid, i ett problem, men sedan tenderar det ganska snabbt att bli obalans i ge och ta, ett slags skuld eller räkning eller vad man nu ska kalla det. Kanske kan man i en del fall eller för en tid känna att man får något av att hjälpa andra, att det är givande eller berikande, att det ger mening i livet eller att man får känna sig betydelsefull, som en god människa till och med. Klart att den känslan gör mycket gott, men viljan att ge och energin att orka göra det någon längre tid... Det tömmer lätt energibrunnen. Och känns orättvist! Till skillnad från en psykolog eller andra hjälpande yrken har man varken lön för det eller utbildning och erfarenhet som gett de rätta verktygen för att riktigt kunna hjälpa en annan människa. Så vi förstår att du och dina vänner tröttnat, tömt era brunnar, såväl på empati som på goda råd. Ni kan inte förväntas ha medlidande med henne i all oändlighet och inte förväntas ha en massa fantastiska råd åt henne - är ni kanske utbildade "hjälpare" så som psykologer? Om hon dessutom "betalar" för empatin och råden genom att skuldbelägga er för att ni inte är tillräckligt goda vänner eftersom ni inte ger henne det hon vill ha - och att hon dessutom har mage att vara elak med er till på köpet??!! Vanligt folkvett säger ju nog att man inte kan vara elak mot någon som försöker hjälpa en?! Vem är det riktigt som inte är en bra vän här, va?

Vete gudarna varför hon blivit allt mer negativ och allt elakare. Kanske är det så enkelt som att negativitet bara föder mera negativitet? Vi har ju lite till mans en tendens att om vi är tyngda av ett problem, så ser vi komplikationer runt omkring oss så mycket lättare som bara mera problem. Kanske blir de större för att vi redan har lite energi, kanske för att vi ställt in oss på motstånd (inbillat eller verkligt)? Och för vissa går det här kanske överstyr, så att de förväntar sig problem och motstånd och ogillande överallt i livet? Som sagt så föder nog negativitet oftast bara mera negativitet, för man blir sur och ledsen och kinkig av negativa tankar och genom att fokusera på problemen. En pessimist ser problem i möjligheterna, en optimist möjligheter i problemen och andra visa ord på området. Eller kanske motgångar i livet visar vad en person egentligen är gjord av? Att sanningen kryper fram då, på gott och ont?

Och slutligen kan problem ofta göra folk väldigt egocentrerade. Till en del är det ju självbevarelsedrift, att man måste lösa sin situation för att överleva, men till en del blir det lätt ett tankemönster som alla inte är medvetna om att de fallit in i. De tänker främst ur sin egen synvinkel och har svårt att förstå om andra uppfattar dem som irriterande, långrandiga, gnälliga eller uppmärksamhetssökande. Säger man till åt dem, så kanske de har sinnesnärvaro och ödmjukhet nog att erkänna sina misstag, se tankemönstret utifrån, be om ursäkt och ändra på sig. Men tyvärr kan den personliga stoltheten lägga käppar i hjulet för det: kanske man inte vill erkänna att man gjort något fel eller kanske man inte kan se att man gjort något fel (eftersom egocentrismen gör en blind för andras liv).

Kanske du och din andra kompis borde säga till åt henne på skarpen innan hon helt förlorar er som vänner? Det känns säkert inte bekvämt och behagligt att påpeka hur fel hon beter sig mot er, och det kommer troligen inte att vara lätt för henne att svälja det. Men har vi månne inte livet igenom lite ansvar för att fortsätta "uppfostra" folk runtomkring oss, säga till när andra går över gränser? Inte bara genom lagar och straff (tex trafiklagar och böter) utan även på mera moraliska och mellanmänskliga plan? Vi vågar kanske säga när någon uttalar sig rasistiskt, men vågar tex alla vuxna stå på sig när deras vänner är elaka mot dem? Så vårt råd är att prata med kompisen om hur det knänns när hon ältar, gnäller, pikar er och är missnöjd med er? Få henne att se saken ur er synvinkel? Klarar hon det, så kanske ni kan rädda relationen. Klarar hon inte det, så är det kanske inte så hälsosamt för er att stanna kvar i den. För omger man sig med negativa människor kanske det i värsta fall smittar, eller hur?

Hoppas att det här hjälpte dig. Minns att det knappast löser eller förbättrar något genom att själv bli negativ, elak eller liknande, utan att situationen förhoppningsvis nog går att få rätsida på igen om det bara finns vilja. Och gör den inte det, så väljer ni kanske att gå skilda vägar. Det är svårt att veta om människors förändringar är tillfälliga pga omständigheter eller om det kan bli som förut igen, men minns att du en gång i tiden blev hennes vän av en orsak.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna