Tonåren, uh.

Hej barn!

Å sötis, klar att du inte måste göra något du inte vill! Det är helt okej att känna så här! Jo, nu låter vi som om vi skulle rabbla värsta klyschorna, men vi ska förklara närmare:

Okej, så mycket händer i tonåren. För vissa tidigare och för vissa senare - vilket beror på så många saker. Tex vem man umgås med (tex alla tonåringar har inte en kusin med körkort). Vilka gener man har. Vilken uppfostran och vilka föräldrar man har. Till och med beroende på hur man ser ut, vilka kläder man har råd att köpa, om man går i en stor eller liten skola...Det är en kombination av allt från när man får bröst till vem man är kär i som gör hur snabbt man utvecklas i puberteten och vad man får utlopp för eller lust med att göra.

Alla måste inte heller gå igenom precis samma steg heller. Om du tex ser på gymnasie-eleverna, så kanske du omedvetet försöker kategorisera dem och sätta in dem i olika fack. "Hon ser ut som om hon sitter hemma och ugglar på kvällarna" "Han ser ut som att han vill dra huvudet fullt varje helg" "Hon ser ut som att hon tror att hon är bättre än alla andra för att hon får medaljer i friidrottstävlingar".... Man glömmer att alla de här människorna gör ett val, eller åtminstone försöker välja. Att det finns en massa där under skalet. Hon som sportar kanske verkligen satsar stenhårt och har rätt till att vara stolt och får bra självförtroende - men kanske hamnar att välja bort kompisarna och festerna, eller har en sträng farsa som "kräver" det av henne, eller egentligen bara låtsas vara stor på sig och gömmer sig bakom sina idrottsprestationer istället. Vi har alla rätt att välja, även om det kan kännas lite svårt när man är tonåring. Grupptrycket tenderar att vara så otroligt hårt då och man får ofta genast "straff" om man inte passar in i mönstret och tex vill göra samma saker som vissa/de flesta tycker att är "rätt" grejer.

Och när man är såld på en viss idé, tex att det är coolt att röka, ha kort klänning eller sitta i baksätet på kusinens bil, så blir det svårt att fatta att någon annan kanske inte vill göra samma sak, sträva efter samma slags upplevelser. Det blir inte lättare av att man är på olika utvecklingsnivå eller har olika prioriteringar eller helt enkelt olika smak på vad som är häftigt - plus grupptryck och allmänna åsikter då. Helst vill man ju också ha sällskap på den väg man slagit in på - och ju fler som håller med om det här vägvalet och gör likadant, desto mer okej och tillåtet blir det att välja den här vägen. Vilket gör att sådana som är övetygade om en viss sak, oavsett om det är en religion eller att supande är coolt., tjatar ganska mycket om det och dömer andra som inte håller med ganska hårt (nörd, mamis, chicken...).

Är två kompisar av olika åsikt kan följande hända:Ibland kan man komma överens ändå och kompromissa, kanske respektera varandra så mycket så man tillåter varandra att tycka olika och ändå tycka om varandra. Ibland kanske man umgås mindre för en tid men sedan mera igen när man vuxit ikapp varandra. Obs med det här menar vi inte att du skulle måsta utvecklas till att börja gilla att festa som hon, det kan lika gärna vara att hon lugnar ner sig. Och ibland växer man ifrån varandra. Vänner kommer och går under livet och det är sällan man hänger med samma typ i slutet av högstadiet som man hängde med i sandlådan. För det händer rätt ofta att man börjar utvecklas åt olika håll, glider ifrån varandra, får olika intressen, börjar hänga med nya människor som har mera gemensamma intressen, omformas av olika upplevelser (allt från utlandsresor till trauman)... Ofta tar vänskap slut helt enkelt bara genom att rinna ut i sanden, för att man inte riktigt vågar lägga korten på borden och tex säga att man inte gillar kompisens inställning till bu eller bä. Andra gånger så kan man som sagt respektera att man har olika åsikter. HÄR handlar kanske också om mognad och utveckling. Att inse att andra tycker annorlunda och ta hänsyn till det är alltså möjligt, men krävs nog att man diskuterar det hela - men då kan det också hända att hon hittar någon kompis att dela allt det "häftiga" med.

Slutligen så är det en naturlig utvecklingspsykologisk fas av tonåren att streta emot och önska att man aldrig skulle behöva växa upp. De flesta upplever nog en släng av det. Att vara "barn" är tryggt, bekant, kravfritt och det är man bra på. Alla vill inte alls rusa fram mot vuxenlivet. Så småningom hittar även den mest inbitna soffråttan ett sätt att utvecklas - antingen så skapar hon en livsstil där det är okej att sitta hemma på lördagskvällen eller så förändras hon också och tycker en vacker dag att fest är kul. Eller något tredje alternativ. Alla måste inte supa, bära kort kjol och trivas i en traktorhytt. Du måste inte göra de här sakerna om du inte vill. Och du ska basolut inte tvinga dig själv till det, för då gör du bara våld på dig själv och din integritet (hur mycket du respekterar dig själv). Ingen annan kan heller tvinga dig - tex tvinga in en tobak mellan dina läppar. DU VÄLJER!!! Så stå på dig! Fattar inte din kompis ... så är hon kanske inte en så bra kompis för just dig. Tyvärr.

Låt dig själv få ta den tid du tar på dig att utvecklas till det du själv vill bli. Du är inte ensam om att inte vilja härja varje helg, det finns garanterat andra som tycker som du som du kan få vara "omogen och barnslig" med i godan ro ett tag till med :) <3

Stoooor kraaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lina