Långvarig ätstörning

20.06.2020
Hej!
Jag har i många år haft ätstörningar, är svårt att säga när exakt jag blev sjuk men för ungefär nio år sedan. Min ätstörning har sett ut på olika sätt, men då det var som värst blev jag diagnostiserad med bulimi och spydde ibland upp till flera gånger om dagen. Nu har jag dock kommit ut ur detta beteende sedan några år tillbaka. Jag har fått vård på flera olika ställen och verkligen upplevt att det varit till hjälp, men nu är det några år sedan min regelbundna vårdkontakt tog slut och jag har varit tvungen att främst klara mig på egen hand. Jag har alltid varit normalviktig, även då jag var som sjukast. Detta har också bidragit till att jag skämts extra mycket över min sjukdom då jag inte "ser sjuk ut". Studerar och har även sökt hjälp via studenthälsovården, men kände att de personer jag mötte inte hade någon förståelse för ätstörningar och att jag inte fick någon hjälp där.

Jag stötte på begreppet "quasi recovery" för ett tag sedan och kände verkligen igen mig i det som beskrevs. Jag har länge funderat på vad som riktigt är "fel" med mig, då jag för det mesta äter regelbundet (ca 5 ggr om dagen) och ganska så mångsidigt. Jag äter nästan varje vecka något som känns jobbigt, s k "ohälsosamt", för att utmana mig själv, men klarar verkligen inte av att äta vad som helst när som helst. Mitt ätande är väldigt inrutat och jag vet inte ens hur man ska göra för att släppa kontrollen över ätandet, vet inte egentligen ens vad det innebär då jag i så många år hållit koll på precis allt jag äter. Kan liksom inte komma ifrån det. Får lätt ångest över mat och tränar ganska mycket - trots att jag älskar idrott vet jag också att det inte är endast därför jag tränar. Försöker så att säga leva överdrivet hälsosamt, vilket jag tror är något som min bulimi övergått till efter att jag kom ifrån att spy. Tänker hela tiden att det här kanske är nåt som "växer ifrån mig", men har börjat märka att det inte alls blir bättre, utan är ständigt fast i min överdrivet "hälsosamma" livsstil.

Känns ändå som att jag inte längre är tillräckligt sjuk för att få vård och vet inte riktigt heller vad jag skulle göra. Kommunalt känns det väldigt komplicerat och privat är ganska så dyrt (har erfarenhet av båda). Är lite rädd för att ens försöka ta mig ur min nuvarande livsstil, för rädslan för att bli tjock finns hela tiden i mitt huvud. Fick nyligen en kommentar av en nära person som sa att hen tycker att jag gått ner i vikt, vilket gjorde mig jätteglad trots att jag vet att det inte är bra att tänka så. Tycker själv att jag ser tjock ut även fast jag vet att jag egentligen är normalviktig. Skulle vilja bli 100% frisk, men är samtidigt rädd för att bli tjock och tror jag därför inte vågar utmana mig mer än jag gjort de senaste åren. Känns som att ätstörningen har funnits med mig så länge så jag vet inte ens vem jag är utan den, tanken på att inte ha den med mig känns nästan skrämmande fastän jag tycker det här är väldigt tungt. Ätandet begränsar mitt liv och påverkar vad jag gör, har väldigt många regler gällande mat och träning och kan undvika vissa grejer om jag vet att man borde äta där. Tänker ibland att jag bara inbillar mig att jag ens är sjuk, att det är helt normalt att tänka och känna så här, att jag inte längre är sjuk då jag kommit bort från bulimin. Vet bara inte riktigt vad jag ska göra, för har fått så mycket hjälp och förstår inte varför jag inte bara kan bli helt och hållit fri från allt det här. Hoppas hela tiden att jag på egen hand ska ta mig ur allt det här, men vet inte om det lyckas. Tankar om ätstörningar
luckan

UngInfo svarar

23.06.2020

Hej!

Det låter som att du har bra insikt i ditt mående, och det gläder mig 
att läsa att du medvetet strävar efter att äta regelbundet, och också 
utmana dig själv. Samtidigt känns det tydligt att din vardag 
fortfarande påverkas av ätstörningstankar, och det är viktigt att du 
får hjälp med det. Som du säkert vet är vikten ingen mätare på hur 
allvarlig ätstörning man har, eller om man är i behov av vård. De 
allra flesta som lider av en ätstörning har normal vikt, så du är inte 
ensam om dina tankar.

Du nämnde att du har fått vård både kommunalt och privat. Då kanske du 
också är bekant med vårt Livslust-projekt på Ätstörningscentrum och 
kostnadsfria besök? Det jag tänker kunde vara idealt för dig skulle 
vara att ansöka om FPA:s rehabiliterande psykoterapi. Det kräver dock 
besök hos psykiater, men om terapin beviljas, bekostar FPA största 
delen av terapikostnaderna. Det skulle vara mycket bra att få bearbeta 
sina tankar i lugn och ro, och öva sig i att komma in i nya tanke- och 
handlingsmönster. Här finns mer information om FPA:s rehabiliterande 
psykoterapi:  https://www.kela.fi/web/sv/reh abiliterande-psykoterapi

Man behöver både tid och stöd i bearbetning av tankemönster. 
Ätstörningstankarna försvinner sällan av sig själv, eftersom vi 
människor ofta fastnar vid vissa bekanta tanke- och handlingsmönster, 
även om vi vet att de inte är bra för oss. Därför är det oftast 
nödvändigt att ha en professionell att bolla sina tankar med och komma 
vidare. Har du någon anhörig som kunde hjälpa dig reda ut möjligheten 
att ordna vård?

Det går att bli helt frisk från sin ätstörning, och det är ingen skam 
i att man oftast behöver hjälp och stöd i slutförande av den 
processen. Sköt om dig!

<3: Ira

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hejsan, jag kan inte fatta vad det beror på att akne(jag menar de gula finnarna ) bara växer i ansiktet fast jag äter gudis nästan alldrig, jag dricker inte mjölk, jag dricker te utan socker och jag f...
Läs mera

Jag ska försöka lära mig jogga. Jag har riktigt dålig kondition och kan knappast jogga ens en kilometer. Men jag har fått något ryck nu och sku vila börja öva på att springa. Tanken är att jag ska var...
Läs mera

Varför får/har jag så mycket stretch marks fast jag inte går upp i vikt eller växer på längden mera? Hur kan jag få bort dom?
Läs mera

Kk

Var kan man hitta en knull kompis?
Läs mera