Mobbning???

09.06.2018
Hej! Jag har presic gått ut 8:an. Två flickor i min klass är jättedumma mot mig och dem talar skit om mig när de är med varandra och bakom min rygg... Är detta mobbning? Vad ska jag göra?? Jag känner att jag inte klarar av att börja i 9:an med dem... De två och jag har varit bästa vänner... Och nu kommer jag inte ha någon att vara med i skolan när jag börjar 9:an.... Snälla hjälp mig ligger bara och tänker på detta varje kväll.... Mvh en 15-årig tjej. Mobbning
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

12.06.2018

Hej Mobbning!

Äsch, vännen, att de är elaka med dig nu. Jag är ledsen att du varit tvungen att gå igenom det. Och att det - om nu inget skett sedan du skrev in till oss - ännu fortsätter och du känner dig rådvill och maktlös.

Jag förstår absolut att du inte vill börja i 9:an med dem. Det som är obehagligt vill man ju undvika så mycket det bara går, helst inte ens påminnas om att det obehagliga funnits överhuvudtaget. Det obehagliga är man ju dessutom rädd att ska komma tillbaka och bli mycket värre än vad det var. Det är lätt att man tänker så när man är rädd. Rädd för att utsättas för obehagliga saker alltså.

Rädsla är en knepig känsla, för den i sig brukar göra det man är rädd för så mycket värre, det förstorar och förstärker tex farhågorna om vad som skulle kunna hända. Du har säkert målat upp skräckscenarion redan om hur de skulle bli värre i höst, vad allt hemskt de skulle kunna göra osv. Du funderar säkert vad de gör redan i sommar, hur de fortsätter tala skit om dig osv? Och den här rädslan kan bli förlamande. Om man inte kan gömma sig kanske man fryser till istället. Gör ingenting alls. Och det betyder ju att man glömmer allt som man skulle kunna göra. Man glömmer hur stark man är i helt andra situationer. Glömmer att man tycker om sig själv och vet att man är värdefull och inte alls värd att bli behandlad illa.

Jag förstår även att du är rädd för att bli ensam. Det kanske går ännu på sommarlovet, när alla annars också är spridda på olika semesterresor och sommarstugor osv. Men sedan när skolan börjar igen kan det bli supertydligt om man inte har någon att vara med. Det är mångas största skräck, att inte ha någon att direkt och automatiskt sätta sig bredvid på bänken utanför klassen, göra grupparbeten med, äta tillsammans med.

Slutligen förstår jag att du är ledsen över att ha mist dem. De var dina bästa vänner och nu känner du inte bara avsaknaden av dem, tomrummet, utan även att de svek dig. De, som borde ha varit dina närmaste och lojalaste, har vänt sig emot dig. Det är väldigt smärtsamt att bli sviken på det viset. Det innebär också sorg och ilska och hämndbegär och en massa andra komplicerade, negativa känslor.

Så, vad ska du göra då? De enkla svaren, de som vuxna oftast kläcker ur sig först, är såklart att prata med flickorna och säga som det är, att du känner dig mobbad av dem och vill att de ska sluta. Och i princip är det ju sant, du borde prata med dem, även om det känns både svårt, skrämmande, förnedrande och smärtsamt. Men vet du, ibland är det just det svåra man måste göra för att antingen lösa situationen och bli vänner igen eller avsluta relationen eller gå vidare. På något vis måste du lägga ner foten och säga att nä, det här är inte okej! De beter sig skit och det är inte rätt. De har ingen rätt att behandla någon så här, inte fastän du skulle ha mördat någon. Det är ingen ursäkt för att bete sig som bitchar.

Och sedan innebär det att du sätter ner foten en annan sak: att du vet att du är värdefull. Du är inte värd att behandlas så här. Så fastän det skulle vara obehagligt som tusan att säga ifrån, så kan du känna styrkan och stoltheten och självrespekten sedan av att du faktiskt sade ifrån. Du lät dem inte forsätta, du lät dem inte trampa på dig, du lät dem inte förminska dig inför andra. Du stod på dig - för din skull. Även om ni aldrig skulle säga ett ord till åt varandra, så skulle du veta med dig själv att det i alla fall inte var ditt fel. Det är inte dig det är fel på! Och fastän de anser att de behandlar dig skit för att du gjort något fel eller är något fel, så betyder det inte att de har rätt att behandla dig skit. Det gör dem till dåliga människor. Och ingen vill väl vara en dålig människa?

Se, troligen har de en orsak till varför de beter sig så här mot dig, men den behöver nödvändigtvis inte ha ett dugg med dig som person att göra. Du behöver alltså inte ha gjort något tokigt eller vara fel på något vis för att de ska börja tala skit om dig. Det kan finnas helt andra orsaker under. Ett exempel är tex att en av dem känner sig osäker, otrygg och har svag självkänsla när det kommer till kompisar. Hon kan vara rädd att bli övergiven, att inte duga, så då försöker hon dels binda den ena mera till sig och puffa ut någon annan som liksom kan fungera som en "fiende". Fienden får då rollen att visa hurudan någon dålig är - jämfört med henne alltså, som då kan känna sig mera rätt. Då kan hon känna sig bättre.

Fienden fungerar då även som en förstärkning i vi-mot-dem, alltså vi-mot-henne. Då blir vi:et, alltså samhörigheten, grupptillhörigheten, starkare och det är så många folkgrupper tänker. Tex rasister håller ofta ihop av rädsla inför det okända, som blir "de" (tex mörkhyade, som då blir "fel") och "vi" (blir de som är "rätt" tex ljushyade). Förstod du alls det där? Nåmen, det är ändå grunden till uttrycket att tre tjejer inte kan leka tillsammans. Den ena vill ha en av dem för sig själv. Hon vill att den ena kompisen ska skatta henne högre, tycka mer om henne, välja henne först. Helt enkelt för att hon vill ha känslan av att vara någons first choise. Det här kan faktiskt utvecklas efter ett tag också, alltså att man först har kunnat leka bra tre tillsammans, men vartefter man utvecklas och upplever tonårstidens alla krav osv, så kan det förändras. Man kan alltså få sämre självkänsla och i och med det bli mer desperat, hålla hårdare i vissa vänner. Och som sagt, det stärker samhörigheten att tala skit om andra.

Att tala skit om någon kan dessutom vara lite beroendeframkallande. När man en gång börjat så kan det vara otroligt lätt att fortsätta och det kan bli värre och värre ganska snabbt, eskalera. Kritiken och det negativa liksom ynglar av sig jättesnabbt och snart kan man märka att man säger och gör saker som man aldrig trodde att man skulle vara kapabel till! Som om man skulle ha blivit ett monster utan att man märkte hur det gick till, hur det blev så här illa. Då kan folk reagera på olika vis. Vissa hittar då tusen orsaker, både riktiga och påhittade, som liksom ursäktar beteende. Egentligen alltså skylla på offret eller omständigheterna; att offret är skit, har gjort fel osv. Andra igen blir chockade över sitt eget beteende, men både skäms och är alldeles för stolta för att kunna be om förlåtelse. Då brukar skitsnackandet bara sluta av sig själv, men det dåliga samvetet gör att de undviker den de talat skit om. Ibland går det så att den ena är den som driver skitpratandet medan den andra bara hänger med, håller med, inte säger emot, kanske försöker impa genom att själv hitta på elakheter. Det kan göra att även hon till slut lämnar den dominanta, för risken finns ju att den dominanta vänder sig emot henne också och behandlar henne lika illa. Eller så vågar hon inte vända den dominanta ryggen, för då kanske hon får en kniv i den istället (för kniven du nu fått i ryggen visar ju vad den här dominanta kompisen är kapabel till att göra om hon ogillar en).

Så om du pratar med dem (eller skickar åt dem eller vad du väljer att göra), så är det inte säkert att de genast visar sig ångerfulla och ber om ursäkt och säger hur mycket de egentligen tycker om dig. De borde göra så, det är det mogna och empatiska och moraliskt rätta. Man borde be om ursäkt när man gjort fel, det lärde vi oss alla i sandlådan på dagis. Men tyvärr kan vissa ändå vara för stolta för att be om förlåtelse, eller för osäkra och svaga (för ber du om förlåtelse bedger du ju att du gjort något fel och vissas självkänsla är inte stark nog för det). Bara enkel envishet och tjurskallighet kan också göra att vissa inte kan erkänna att de gjort något fel. Dåligt samvete brukar också göra att vissa blir arga istället och försvarar sig med näbbar och klor.

Men igen. Jag tvivlar på att de slutar helt av sig själva. Däremot finns det en chans att den ena ångrar sig och kommer tillbaka till dig nu under sommaren med svansen mellan benen. Men den chansen går inte att lita på, tex pga ovan nämnda orsaker. Så det vore ändå bäst att prata med dem. Det är helt enkelt en av de här grejerna man måste lära sig i livet, att konfrontera de som behandlar en illa. Det går ju inte riktigt att be morsan ringa deras morsor längre i er ålder. Och ja, det är otroligt obehagligt och skrämmande, men det är den enda chansen du har att lösa er situation. Genom att säga till. Du kan välja att göra det med vänlig röst, utan direkta beskyllningar, berätta mer hur det känns när de vänder sig ifrån dig, säga att du gärna skulle vilja kunna lita på dem och ha dem som goda vänner. För är du arg, anklagande, skrikande och gråtande, så är det mer sannolikt att de själva går i försvarsställning, skyller på dig, blir ännu elakare osv tex pga dåligt samvete. Men håller du dig lugn, inte koncentrerar dig på saker och detaljer och vem som sagt exakt vad, utan mera på hur det känns för dig, så är chansen större att de ska ta det på allvar, verkligen tänka över hur de är mot dig och kanske vilja bli sams och försöka på nytt.

Oavsett hur det går, och framförallt om er relation inte går att reparera, så betyder det här inte att du kommer att vara ensam för evigt. Det finns tex andra tjejer i er klass eller i din årskurs som kanske också känner sig lite ensamma nu i sommar och som skulle bli jätteglad för ett förslag att fara och simma tillsammans eller ut och cykla eller till stan på shopping osv. De här två tjejerna är inte de enda tjejerna i världen, även om det känns så just nu. Kanske du nu bara ställs inför den här livsprövningen igen att skaffa vänner. Du kanske inte behövt göra det sedan dagis, eller sedan början av 7:an, men du vet att du kan! Dessutom kan det här vara en blessing in disguise; ibland växer man ifrån kompisar. Man utvecklas åt olika håll och har inte längre lika mycket gemensamt. Och då är det ofta som om livet skulle ha tänkt ut nya kompisar åt en, nya människor som fyller de behov av vänskap man har nuförtiden. De kanske dessutom är "bättre" för en själv, tex sådana som man inte på något plan för all framtid ändå kommer att tvivla på att inte hugger en i ryggen igen. Kanske du egentligen inte vill umgås med sådana som gillar att tala skit om folk bakom folks ryggar?

Så modigt bara! Du är stark och du är bra och du är värdefull, så LÅT dig åtminstone inte brytas ner. Det finns en hel värld där ute för dig, så mycket större än de här två (ursäkta på förhand) bitcharna. Du må älska dem på något plan, men nu just beter de sig som bitchar och mobbare och jag håller tummar och tår att de kommer på bättre tankar.

Stoooor kraaaam, Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej!
Jag är en 14-årig tjej som har ett problem. Min bästa kompis har börjat ljuga JÄTTEMYCKET OM ALLT HELA TIDEN. Och det märks alltså jag fattar när hon ljuger och ibland frågar jag lite försiktigt...
Läs mera

Hur kan jag hjälpa en självmordsbenägen vän?
Läs mera

Hej.. Tror jag gör så att jag går rakt på sak..
En av mina absolut bästa kompisar går igenom nån typ av krissituation. Mer info i hemliga rutan.
(Och, ja, jag vet att det står att man inte ska lägga h...
Läs mera

Hej,
Har på senaste haft jätte svårt med att jag tycker jag pratar för mycket. Jag är jätte rädd att köra över andra och prata för mycket. Har någongång frågat personer om de tycker jag pratar för myc...
Läs mera