Existentiell kris typ

Hej Filosof!

Först, vännen, så har jag tröst att komma med: Du behöver inte veta ännu! Du kanske aldrig behöver veta, framförallt inte med 100% säkerhet, men det jag menar är något annat. Se, som jag tolkar det, så befinner du dig i ett helt vanligt utvecklingsskede på din väg från barn till vuxen. Det är helt normalt att börja fundera på vad man själv vill tro på. Det kan gälla allt från religion, ideologi, politik, filosofi, världsbild, levnadssätt eller värdegrund till speciella människor eller grupper av människor. Det här är nämligen viktigt för identitetsutvecklingen, tanken är att DU ska välja vad du anser om världen omkring dig. Många, de flesta faktiskt, så satsar inte så mycket tid och energi på det här, utan "köper" exempelvis föräldrarnas eller närsamhällets åsikter, värderingar, attityder, etik och moral. För inte så länge sedan var det mer eller mindre självklart att man skulle ärva den religion osv som föräldrarna hade, och det kunde mycket väl hända att man inte ens hade något val, alltså att man blev förskjuten, förföljd och till och med dödad om man uttryckte några som helst andra åsikter än de giltiga i det samhället.

Men idag har vi ett otroligt brett utbud av livsstilar, åsikter, kulturer, religioner osv, på en handlängds avstånd (smarttelefonen). Du har kanske märkt hur olika livsstilsval har blivit allt vanligare, tex att leva ekologiskt och minimalistiskt, eller 50-talsstuket på klädmodet, eller att tatuera sig? Allt det förekommer i betydligt större utsträckning hos ungdomar och unga vuxna - just för att de söker efter sig själva, håller på att formar sin identitet. Och frågar du tex en medelålders person idag, så berättar hen troligen om hur hen prövade på någon viss stil, någon viss ideologi eller subkultur när hen var ung, tex att vara hårdrockare eller punkare, ambitiös idrottare på landskapsnivå eller till och med nazist. Vissa kanske fastnade i den, vissa kanske ännu delar tex musiksmak eller åsikter med gruppen hen tillhörde i ungdomen, men de flesta har ändå återgått till något slags "normalösterbottning" här. Men många av oss hade åtminstone någon släng av "religiösa grubblerier" iblandade i vår teenage angst.

Det som också lockar unga att försöka hitta en stil, en ideologi eller på något vis en grupp eller kultur att tillhöra är bland annat tillhörigheten till andra. Det finns nämligen en slags drivkraft hos unga att ge sig ut i världen och hitta nya människor och sammanhang att känna gemenskap med. Samtidigt brukar en vanlig motreaktion vara att tycka att föräldrarna, hembyn, människor där, delen av landet, alla attityder osv där är gammaldags, tråkiga, fåniga osv. Det är just för att Moder Natur vill att man ska lämna hemmet (och inte orsaka inavel ;) ). Då är sökandet efter en egen livsåskådning en helt naturlig del av det här.

Slutligen så är många ideologier, politiska inriktningar, subkulturer osv ofta ganska strikta, men de ger ett slags manuskript för hur du ska leva och tänka - till och med hur du ska klä dig och vad du ska lyssna på för musik. De ger ramar och instruktioner, vilket ger trygghet: du får VETA precis hur du ska bete dig. Och det gillar många unga personer, just precis för att man ännu söker sig själv och för att de flesta känner sig så väldigt, väldigt osäkra under den tiden. Det är såklart så mycket enklare om någon/något säger åt dig hur du ska vara.

Nåja, det om det här utvecklingsskedet. Jag kan ju inte vara hundra på att det faktiskt är det du går igenom just nu, men sannolikheten säger att du gör det, precis som de allra flesta av dina jämnåriga runt dig. De kanske bara inte råkar fundera på Gud utan kanske på vilken sorts konditionshöjande sport som är "deras grej" eller vilka klädmärken de ska välja att avsky som ett slags fiende, en motpol till vad de tycker att är bra och rätt.

Men sedan måste jag säga att personligen så förstår jag din längtan efter "meningen med livet". Kanske de flesta av oss äldre kan förstå det, har upplevt det själv. Se, OM det finns en mening med livet, så ger det ju en själv meningsfullhet, man spelar roll. Dessutom kanske det finns någon som bestämmer allt, att det redan finns en väg utstakad - kanske till och med att det egentligen är någon annan som har ansvaret för ens eget liv, typ "Ske Guds vilja" eller "Om Gud vill, så går det väl"? Men åter till meningsfullheten. Det finns vissa grundstenar som skapar känslan av lycka, menar man idag inom tex psykologin i alla fall, och dit hör bla ovan nämnda känsla av att höra till, samhörighet. Att känna att det man gör och är har någon betydelse och att man har ett meningsfullt liv - att man ÄR meningsfull och därmed värdefull - är också avgörande. Det kan kännas mera konkret om man tex gör något som hela samhället för tillfället tycker att är bra, som tex volontärarbete eller att handla närproducerad mat. Det finns tex en forskning på fattiga tonårsmammor och hur det går för dem. Om de började göra frivilligarbete med gamla och sjuka, så blev de snabbt själva lyckligare och det gick betydligt bättre för dem i livet än för jämförelsegruppen. Så kanske det nödvändigtvis inte behöver vara en gud eller högre makt eller annat väsen som gör ditt liv meningsfullt, kanske du kan göra det själv? 

Sedan finns det en filosofi inom det här med universum osv som du skrev om: även om du bara är ett av miljarder sandkorn på det här jordklotet, så betyder det absolut inte att du är betydelselös, meningslös, eftersom redan det att du existerar ger dig mening. Redan bara att du är där, så spelar roll för alla runt dig, du påverkar alla som känner dig och som du möter. Utan dig, så skulle de kanske ha valt ett annat gathörn att gå runt en sekund tidigare, och så skulle deras liv se helt annorlunda från och med det ögonblicket. Så du behöver inte göra ett gigantiskt avtryck på världen, som Trump eller Moder Theresa - eller KAJ på mera regional nivå. Bara det att du finns är som vinddraget av fjärilsvingar i Kina (eller hur det där uttrycket nu löd, att de är början på tsunamin?). Igen, du bara existerar, och redan det är nog. Du är fullt berättigad att vara här, precis som alla andra, eftersom Liv är värdefullt i sig.

Jag ska avsluta för den här gången med lite tröst: jag förstår att du känner dig stressad av det här att inte veta var du hör hemma ideologiskt, men livet är så himla mycket längre än du tror. Under ditt liv kommer du att möta massor med religioner, ideologier, åsikts- och värderingsvärldar osv som du inte ens visste att existerade än. Tex hela det här med att äta "ren" mat är något jag inte hade kunnat föreställa mig att skulle bli en så stor grej, så vem vet vad som är "stort" om 10 år? Sedan kan det ändå hända att du väljer en alldaglig livsåskådning som tex att din familj och dina barn är det viktigaste i livet och att din livsuppgift är att skapa en god grund för dina barn att växa upp från. You never know. Och så kanske det ska vara nu också när vi har valfrihet i en helt annan utsträckning än förrivärlden. Men det blir bra, vännen, du kommer att känna dig trygg igen och säker på din plats i världen, jag lovar!

Kram, Liselott