Okej, till min "fråga". Jag har under de senaste månaderna (sedan oktober/november förra året) fått mer ångest och känt mig mer nedstämd. Allt började med att jag spydde när vi var på roadtrip eftersom jag var så nervös/rädd/stressad eftersom vi skulle till ett stort köpcenter med mycket folk. Jag hade aldrig spytt av den anledningen förut så jag trodde bara att jag kanske var åksjuk... Fast forward till skoldagen efter, jag var då lite osäker och rädd för att åka med skolskjutsen eftersom jag spytt i vår bil dagen innan, men jag kunde distrahera mitt 'mind' med att kolla på telefonen. Dethär blev bara värre och värre för varje dag, jag började må mer och mer illa för varje gång jag blev nervös, stressad eller rädd. Som ni förstår är det ett stort problem. Jag började då spy varje morgon, för att det då kändes som att en tyngd lyftes av mitt bröst. Men efter att ha pratat med kurator osv så kom vi överens om att jag måste sluta spy för att få byggt upp självförtroendet om att jag kunde klara att inte spy av minsta lilla sak. Jag har än idag, 7-8 månader efter detta, fortfarande problem med att jag börjar må jätteilla vid stress. Jag är liksom rädd för att spy framför folk. Jag skulle akut behöva då bort detta eftersom jag snart ska börja i ett nytt gymnasium, och samtidigt börja övningsköra och köra upp till bilkorter, skulle inte vara kul att spy i bilskolans bil och bli underkänd för att man ej klarar av att köra pga "sjukdom". En av anledningarna till att jag känner såhär kan vara att jag under den tiden (runt oktober november förra året) började glida ifrån mina vänner jag fått (jag gick första året i skolan) och kände mig ganska värdelös. Jag försökte att undvika så mycket som möjligt, bara sitta själv på rasterna och faktumet att mina "vänner" inte sa något eller ville ha med mig när de hittade på saker under rasterna gjorde mig ännu mer ledsen. Jag kunde verkligen se skillnad på mig när jag i februari åkte på resa och tvingade mig själv att göra saker som jag aldrig trodde jag skulle klara men som jag ändå klarade, jag var en ny, glad och jättemotiverad person som trodde på sig själv, jag hade inte spytt en enda gång under denna resa då! Efter att ha kommit hem och gått i skolan en vecka kände jag verkligen hur jag sjönk ner till den gamla och illamående jag igen. Jag låter folk trampa på mig för att jag inte vågar stå på mig själv eftersom jag är rädd för vad de ska tycka och tänka om mig. Jag har alltid varit mobbad och utanför så allt det har verkligen brutit ner mig under årens gång. "Det är inte dig det är fel på" brukar jag få höra, men efter att ha flyttat mellan skolor ett flertal gånger och saker upprepas, folk hittar på rykten, folk viskar osv så blir det verklige svårt att tro på det. Jag är livrädd just nu för att jag ska börja i ett nytt gymnasium till hösten, jag vet inte ens om jag vill till gymnasiet, men min familj tycker det vore bäst för mig och det är lite sent att ändra sig nu... Just det, min familj har start avsky mot människor som är veganer/inte äter vissa kött osv och hatar speciellt människor som mår dåligt. Jag har flera gånger överhört samtal mellan min mormor och mamma där dom pratar skit om min moster som pratar med psykolog regelbundet. De pratar ännu mer om min halvmoster som har tagit antidepressiva läkemedel. Allt dethär gör att jag får ännu mer ångest, vad de tycka om mig om de skulle veta? Min mamma har även uttryckt sin avsky mot en av mina bästa vänner som bor ganska långt härifrån som är vegan. Min mamma vill att jag inte ska umgås med henne eftersom hon kan ha "dåligt inflytande" på mig (i princip vill hon inte jag ska upptäcka veganism). Problemet är att jag aldrig gillat kött, och jag skulle gärna bli vegan... Allt bara faller ihop och jag vet inte vad jag ska göra. Allt blir fel och jag har för mycket press. Jag har ingen egen vilja och kastas hit och dit av mina föräldrar. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv ens. Jag har också illamåendet som jag nämnde tidigare när jag ska äta, jag är tydligen osäker vid matbordet då, omedvetet. Jag har pratat med både kurator vid skolan och psykologer/kuratorer på bris.se utan resultat. Jag har ett självskadebeteende var jag skär mig själv, för att få tillbaka någon känsel... Just det, jag har inga känslor utom sorgsenhet kvar. Jag känner mig bara ensam och utelämnad, jag hade min vän som var vegan hit för att sova över men kände ingen glädje, jag kände ingenting alls. Det skrämmer mig. Jag vill kunna skratta och vara glad med min vän. Jag är bara rädd att hon ska överge mig nu eftersom jag inte verkade glad över att ha henne här. Jag får panik över allt. Vad ska jag göra? Jag kan inte ta kontakt med någon psykolog här nu pga mina föräldrar och pga priset för en timmes prat med psykolog. Jag känner att inget kan hjälpa i nuläget. Min äldre bror trycker konstant ner mig också för min vikt (är lite knubbig, är 167cm lång och väger ~70kg) och hånar mig för allt, "äter *mitt namn* aldrig vid bordet?" "Skicka smöret miffo" "Flytta på dig fetto" osv. Jag är fast här i den här röran, förlåt för ett långt och väldigt rörigt meddelande, men jag vet inte vad jag ska göra och känner att ni är mitt sista hopp. Jag vet inte hur länge jag orkar längre....
"Helena"
Psykiatriska sjukskötaren/psykoterapeuten Camilla svarar
Hej på dej!
Det låter som en mycket krånglig situation som du hamnat i. Det att man börjar reagera med kroppen vid stress är faktiskt inte något ovanligt. Jag tänker att det också symboliserar ditt psykiska illmående och det att du ständigt bär på väldigt mycket tunga tankar och inte vågar säga ifrån. Till sist blir det för mycket och då reagerar kroppen. Det som hände på er roadtrip låter ändå som att du fick ett panikångestanfall som även kan ses som en mycket stark stressreaktion och började spy.
Vår hjärna är knasig på det sättet att efter första gången man drabbas av en panikångestattack så registreras allt i minnet. Platsen som man befunnit sig på eller situationen som man befunnit sig i då när det händer får en slags magisk innebörd och hjärnan kopplar ihop detta med symtomen som uppstår i kroppen. Du började spy i en bil på väg till ett ställe med mycket folk. Det kändes säkert både pinsamt och jättehemskt och även nästa dag när du skulle åka skolskjuts så aktiverades minnet av vad som hände föregående dag och genast började kroppen bete som den hade gjort dagen före. Bara av att du tänkte på det! Våra tankar är mycket mäktiga och det kanske du märker av detta exempel.
På motsatt sätt kan du alltså använda dina tankar för att bli fri från dessa kroppsliga besvär som uppstår i samband med att du ska åka bil eller visats bland många människor. Du har redan testat att utsätta dig för saker du var rädd för och märkte att du klarade av det. Det är faktiskt den bästa medicinen och du såg ju att det funkade. Så det tycker jag du ska fortsätta med varje dag.
Den omgivning och de nära relationer du lever i låter inte heller särskilt stödjande och uppmuntrande. Dina närmaste verkar ha fördomar om psykisk ohälsa och veganism. Det är högst troligt på grund av att dom inte vet någonting om dessa saker eller har fått fel information. Det tycker jag inte du skall bry dig alls i utan bara vara ärlig om hur du själv känner. Jag tror nog du har din egen vilja att föra fram egna åsikter på basen av hur du väl du formulerat dina frågor här. Problemet kanske är mera att du inte har någon som lyssnat på dig. Du ska försöka fundera ut hur du bäst skulle kunna få din familj och dina vänner att lyssna.
I Jakbostad finns ungdomsstation Fiilis dit man kan ta kontakt för stödsamtal, de har både Facebook och Instagramsida.
Hälsningar Camilla
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar