Avdelningsvård?

Hej på dig tjejen.

Det är verkligen olidligt tungt att lida av depression och ångest som du gör just nu. Det är vanligt då också med ätstörningar från och till och med börjar eskalera till mer destruktiva tankar. Nu vet jag ju inte förstås hur grav din depression är och för exakt vad du fått din terapi. Men oberoende av mer ingående diagnostik på vad det är du kämpar med, så är det otroligt fint att du har din terapi och håller fast vid den. Jag vet inte nu riktigt hur länge du gått i terapi, men det tar länge innan det har en inverkan och det kan bli som ännu jobbigare då man ganska nyligen börjat då man blir tvungen att möta alla sina svårigheter och utmaningar, och sen ska man dessutom orka arbeta igenom dem. Jag vill bara du ska veta, att det är ett hinder som kommer emot, som man blir tvungen att kämpa igenom förrän det börjar lätta.

Som du själv beskriver tror jag heller inte att det är bra att du är borta från ditt jobb, om det är det som ger dig glädje och stadga. Du är den bästa experten på ditt liv och vad som får dig att må bra och vad som inte gör det.

Jag tycker också du har en bra poäng med det där gällande mediciner, att de inte löser de grundläggande problemen utan hjälper så att säga ytligt hur man mår för tillfället. Men jag måste ändå här poängtera att de kan ha en väldigt stödande effekt då man också bearbetar problemen på andra sätt. De kan ge den nivån av bättre psykisk välmående, så att du helt enkelt orkar bättre lösa de utmaningar du har. Och de kan ibland skuffa en över det allra värsta så man sen kan ta tag i det man behöver ta tag i. Jag tycker precis som du annars, att man inte ska endast ta medicin, för det viktiga är att man själv lär sig att ta sig an livet, sitt mående och det man varit med om samt det man ser framför sig. Men de kan ge den där extra boosten vissa behöver en viss tid.

Ingen kan tvinga dig att ta medicin, men det kan starkt rekommenderas. Utom i riktigt extrema fall då du är till fara för dig själv eller din omgivning då du också kan så att säga bli inlagd. Detta görs dock ofta på väldigt grav bas, så jag ser inte att det skulle kunna hända dig mot din egen vilja. Om du själv är villig att prova på avdelningsvård, om du inte ser någon annan utväg än att skada dig själv är det en lite annan sak. På något sätt får jag ändå den känslan av vad du skriver att det viktigaste nu i din situation skulle vara att försöka satsa ordentligt på din terapi och ser vad den kan föra med sig i ett lite längre perspektiv, och är det så att du bara börjar må sämre, eller inte ser någon förbättring så kan det vara en bra idé att åtminstone ta upp till allvarlig diskussion med din terapeut och/eller läkare om någon form av medicinering tillfälligt kunde vara till hjälp.

I allt detta vill jag också påminna om den otroliga vikten i att för övrigt försöka hitta de små saker som du njuter av i livet (vilket du lite skrev om, och är viktigt att du håller fast vid om det får dig att må bra), håller dig öppen och nära dina vänner och familj, sover tillräckligt, inte belastar dig för mycket och förväntar dig för mycket av dig själv och försöker känna efter vad för små saker som gör dig glad i vardagen.

Jag hoppas detta är till lite hjälp och att du lyckas komma vidare i dina funderingar kring vad som skulle vara den bästa lösningen för just dig. Sköt om dig, lita på dig själv och kom ihåg att prioritera ditt eget mående.

- Psykolog Helena