Bekräftelsebehov

Hej Kalle!

Hm, jo, jag tror jag förstår hur du menar. Och tyvärr tror jag att du är långt ifrån ensam om den här typen av problem, eftersom vi lever i ett så himla prestationsinriktat samhälle. Det handlar nästan uteslutande om vad vi GÖR nuförtiden, inte vem vi ÄR - och framförallt verkar det inte överhuvudtaget vara så att du skulle vara värt alldeles tillräckligt bara genom att existera. Och åt det här hållet har samhället utvecklats några årtionden redan, som en utveckling från tex 70- och 80-talen då materialismen härskade och vi mättes enligt vad vi ägde för prylar, kläder osv. Idag mäts vi alltså mera i vad vi åstadkommer och det märks i allt från att vi betygsätts i skolan till vad folk postar i sina instagramflöden.

I vissa familjer, i vissa gäng, i vissa klasser, i vissa idrottsföreningar osv så kan det här med att det bara är prestationerna som räknas bli värre, det kan liksom smitta av sig i gruppen av människor och bli mer betydelsefullt. Det kan bli den gruppens kultur att mäta sig med varandra genom vad man gör, oavsett om det är hur många fotbollsmål man får in, vilken level man är på i något visst spel, hur många likes ens selfie har fått på insta eller hur många snaps man får om dagen, vad man skaffar sig för utbildning, vilka alla länder man rest till... Det kanske exempelvis inte var så ens föräldrar menade att uppfostra en, men genom att fråga mera efter vad man fick i provet än om det kändes svårt, genom att berömma hur duktig man är på att teckna istället för att diskutera vad man tänkte när man ritade bilden osv, så blir det prestationerna som räknas i familjegruppen. Eller ett annat exempel, så kanske det finns någon eller några i ett kompisgäng som använder en viss idrott och framgången i det för att få bekräftelse och uppmärksamhet, liksom BLI någon jämfört med kompisarna. Kompisarna har kanske redan fått självkänslan hemifrån eller från fotisplanen eller i skolan, men den ena kompisens värdeskala börjar ändå gälla alla, det blir det som räknas för alla.

Så vissa av oss får alltså för oss att det är bara vad vi gör som räknas, prestationerna. När man är duktig på en viss sak, så får man bra självförtroende inom det området. Men skillnaden mellan självförtroende och självkänsla är att självkänslan är lite som ens grundtrygghet, den är mera djupgående och inte lika lätt att rubba. Men självförtroendet kan man tillfälligt rasera på en sekund, för det hänger ihop med det man lyckas eller inte lyckas göra. Tex en fotisspelare med stark självkänsla som missar ett mål kan tillfälligt bli lite led sig själv, men kämpar på, vet i grunden att han nog är en bra spelare och är omtyckt ändå av laget. En fotisspelare med stark självkänsla kanske blir superbesviken på sig själv när han missar målet och blir så förkrossad att resten av matchen skiter sig för honom och dessutom känner att det att laget förlorade matchen är bara hans fel.

Så enligt den här teorin kanske du nog tillfälligt kan ha bra självförtroende, men det svajar lätt, eftersom du kanske inte har en superstark självkänsla bakom? Självkänsla handlar alltså mera om att vara än att göra. Självkänslan kan man dock stärka med tiden, exempelvis genom att inte hacka så hårt på sig själv när det inte går så bra, inte jämföra sig så mycket med andra eller söka bekräftelse av dem, utan fundera mera hur det känns i en själv... Här hittar du flera bra knep på hur du långsamt men säkert kan stärka din självkänsla. Vill du, så kan du dessutom få hjälp med det här av tex kuratorer, terapeuter, psykolger osv, de är superduktiga på just den här sortens "handledning" i att skifta perspektiv, tankesätt och beteendemönster. Man behöver alltså inte må dåligt eller vara sjuk för att få hjälp av sådana, utan det här är just precis vad de kan som bäst.

Det handlar kanske ändå just till stora delar om det att SJÄLV inte längre lägga så mycket värde i prestationerna, utan försöka skifta perspektiv, förstärka andra värderingar och mål och ja, vad som är viktigt i ens liv. Det är svårt att förklara så här på några rader hur det ska kunna gå till, det kommer obönhörligt att låta fattigt och fånigt, men typ i stilen "om du dog imorgon, vad skulle du vara stolt över att du gjort med ditt liv"? Inte är det då till vilken level du kommit i ett spel, utan det du vill minnas är kanske samhörigheten du kände när du spelade med kompisarna? De skulle aldrig heller minnas vilken level du kommit till, utan... ja vad minns de om dig?

Hoppas det här var till någon hjälp. Det går inte över en natt att lära sig tänka om i andra banor, men jag tror ändå att det är vad du behöver göra för att slippa det här problemet.

kram, Liselott