Delusional?

09.06.2018
Hej hur vet man om man är delusional? Eller vad är liksom rätta definitionen? Tror jag är det och även paranoid.
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

13.06.2018

Hej!

Det här var en knepig fråga. Eller snarare, det finns liksom inget kort svar fastän frågan i sig var kort. Men jag ska göra ett försök att förklara, så får du fundera om det stämmer in på dig.

Idag används ordet delusional ganska allmänt även i talspråket här i Österbotten och kan därför betyda lite olika saker beroende på vad personen som använder ordet anser att det betyder och beroende på situation. Men den riktiga översättningen är delusional (adjektiv) = vanföreställningar och delusion (substantiv) = illusion självbedrägeri villfarelse inbillning bländverk vanföreställning. Så i vardagen kan man kanske höra tonåringar som säger att någon är delusional bara för att de tror att Ronaldo är bättre än Messi, eller vuxna som sägeratt någon är delusional om hon på riktigt inbillar sig att hennes karl inte är otrogen trots att han visar alla tecken på det. Men inom psykologin har det alltså betydligt allvarligare betydelser.

På tex Psykologiguiden beskrivs vanföreställningar med "där man ofta upplever sig se tecken och symboler även i helt vardagliga saker. När vanföreställningarna är av paranoid karaktär har man ofta utvecklat en helt egen världsbild, präglad av ondska, makt och komplotter riktade mot den egna personen." "Hallucinationer är sinnesintryck som inte har sin grund i verkligheten, exempelvis röster, som man ibland upplever dikterar vad man ska göra." (https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/psykoser). Vanföreställningar kan man också ha om man är schizofren (https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=schizofreni).

Vanföreställningar är ett vanligt symptom när någon har en psykos, men om de fanns före och efter psykosen är det kanske mera en paranoid personlighetsstörning det kan vara frågan om. Då ska man uppfylla, förutom de vanliga kännetecknen på en personlighetsstörning, minst fyra av de här:

Överdriven känslighet till misslyckanden och tillbakagångar
Tendenser att inte släppa tidigare negativa skeenden, såsom att inte förlåta förolämpningar, skador eller liknande.
Misstänksamma och genomgripande tendenser att förvränga upplevelser genom att uppfatta andras neutrala eller vänliga handlingar som aggressiva eller föraktfulla
En kampfylld och oproportionerlig känsla av personliga rättigheter
Återkommande misstankar utan anledning till att en sexuell eller romantisk partner skulle vara otrogen
Tendenser att känna överdrivna känslor av att individen själv är viktig
Konspirationsteorier både relaterat till personens egna liv men även gällande världen i stort (https://sv.wikipedia.org/wiki/Paranoid_personlighetsst%C3%B6rning)

Det man måste komma ihåg när det gäller allt sådant som olika vanföreställningar och sådant är för det första att folk som har dem faktiskt sällan själv inser att de har dem. De ser alltså inte riktigt helt skillnaden mellan verklighet och vanföreställningar och kan inte förstå hur inte andra kan se samma saker som de gör. De förstår inte alltid att något är tokigt med dem, så varför skulle de då söka hjälp? Just för att de ser saker som ingen annan ser så blir de ofta arga och aggressiva eller besvikkna och drar sig undan när någon visar att de inte tror på dem. Därför misstror de dessutom ofta läkare, psykologer, medicin osv. Risken är att de slutar anförtro sig åt folk och går in i sin egen värld, vilket i värsta fall leder till psykoser. Så redan det att du funderar på ifall du är delucional och paranoid kan i bästa fall visa att nej, det är du inte alls.

Och något ännu viktigare att komma ihåg är att vi alla har lite drag av vanföreställningar, att vi alla liksom ligger någonstans på en skala mellan inte alls och jättemycket. Vi rör oss dessutom på den här skalan under livets gång, så att man vanligtvis är "helt normal" och ibland kanske lite virrigare och inbilsk, tex när man är jättestressad eller har svartsjukemisstankar eller varit utsatt för något trauma.Någon gång är vi alla lite knäppa, men ibland far det över gränsen för någon och då behöver de hjälp.

Vad som är "normalt" och "friskt" är en definitionsfråga. De här kriterierna som jag räknade upp här ovanför är det som gäller just nu inom psykiatrin, man har liksom dragit en gräns någonstans på den där gråskalan och allt över det är onormalt och sjukt. Men normalt ändrar med tiden - det är inte alltför många årtionden sedan som tex kåta kvinnor ansåg vara hysteriska och psykiskt sjuka och behandlades med bad med isbitar i. Och tänk bara på hur älder tiders skrock (bli livrädd att man ska dö bara för att det flög en svart fågel över ens huvud, undvika att gå under stegar för att inte få otur osv) idag kanske skulle räknas som sjukt. Man kan även fundera på och ha åsikter om huruvida sådana som ser spöken, tror på ufon, hör änglar sjunga när någon dör, känner energier, auror och chackror osv är över eller under gränsen till vad som här och nu i Österbotten anses riktigt friskt och normalt.

Skillnaden är kanske ändå att om man är rädd eller känner sig hotad eller förföljd eller övervakad eller kommenderad eller annars upplever det som skrämmande och negativt, så är det inte helt okej längre och då borde man få hjälp. Som sagt, personer med vanföreställningar eller paranoida drag ser det oftast inte själv, men man kan ju se om de lider av dem, och då måste man se till att de får vård. De vanligaste vårdformerna är psykoterapi och medicinering.

Hoppas det här redde ut begreppen lite för dig. Men snälla, var försiktig med att överföra allt på dig själv och aktivt söka eller överdriva de här tendenserna hos dig själv. Som jag sa, så har vi alla lite tendenser till "onormalt" tänkande ibland och framförallt under tonåren kan vi bli ganska uppochnervända redan av vanliga hormoner och teenage angst. Men är du rädd, så snälla berätta för någon, lova det!

Kram, Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.