Deperseiosn

Hej Jagkaninteskrivaminnamnfintellerensstavadeträtt!

Hm, nu vet jag inte om det här kan tolkas som tröst eller beklagande, men troligen kommer du nog att känna dig så där "deprimerad" igen. Eller nu ska vi klargöra lite termer först: du kanske var mer nedstämd än deprimerad. Se, depression är en sjukdom som man insjuknar i och ett av många symptom på det är att det inte går över så lätt. Man kan eventuellt börja misstänka depression först när man varit väldigt, väldigt nedstämd i minst två veckor. Däremot har vi alla vågor med toppar och dalar i livet, precis som vi kan ha i humöret under en vanlig dag. Det kan finnas stunder, dagar eller till och med veckor när det helt enkelt känns mer skit. Det kan bero på något visst som hänt eller som är på gång i livet (även på utomstående saker som lågtryck eller fysiska saker som för lite sömn), men de här vågdalarna kan komma liksom av sig själv också, utan att man kan sätta fingret på exakt varför man är så nere, ledsen, vemodig och nedstämd.

Dessutom - och här kommer en himla-med-ögonen-varning - så har den där förgrymmade Puberteten ofta också sina fingrar med i leken. På grund av bland annat hormonförändringar under utvecklingen, så kan man ha moodswings som räcker längre än några minuter också, igen utan egentlig konkret orsak. Så av dessa anledningar så tror jag nog att du kommer att uppleva samma deppighet igen, flera gånger.

Däremot kan jag inte personligen säga att det skulle vara speciellt njutningsfullt i längden att ha de här sämre perioderna. Tillfälligt kan det säkert kännas skönt på ett märkligt sätt. Det kan vara skönt ibland att riktigt burra ner sig i deppet, tycka synd om sig själv, räkna upp livets oförrätter, uttrycka sina stora mörka känslor på olika vis osv. På samma sätt som man kan "rycka upp sig", så tror ajg att man kan "trycka ner sig" i deppet, liksom söka och frammana det. Men gör man det för mycket och för ofta, så tror jag att det gör mer nytta än skada. Deppigheten kan exempelvis påverka beslut man tagit eller saker man sagt, som man sedan ångrar när det känns bättre igen. Det kan i värsta fall skapa ett mönster att följa i känslor och tankar om man ofta låter sig sjunka ner i deppet, i värsta fall liksom bli ett hjulspår som blir så djupt att man inte slipper upp ur det. En del av ens identitet - och då menar jag inte liksom en kultur, som tex emo, utan att ens egen bild av en själv färgas mörkare än den kanske skulle behöva vara. "Jag är den där som jämt är deppig".

Men tillfälligt kanske vi alla till och med behöver få känna oss nere och deppiga ibland. Vi kan ju inte vara på topp, superlyckliga och jättehejsanglada jämt heller. Saker man burit på behöver få komma ut någon gång, man behöver få vara ledsen också, och man förtjänar att få ha sämre tider. Och som du skriver kan det ha tillfälliga fördelar, som minskad sexlust eller ge kreativ inspiration. Det finns nog en orsak också till att många stora mästerverk, både litterära, musikaliska och andra, har gjorts av någon som varit allt från deppig för tillfället till djupt och långvarigt deprimerade. Men jag tror ändå ingen av dem skulle VILJA vara deprimerade i längden. Det är kanske lite som många droger; det känns bra den första gången/tiden, men redan efter några gånger/månader känns det inte alls bra mer, men då kan det redan vara svårt att slippa ur det. Så visst, skönt och avslappnande, men det är inte alls säkert att det känns så nästa gång. Så knepet blir väl då att hitta sätt att känna skönt och avslappnat utan att det för med sig en massa risker. Det är dock något som vi alla är lite olika med, olika saker funkar för olika människor. Som konstaterats, så är det ingen bra idé att försöka få tillstånd den här känslan på konstgjord väg, som tex genom droger, eftersom det följer betydligt mera skit med i längden än det för gott med sig. Men däremot kanske du skulle hitta tillbaka till den där kreativa känslan genom att se, lyssna på eller läsa ANDRAS verk som de skapat när de varit i den där stämningen du söker? Liksom låna av dem? Pröva iaf att googla eller kolla spotify eller insta - eller till och med fråga din modersmålslärare - efter olika filmer, böcker, album osv som skrivits av - eller om - någon deprimerad. Varför inte vidga dina vyer och pröva tex läsa någon klassisk författare eller gå på en utställning eller se en gammal film? Det finns en hel stor värld där ute av smaker och sorter, och det som verkade dötrist i skolan kanske ändå har Något. Annars skulle de ju inte ha blivit klassiker om de inte skulle ha berört massor av folk?

Så visst, njut av vågdalarna, men stanna inte nere i dem. Livet består av vågor och alla lär en något nytt: du märkte ju själv hur du behöll förmågan att våga prata med andra även när du började känna dig bättre igen?

Kram, Liselott