Föräldrarna är besvikna

Hejsan!

Tack för din fråga. Ledsen att höra att du inte upplever att din och dina föräldrars kommunikation är så bra just nu.

För det första vill jag säga att jag inte tror att det är för att de skulle tycka att du är ett ”dåligt barn” eller nåt sånt som de skriker, utan jag tror att de är oroliga för dig (exempelvis om du kommer hem sent) men själva inte har bättre kommunikationstekniker att ta till än att höja på rösten i såna där situationer. Att skrika kan vara en reflex för många människor när de är oroliga, ledsna eller rädda. 

Ni talar kanske lite olika känslospråk?
De älskar dig och vill ditt bästa men sättet de reagerar på när de är oroliga gör att du inte känner den kärleken och uppskattningen som du skulle vilja ha och behöva för att må bra... och när du inte mår bra, så blir de ännu oroligare, och så blir det en ond cirkel av det hela.

Du håller på att bli växa upp och är inte något litet barn längre, men du behöver ändå känna dina föräldrars stöd - det vill vi alla känna oavsett ålder. Men ur deras perspektiv kan det också kännas läskigt att du inte längre är det lilla barn som de varit vana vid. De kan ha svårt att släppa det greppet om dig - ni är nu på outforskat territorium, där du undersöker din självständighet. När de skriker så tror jag också att det delvist kan vara deras egen rädsla för att misslyckas som föräldrar som kommer ut, att de kanske också känner sig otillräckliga när DE inte ”kan få dig” att komma hem i tid och sånt. Vilket får DIG att känna dig otillräcklig. Och så går det runt och runt på det viset.

Jag kan själv relatera till din fråga. Jag är det äldsta syskonet i min familj, och mina föräldrar hade nog mycket svårare att veta vad de kunde låta mig göra och inte jämfört med mina syskon, för de hade inte ”övat” tonåren med något barn innan. Jag är också deras enda dotter, vilket kan ha bidragit till det. Jag skrek ganska mycket åt min mamma, eftersom jag inte förstod att de la regler för att de brydde sig. Jag upplevde mest att de inte förstod mig. Men idag har vi nog en riktigt bra relation till varandra! Så det går absolut att fixa, och jag tror och hoppas att ni också kommer kunna hitta tillit till varandra igen.

Kanske är det så också att när du upplever att de inte är ”nöjda” med dig, så börjar du bryta fler regler för att du upplever att det ändå inte spelar nån roll vad du gör för att du ändå inte är tillräcklig? Det här är dock inte sant, om vi utgår från det jag skrev innan om att det ökar deras känsla av oro = att de börjar skrika mera. Jag tror det skulle vara bra om ni istället kunde diskutera vilka regler det är som gäller och varför. Men diskutera dem någon neutral gång, inte när de redan är upprörda. Jag tror det kunde öka deras tillit till dig om det är du som tar upp det, eftersom det visar att du tar regler på allvar - men vill vara med när ni bestämmer om dem! Försök att under tiden följa de regler som finns, för att visa att det nog går att lita på dig. Föräldrar går sällan med på att töja på gränserna medan de känner att de gränser som nu finns inte hålls.
Samtidigt tycker jag också att du kan säga att du önskar att ni kunde prata om såna saker mera, men att du inte vågar ta upp det för att du är rädd att du ska bli skriken åt. Berätta gärna för dina föräldrar att du mår dåligt av att de skriker åt dig, och att du vill ni ska kunna prata om saker på ett annat sätt, eftersom du ”går i lås” när de höjer på rösten. Säg att du saknar att kunna prata med dem, och att du inte vågar göra det just nu. Först när de blir medvetna om hur du känner kan de börja jobba på sitt eget beteende, och jag tror de kommer uppskatta att du säger som det är, för antagligen vill ju också de kunna ha en bra relation med dig! Men det kräver som sagt att du också jobbar på att hålla de regler som finns, så att ni kan mötas på mitten.

Lycka till! Skriv in igen om du känner att du behöver.

Kram, Kix