Om jag ska försöka sammanfatta allt lite kort så i slutet av 2017 förra året så började jag må jätte dåligt, jag slutade gå till skolan, slutade äta, slutade träffa kompisar, jag isolerade mig själv och orkade inte ens ta mig upp från sängen på flera veckor. Det var då, bara någon vecka efter, som jag fick diagnosen svår depression och började äta antidepressiva och gick i samtalsterapi, det var även tal om att jag skulle bli inlagd för jag hade så svåra självmordstankar. Men det blev inte så utan jag fortsatte träffa psykologen, skolkuratorn och äta medicinerna och isolera mig hemma ända tills jag försökte ta livet av mig någon månad senare, då fick jag byta medicin men blev inte inlagd då heller.
Efter det har det inte hänt så mycket. Jag träffar fortfarande skolkuratorn och psykologen 1 gång i veckan och äter antidepressiva men jag känner inte att jag mår bättre.
Jag vet inte hur länge till jag står ut? När 'blir det bättre' som alla säger? Jag mår ju bara sämre och sämre känns det som.
Min fråga är väl egentligen, vad f*n ska jag ta mig till? Jag mår så dåligt och det känns som om jag går sönder inombords..hjälp V
Sjukskötare och socionom Alexandra svarar
Hej V,
det låter väldigt jobbigt det du skriver. Det är bra att du har någon att tala med. Men hur känner du, känns det som att du kan tala med dem om allt? Det är väldigt viktigt att du känner att du kan tala ut. Att du kan säga till de du talar med det här som du skriver, att du känner att det inte leder någonvart. Jag vet inte var du talar med psykolog men om det inte är på undomspsykiatriska polikliniken så tycker jag att det skulle vara bra att du begär remiss dit. Du har såväl medicinering som samtal vilket är en bra kombination men ännu är det något som inte är som det ska då du inte känner att det hjälper. Det är tungt att byta mediciner hit och dit men har det varit tal om det nu mera?
När det blir bättre? Det är ganska omöjligt att svara på men det kommer att bli bättre! Det vet jag av egen erfarenhet och det ser jag i mitt jobb inom psykiatrin. Det är inte omöjligt och det blir bättre! Nu ska du ta ut allt du får av dina samtalstider och eventuellt begärda dig vidare till psykiatrin om du inte är inskriven i öppenvården ännu. Hurudan kontakt har du med dina föräldrar? Har du dem som stöd och vet de hur du mår? Försök prata med dem och låt dem finnas där för dig.
Även om det är svårt och tungt ska du försöka hålla dig till dina hobbyer, träffa kompisar o s v. Det är sättet du kan hjälpa dig själv på. Fast du inte får samma njutning av det som tidigare så påminner du hjärnan om det du tyckte var roligt förut. Du får tankarna på annat en liten stund.
Fast det nu känns omöjligt så kämpa vidare! Utnyttja som sagt samtalstiderna och var ärlig och berätta hur det känns. Det kommer att bli bättre <3
Alexandra
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar